Om när en mamma med oromantisk syn på att sova med sina barn sover med sina barn

Ikväll sover Mattias borta. Det är Hjalmars tur att sova på sin pappas plats. Jag tänker på hur olika de är, de där två pojkarna, hur Hjalmar använder hela sin kropp och anstränger sig att komma på större och starkare ord för att uttrycka sin kärlek till mig vid läggdags och sedan somnar som en stock. Någon gång har jag vaknat av att han nästa strypt mig när han i sömnen lagt en arm om min hals och kramat hårt. Vem vill väl inte vakna så? 

Men Harald är ytterst återhållsam och närmar sig mig på sin höjd med ryggen åt mig när vi ska säga godnatt, oavsett om vi ligger i min säng efter att ha läst saga eller om han hunnit krypa till kojs hos sig själv och jag står och fingrar på honom från stegen. Men när Harald sover hos mig, då vaknar jag ofta mitt i natten, av att en benig liten hand söker sig till min under täcket. I sömnen söker han sin trygget, och när jag tar hans hand i min och ligger där och njuter av intimiteten i gesten så känner jag i hans hand, hur angelägenheten dör ut, och vi kan somna om tillsammans, inte bara sida vid sida. Det är banne mig livskvalitet. 

Statistisk uppdatering

Då denna blogg sedan dess begynnelse tjänar till att föra statistik över när balkongsäsongen startar varje år kommer här ett inlägg om det. 

I år var det sent, statistiskt sett. 

Det var tur att Hjalmar och jag behövde vara hemma igår och kunde passa på medan det var väder att återställa balkongen efter vintervilan, och premiäräta ute. Medan jag ägnade tre timmar åt ute-jobbet dammsög Hjalmar dynor. Tror att det också tog tre timmar, inklusive fikapauser. 

Idag har jag läst på balkongen. Det var delvis väldigt kallt, men helt klart värt det. Det tyckte Bibbi också. 

Om när timing är allt

Nä, det finns inget bra tillfälle att bli magsjuk på, men det finns mer eller mindre bra tillfällen. Man skulle kunna argumentera att det är dålig timing att kräka på natten, och ännu sämre att lyckas kräka ner sin säng två gånger samma natt, särskilt när man andra gången gör det hållande en sådan där sjukhus-kräkpåse som ens mamma köpt för dyra pengar, men man mest kräker utanpå, istället för i den. Men faktum är att det ändå var rätt bra timing eftersom det var natten mellan söndag och måndag efter en helg i Stockholm som inte gick av för hackor. 

Till Stockholm var vi bjudna av goda vänner från Malmö som flyttat upp. Vi var inte bara bjudna att hälsa på dem, utan även på eftermiddagsteater på Dramaten, men tillhörande barnpassning inklusive museibesök. Ett genialiskt koncept. Medan vi vuxna njöt äkta vuxenliv, med fullskaligt intellektuell och känslomässig utmaning i Ibsens Hedda Gabler, och påföljande lyxlunch i storstadsvimmel samt drinkar i skön miljö med livliga diskussioner, hade alla våra barn en tipp-topp upplevelse på Armémuseet påföjt av lördagsgodis framför hyrfilm tillsammans med sin barnvakt. Den kvällen var vi alla rusigt lyckliga och hade massor av saker att berätta om för varandra över kvällsmaten! 

Efter en långfrukost på söndagen lyckades vi klämma in ännu ett musem. Barnen var supertaggade på Vasamuseet och fick sig en alldeles utmärkt rundvisning där de bland annat fick smaka på torkat kött, och lukta på 400 år gammalt smör som funnits ombord på skeppet. Ibland är glädjen nära till hands. 

Pokemonjakt och en tur till en lekplats hann vi också med. 

När man ser på det så här i efterhand, nedtecknat dessutom, ter det sig som att helgen kretsade kring barnaktiviteter. Tur att vi vuxna nöjer oss med det lilla. 

Ur barns mun

Det ringde nyss på telefon. Flickorna Brantmark ville komma över och leka. Något förvånande, med tanke på att alla barnen gjort klart och tydligt att det är roligare att leka hos Brantmarks än här, men trevligt! 

Väl här ställer sig Alice, 6 år och ser sådär lite busigt klurig ut. Hon säger:

– Vi ska äta ärtsoppa hemma! Det är därför vi kom hit!

Man måste älska ‘t! 

Sista festen

Min älskade unge, så stor du blivit!Jag hoppas innerligt att dina 15 små vänner och du njöt av eftermiddagens kalas även om citron och vallomkakan i form av ett sandslott som fyllts med Smarties verkligen inte föll alla i smaken. Det var ditt sista kalas. I alla fall inomhus. Eventuella framtida fester kommer att hållas sommartid med utomhusaktiviteter, det känns som att allas vår värdighet skulle behöva det. 

Sånt som händer…

….fast möjligen har det hänt lite väl ofta på sistone, att jag burit upp Bibbi i loftgången på Hjalmars dagis och låtit henne sitta där medan jag levererat honom, för att sedan lämna dagis, utan Bibbi. Hon säger aldrig något, bara sitter där. När jag kommer på mig själv, vanligen nere på gården, och kikar upp mot henne brukar hon sitta och titta ner på mig med öronen nyfiket spetsade, lite som nedan.