Låtom oss få flera eftermiddagar som idag

Idag fick vi en eftermiddag tillsammans hela familjen. En underbar fantastisk sommareftermiddag som avslutades med egenhändigt importerade spanska delikatesser på vår balkong i sällskap av mina föräldrar.
Vi satt kvar tills vi frös. Då visade både termometern och klockan på 21 och keramikplattorna under fot var mjukt solvarma.

Om små mirakel i vardagen

Den där blicken, när ens minste barn som knappt talar, förstår att man tolkat hans läten rätt och att han gjort sig förstådd, den är obetalbar.

Accessoarer att avundas

Det är nästan så att jag önskar mig dem själv. Eller kanske att jag skulle vilja ha varianten som ser ut som fjärilsvingar, eller änglavingar, eller eldsflammorna.. Eller om man skulle ha mustascherna, som man fäster tvärs över snörningen..?

Hur som helst så är blixtarna så oändligt coola att det var värt att plocka fram ett undanstoppat, något för stort par reaskor ur garderoben idag. Harald älskar dem, både skorna och blixtarna. Frågan är bara vem som kommer att hjälpa honom med snörningen på dagis, och hur mycket den personen tyst kommer att svära över mig varje gång.

Och nej, Hjalmar behöver inte gå utan bara för att han är minst. Han fullkomligt älskar de nya stövlarna som moster Kristin bar med sig från Paris, och det är inte utan att jag blir lite avundsjuk även på dem:

Om att sova sött

När han la sig hade han på sig sin drakdräkt, med vingar. Nu, ett par timmar senare, har han på sig strumpor. Tjocka knallrosa strumpor med prickar i all världens färger på. På händerna, uppdragna till armbågarna.

Den andre sover under sin groda. Grodan som är nästan lika stor som han själv.

Vilken lycka att få se det.

Om att komma på bättre tankar

För ett år sedan, när vi var i Thailand, försökte jag få Harald att övervinna sin rädsla för att gå till frisören. Dittills hade det bara varit mormor som på nåder (och oftast inte ens det) rört hans hår.

Jag hade förberett mig väl, tagit med Harald på gatumarknad och tittat på t-shirts. Förskräckliga t-shirts hade vi stannat och beskådat. Sådana med blinkande lampor i, och Spindelmannen (vem fan är det förrestensom bestämt att dagisbarn ska beundra denne mycket vuxne superhjälte?), och Ninjasköldpaddor. T-shirts i glänsande nylonmaterial som såg ut att bara vänta på en förlupen eldsgnista för att fatta fyr.
Och ungens ögon glänste, och jag trodde mig ha honom på kroken. Så jag erbjöd honom en t-shirt mot att vi gick till en frisör för att få honom klippt.
Och han funderade på det en stund. Kände lite på en t-shirt, och sa nej tack.
Så jag erbjöd honom en blinkande t-shirt OCH en otäck spindelmannen t-shirt i glänsande nylontyg. Men han sa nej.

I helgen sa han att håret i ögonen irriterade honom och att han nog inte kunde vänta tills vi kom hem till Malmö med att klippa sig, så skulle vi kunna leta reda på en frisör? Så det har vi gjort, och stolt var han, och bra blev det. Men han undrade allt om han inte kunde få en sådan där spindelmannentröja när han nu varit så duktig. Tack och lov så behövde han lära sig att vissa erbjudanden, de kommer inte igen.

Pojkdockor

Efter att ha sett våra gästers barn släpa omkring sina dinosaurier från Schleich över allt, och se mina försiktigt roffa åt sig dem när de lades ner kunde jag inte motstå att införskaffa några egna dinosaurier till mina barn.
De var en given succé och när Hjalmar vaknade i morse fiskade han upp sin stenhårda, kantiga Giganotosaurus med öppningsbar mun ur sin resesäng. Och gav den en napp.

Om att veta att man är älskad

Älskar tvååringar och deras självklara och alldeles bedårande narcissistiska drag.

Som när de tultar hem från poolen i sina badbyxor och armpuffar trallande ”fina fina Hjalmar, fina fina Hjalmar”.