Om sorg

Imorgon är det tisdag. Då ska jag sörja. Idag ska jag inte det, men jag har svårt att hålla mig. Mycket svårare än att låta sorgen äta upp en liten del av mig varje dag. Men det är tisdag som är min sorgedag, de andra måste jag få ha ifred.

Annonser

Snart en vana

Min andra fotbollsmatch någonsin blev en succé även den. Dels förstås för att den slutade 4-0, men främst förstås för att vi denna gång hade flaggor.

Jag ❤️ Hjalmar

Harald var iväg på segling när jag under kvällsmaten annonserade att jag behövde gå en kvällspromenad, varpå Hjalmar omedelbart frågade om han fick gå med. Att det skulle bli hårdvaluta av att promenera med mamma (mitt under skärmtid!), det var rätt otippat faktiskt.

Jag gick samma runda med Hjalmar som med Harald härom kvällen, och Hjalmars små ben sprätte och spratt precis som hans brors. Hjalmar hoppade, klättrade och sprang på samma saker som sin bror härom kvällen, som om staden vore byggd för dem.

Men han var sin egen på vår promenad, fine ungen. Han som tar min hand när vi går, och filosoferar om matematik och berättar om Mona Lisa och om att han ska bo med en kvinna när han blir stor. Han som kommenterade när vi närmade oss hemmet, att ”det var trevligt med promenad, kan vi göra det igen imorgon?”.

Om att bryta mot regler

På promenaden hem i lördags kväll pratade vi om det ena och det andra, om vad som får människor att göra på ett eller annat sätt. Jag berättade om en person som njuter av att bryta mot regler. Då flyger Hjalmars händer upp emot munnen och hela hans lilla kropp börjar njutningsfullt skaka av fniss.

Vilka regler det är han njuter av att bryta lämnade vi därhän. Där och då var det bedårande, men jag fasar för hans tonår.

Bibbi of the day

I eftermiddags upptäckte Bibbi att där låg ett rör med tennisbollar i korgarna i entrén. En boll ville hon gärna ha sa hon. Så det fick hon. När den bollen åkte in under soffan gick hon till röret och bad om en ny. Det fick hon inte. Vi plockade fram den gamla. När den åkte in under soffan igen var alla i familjen upptagna, så Bibbi släpade fram röret och gjorde sitt bästa för att med terrier-våld öppna detta. Jag fann det förtjusande.

Det är inte konstigt att vi inte hinner med städningen

Men det får det vara värt. Jag hade förvisso kunnat städa när jag ändå var hemma ensam med barnen i fredags kväll, när Mattias var på konsert. Men jag var helt slut. Så jag la mig tidigt och såg en film om missbruk i sängen. Mattias har tröttnat på sådana. Själv har jag tröttnat på filmer om andra världskriget (och Vietnamkriget!), så det går ju jämnt upp.

I lördags kom vi ut i skogen. Det gjorde mig glad! Vägen dit var längre än vad som kan räknas i antal kilometer, då barnen var så där barnsliga som bara barn kan vara. De hittade på annat att göra när de skulle ta på skorna, åtta gånger, tjatade om tjatiga saker alternativt skrattade öronbedövande högt, eller skrek om att någonting var orättvist. Allt i en enda röra. När vi väl kom fram grät de över den vuxna ansträngningen att entusiasmera dem genom inköp av månadens orienteringskarta. Föräldralivet innefattar långt fler djupa suckar och svalda ångestklumpar och tillbakahållen ilska än vad någon berättade om innan föräldraskapet var ett faktum. Kanske går det inte att förmedla, eller så är det bara lönlöst.

Efter första orienteringskontrollen var dock den barnsliga entusiasmen på topp, och med den, all vuxenångest, ilska och frustration som bortblåst.

Det blev en utflykt i glädjen och kissets tecken, efter att Hjalmar upptäckte nöjet i att kissa från ett jakttorn. Sedan skulle det kissas från fler saker. Den sortens glädje går inte att köpa för pengar. Det gör dock pannkakslunch (tack Kungsörnen!)

Jag hade också kunnat städa den seneftermiddagen och kvällen, då Mattias var med Harald på tennisturnering, men jag la energin på att laga mat och förbereda kvällens utflykt. Metropolis By Light är ett evenemang med ljusinstallationer i Slottsparken och inne på Gamla Väster. Jag packade vin och plastglas, samt vatten och små chipspåsar, och så gav vi oss iväg med en grannfamilj, ut i höstnatten för en långpromenad. Det var otroligt härligt, och den där barnentusiasmen, som så lätt hade kunnat varit uppslukad efter en hel dags aktiviteter, den var det inget fel på. Halv elva stupade vi alla i säng.

Men vi var uppe tidigt igen! Halv nio om söndagmorgnarna spelar barnen tennis, och jag promenerar. En mils promenerande om dagen är nu det enda som hjälper mina blodsockervärden, och det måste göras varje dag, annars får det lite motsatt effekt. Men vi hann med att besöka Elvira också! Mattias putsade och mekade. Barnen spelade mest tennis på parkeringsplatsen efter att ha blivit bannlysta från båten för överdriven glättighet och stök. Själv läste jag, istället för att stanna hemma och städa. Sedan promenerade jag hem från hamnen, och städade badrummen. Resten får anstå.