När man vill mer än man kan

Nyss sprang jag ner på gatan från mitt kontor, och levererade den vackraste blomsterbukett jag sett, till en bil full med pojkar i kavajer. Kavajer fläckade från när senast de användes, men ändå, den finaste billasten jag sett, och när bilen körde iväg såg jag pojkarna vända sig om och följa mig med blicken.

Jag ville inget hellre än att åka med,

Men pojkarna får fira Mattias farmors 100-årsdag själva.

Kör försiktigt.

En sång för själen

Ibland när de ska gå och lägga sig, pojkarna, ber Harald att jag ska sjunga för dem.

Så det gör jag.

Egentligen förstår jag inte varför han måste be om det, det borde vara standard.

För när jag sätter mig på mattan mellan deras sängar, men benen i kors och discolampan numera snurrande, så infinner sig ett lugn i mig i samma stund som jag tar första ton. Och när första visan är slut längtar jag efter att få sjunga en till, så det gör jag, tills jag inte kommer på flera visor.

Och under tiden sluter Harald ögonen, smeker sakta Bibbi, och jag ser hur hela hans lilla kropp slappnar av.

Medan Hjalmar leker dirigent, med ett nöjt leende på läpparna.

När man saknar ord

Vilken smiley använder man för känslan när man lagt sig i ett varmt bad för att lindra sitt ryggont, när ens treåring knallar in och plockar upp ett av de örhängen man tagit av sig för att skydda dem mot väta, och samme treåring tappar örhänget i toaletten medan han lyfter locket för att kunna kissa?

Skolårets andra ”stolt mamma!”

När han kom hem från skolan igår ville Harald måla naglarna. Så det fick han.

Tånaglar och fingernaglar blev neonrosa.

När jag idag frågade honom om någon tyckt att hans naglar var fina sa han att ”nej, men ett barn skrattade”. ”Jaha, och vad sa du då?”. ”Ingenting, för det gör ingenting”. Och så skuttade han glatt vidare.

Skolårets första ”jag är upprörd!”

Ett hatobjekt från dagis kommer att förfölja oss in i skolvärlden.

Vattenflaskan i all dess onödighet verkar bli ett permanent inslag i vardagen. Den där förkastligt könsstereotypt tecknade statusmarkören som säljs på HM, och som så många föräldrar unnar sina barn att ta med sig till dagis ”ifall de blir törstiga på gården”.

Synd bara att barnen inte gör skillnad på rätt eller fel status, så länge det är en signal.

Och att ingen påtalar för dem att de klarar att vara lite törstiga en stund, att så länge de dricker på lunch och till mellanmålen så kan de glömma det där med törsten.

På informationsmötet på Haralds skola berättade man att barnens gymnastikpåse ska innehålla gymnastikkläder, handduk och en vattenflaska. För det duger inte längre att lära sig att man dricker före eller efter gymnastiken, ur kranen i omklädningsrummet.

Harald ska få med sig en vattenflaska. En återanvänd PET, för det duger gott och väl att dricka ur en sådan, om det bara är törst som ska släckas. Men jag hoppas att han har så roligt på gympan att han hellre gympar färdigt de där futtiga minuterna som han har, än att avbryta sig för att gå iväg och sutta på en flaska.

En lyckans dag

Äntligen, äntligen, äntligen dags att börja skolan!

6-årsverksamhet är en skänk från ovan i vår familj.

Haralds lycka i morse gick inte att ta miste på. Han skuttade och sprang hela vägen, men avbröt sig ett par gånger för att dela ut glädjekramar till sina föräldrar.

Med ett kliv genom en festbåge gjorde alla nollor sitt inträde i skolan, och fick en sagobok i välkomstpresent.

Jösses vad stora de blev!

Harald har sitt fack mellan två favoritväninnor, Olivia och Filippa, och när min väninna Petra och jag fick syn på varandra utbrast hon glatt att ”så roligt att vi hamnar i samma klass!”. För lite så är det ju, att det är lika mycket föräldrarnas dag som barnens.

Ikväll firar vi en ny era.

IMG_0932.JPG

IMG_0938.JPG

IMG_0943.JPG