Ett väldigt fint bröllop

Jag har inte skrivit om förra helgen.

Jag har märkt att det blir så när jag blir lite överväldigad, att det tar tid för intrycken att fästa, för orden att sättas på plats.

Förra helgen var ett brottstycke ur min vardag. En resa som gick mycket längre än till Gotland, där Kajsa och Morten förenades i kärlek.

Det gör alltid lite ont att åka iväg på festligheter utan familjen, det känns att jag lämnar en del av mig hemma, och den där lilla tomheten ligger som ett sandkorn och gnager i hjärtat.

Men kärlek ska firas, och det är smickrande och vackert att få vara med.

Så jag hoppade in i en bil med tre främmande män, på väg mot samma mål som jag, och sen bar det iväg.

Väl framme på Gotland låg dimman tjockare än jag någonsin sett den, och bilfärden från Visby söderut gick bitvis i snigelfart. Det var som att vi klivit in i garderoben och banade vår väg genom tjocka tygstycken på vår väg mot Narnia.

Och det blev en magisk helg, full av glädje, värme och spännande möten.

Brudparet strålade, och solen med dem. I en kalkad gammal lada tillhörande brudens barndoms hem hölls en middag och fest som sent ska glömmas.

Jag kröp lyckligt till sängs på granngården, där vi morgonen därpå var fem trötta bröllopsgäster som åt långfrukost i solen.

Om bröllopshelgen ger en vink om framtiden kommer Kajsa och Morten att leva mycket lyckligt.

Kram och tack!

IMG_1168.JPG

IMG_1187.JPG

IMG_1192.JPG

IMG_1200.JPG

IMG_1209.JPG

IMG_1233.JPG

Som en höstdag ska vara

Jag har varit där förr, och när vi promenerade genom Christinehofs slottspark kom vaga barndomsminnen till ytan igen.

Skillnaden mellan barndomens minnen och den vuxna upplevelsen är att nu förstår jag skönheten till fullo. Christinehofs ecopark är våldsamt vacker. Flera gånger kände jag hjärtat slå volter av lycka.

Men det var förstås inte bara omgivningen. Jag hade också fantastiskt sällskap!

IMG_1308.JPG

IMG_1307.JPG

IMG_1334.JPG

IMG_1312.JPG

IMG_1340.JPG

IMG_1344.JPG

IMG_1353.JPG

IMG_1349.JPG

IMG_1360.JPG

IMG_1374.JPG

IMG_1365.JPG

Olika karaktärer

Två dagar i rad i förra veckan regnade det, utan att blåsa i Malmö. Jag undrar om vi någonsin kommer att få uppleva det igen.

Det innebar att man faktiskt kunde använda paraply, till pojkarnas stora förtjusning.

Harald greppade stolt, allvarsamt och ansvarsfullt vårt allra finaste, aldrig egentligen använda paraply. Hjalmar skrek sig till att få hålla han med.

När jag första dagen plockade fram kameran, för att fota, visades pojkarnas respektive personligheter som bäst.

Harald ställde snällt upp sig och arrangerade sitt ansikte i en min som han tänkte sig skulle se trevlig ut. Han sa åt sin bror att stå stilla och nära honom själv.

Hjalmar ställde sig något sånär intill sin bror, men kunde inte hålla sig från att dansa några steg under den evighetslånga tvåsekundsväntan som fotograferandet tog.

Exakt likadant blev det dagen därpå.

IMG_1130.JPG

Dagens hjälte

Igår morse var en kaosmorgon.

Vi blev två minuter sena hemifrån, och det spelar roll.

Hjalmar var supergrinig, stressad och allmänt kränkt. Han skrek och grät och ville inte gå.

När vi kom fram till skolan hade Haralds grupp redan gått iväg till matsalen för frukost, så vi fick promenera genom hela skolan för att leverera Harald i matsalen. Hjalmars skrik ekade längs väggarna, hela vägen.

När Harald väl var inputtad i matsalen och någorlunda överlämnad till ansvarig vuxen tog Hjalmar ett björntag om sin bror och vägrade släppa honom.

Vid det laget var vi fler än bara Hjalmar som kände oss stressade och griniga.

Kramknuten löstes upp och medan jag drog i skrikande Hjalmar för att hasta vidare till hans dagis blev jag stoppad av en liten flicka som undrade:

”Är det sant att Harald har röntgenblick?”

”Japp” sa jag, och gick leende där ifrån.