Att anamma det nya

Harald är tjurig över att inte få gå runt till grannarna och tigga godis på fredag. Jag hävdar med bestämdhet att i Sverige gör vi bara sånt till påsk!
(Plus att mamma och pappa faktiskt ska på teater, och hör sen!).

Men lite mysigt är det allt, med några extra tända ljus så här års.

IMG_1880.JPG

Om vänner

Efter helgen tänkte jag på det där någon sagt, om att vänner är den familj man väljer själv.

Jag googlade det och hittade massor av bra grejer som andra har sagt om vänner.

A A Milne sa: Det är alltid gott att veta var man har sin familj och sina vänner, oavsett om man behöver dem eller inte.

Ralph Waldo Emerson sa: Vi talar om att välja vänner, men vänner väljer sig själva.

Men poängen jag vill göra handlar inte egentligen om vad andra sagt om vänskap, utan om vad jag känner.

Vad jag kände i helgen var en varm, omfamnande, generös, tillåtande och självklar gemenskap och en tillit som endast uppstår i gamla relationer.

Vid det här laget har vi känt varandra rätt länge. Malin och jag allra längst, Sara och Malin näst längst och Sara och jag allra kortast, men våra 10-12 år, eller vad det nu kan vara.

Som trio hade vi nog nästan premiär i lördags, och det var strålande. Inte minst för att det outtalat uppstod koncensus om att hellre spela diplomat än att välja någons sida vid skiljande åsikter. På tre timmar hade vi skrattat så mycket att de kändes som åtta.

Och nog kändes det familjärt, oförstörbart, kärleksfullt, respektfullt, och självklart. Så där som jag gärna definierar ordet familj.

IMG_1844-0.JPG

IMG_1845.JPG

IMG_1848.JPG

IMG_1835.JPG

P.S.
(Det citat som fick mig att le allra mest är inte lika snällt, men mycket roligt: Tjeckerna kallar ryssarna hellre för bröder än för vänner. Vänner kan man ju välja själv.)

Om när barnen är på barnklubb

Nu har barnen varit iväg i en dryg timme.

Fnissande har vi bestämt oss för att när vi ätit vår lunchsallad vid poolen ska vi ta med oss våra böcker och sätta oss i en hamock på stranden och ta oss en öl. Bara sådär!

Hittills denna timme har vi läst, och surfat, och läst och surfat. Vi kommer inte riktigt till ro.

Nu har vi dessutom bytt solstolar, så att vi har utsikt över promenadvägen som barnen kommer att gå när de ska till lunchrestaurangen. Det vore härligt att få se dem på håll.

Uppdatering: vi har haft kontakt. Hjalmar såg mig lite på håll, släppte lektantens hand, sprang mot mig och ångrade sig. När han sprang åt andra hållet sa damen lugnt och stillsamt ”my hand please”, och nog förstod han engelska. Nu beställer vi vin!

IMG_1780.JPG

Man tycker olika

Resorten vi bor på här i Grekland är förtjusande. I ett kargt bergslandskap har man över ett enormt område byggt upp små villor på olika nivåer, som man sedan sinnrikt dolt med växtlighet och grönska, utan att för den delen, i vårt fall, dölja utsikten över den vackra bukten utanför, och den fantasieggande ruinen av Posseidons tempel på höjden ovanför.

Stigarna mellan den eleganta huvudbyggnaden, spaet, tennisbanan, stranden och de olika restaurangerna inbjuder till strosande, och växtligheten längs vägen inbjuder till att stanna upp och kika närmare.

Det finns egentligen bara en sak som jag ogillar med det här stället. Den saken är å andra sidan riktigt åt helvete.

Det gäller stolarna kring matbordet i vårt hus:

IMG_1685.JPG

Sånt som man helst glömmer, men som borde tas upp när barnen är stora

Att Hjalmar skulle vara lätt att tas med för tillfället är det väl ingen som tror.

Just när vi trodde att vi klarat dagen, genom sittande mitt på övergångsställen medan ljuset slog över, till springande runt runt en förälder, till gallskrikande protester mot ingenting särskilt, eller för att ingen vill smeka hans gosedjur på magen, till det där eviga pillandet på allt allt allt i en fart snabbare än blixten, då hände det. Hjalmar pillade på en sak för mycket, eller rättare sagt, han försökte ryckte åt sig och skaka, käppen tillhörande en halt man som vi gick förbi i kön till rulltrappan på väg upp från tunnelbanan. 😳

Om att resonera med en 3-åring

Vi har diciplinära problem i familjen.

Detta får vi regelbundet tala mer dagis om, för de har samma problem hos sig.

Hjalmar smiter och han lyssnar inte, och när han lyssnar så lyder han inte.

Igår pratade vi om dessa problem när vi satt i bilen, och använde exempel från dagen för att tydliggöra vad vi menade. Just smitning och att inte lyssna på mamma och pappa var vad som diskuterades.

För att knyta ihop säcken bad Mattias Hjalmar att upprepa vad det var vi kommit överens om. ”Hjalmar, vad får man inte göra?”

”Man får inte säga ”bajs” vid matbordet”

Nä, det stämde ju också…