En helg utan mål och syfte

Helgen var oboka och tänkt att vara sådan, förutom eventuella planer på att tälta eller åka dressin. Helt utan riktning kan man ju inte vara vad gäller sin fritid. Istället blev vi igår spontant bjudna på kräftskiva hos en familj som Hjalmar varit hemma hos ett par gånger. Det var trevligt, så idag är vi trötta. Vi har därför begränsat vårt upplevelseutbud till det lokala och gått på hundrastplatsen med Bibbi, från var man även kunde se delar av kitesurfing-tävlingen mellan Malmö och Köpenhamn.Men min favoritstund på dagen var ändå när Harald ville gå med mig på långpromenad när jag skulle få ihop dagens steg. Egentligen tror jag att han främst gick med för att han ville använda sin nya jacka, som är allt för varm för dagen. Men när vi väl promenerat längst ut på Dockan ville Harald sitta ner och se på havet och segelbåtarna och fåglarna med mig. Den är få förunnad, Haralds närhet och när den bjuds bör man vara närvarande i både kropp och själ. När vi gick där ifrån tog han min hand en stund, innan han hittade en mur som absolut behövde studsas på. Vilken lycka att få vara med. 

Att sova borta en stund


Att kliva över död plattfisk

Harmoniskt med hunden

Mattias och jag har varit på hundrastplatsen med Bibbi. Hon hälsade glatt men inte hetsigt på många hundar, men inte alla. Hon vände sig med jämna mellanrum om för att se var vi höll hus, hon hoppade inte på magen på en solande kvinna i bikini utan hälsade lite värdigt. Bibbi apporterade sedan lyckligt en pinne ca 20 gånger varefter vi promenerade hem med slakt koppel. Vi har fått vår drömhund. ​

Blandad kompott

Harald har pratat halva sommaren om att han vill äta kräftor. Idag bestämde jag mig spontant att gå honom till mötes, som ett sätt att avsluta sommaren och fira terminsstarten imorgon. Barnen och jag körde ”all in” på Maxi. Vi köpte haklappar, partyhattar, lyktor och en värmeljushållare i form av tre kräftor. Stolta och uppspelta var vi när vi kom hem! 

Entusiasmen här hemma var kanske inte överväldigande. Delvis möjligen för att jag insisterade på en så autentisk kräftskiveupplevelse som möjligt för barnen och därför propsade på snaps för oss vuxna. Jag hittade ingen snaps i frysen, men väl en slatt limoncello som någon tog med sig hem till oss för 12 år sedan. Den var rätt äcklig. 

Men barnen var glada! Harald deklarerade att han skulle kunna leva på kräftor. Och vi sjöng snapsvisor, både kända och helt nykomponerade. Jag uttömde hela mitt förråd av kiss-och-bajs-visor och gick sedan vidare till en om nakenhet. Barnen tyckte inte alls att det var roligt med flickan som red naken på ett svin och fick borst i baken, men det var fint ändå. 

Sen skrek vi på varandra när barnen tolkade ”dags att klä av sig, kissa och borsta tänderna” som ”spring runt som galningar och gör allt annat än att klä av er, kissa och borsta tänderna allt medan ni skrattar hånfullt åt era föräldrar”. Det kändes tråkigare än vanligt. 

Men vi fick några bilder på lyckan! 

Om att leka kung, drottning och betjänt

Haralds väninna Olivia har varit här idag. De stora barnen har kompromissat en del för att blidka Hjalmar, något som åtminstone en av dem sedan tog igen i leken ”kung, drottning och betjänt”, där Harald var kung, Olivia drottning och Hjalmar en ytterst tjänstvillig betjänt som gladeligen lät sig bossas omkring för att få vara med och leka. Kungen och drottningen kommunicerade på klassiskt barnmanér, genom vikta papper där man uppmanas skriva svar nedanför den vikta kanten, Harald inleder:

Funderingar om livet 

Det talas mycket i min omgivning just nu om att fylla 40. En del har gjort det, andra ska. De flesta av oss har vid det här laget bockat av de stora milstoplarna i livet, skaffat körkort och bil, gift oss, fått barn, gått på en och annan begravning, skaffat oss en utbildning (ha!) och karriär (nope!), ett hus eller en bostadsrätt. Riktningen är vid det här laget lätt att ta för självklar och given, utstakad rent av. 

Med de stora och de praktiska bitarna (mestadels) avbetade funderar jag mycket på livet bortom det praktiska, det materiella, det institutionella. Jag funderar på hur det har varit, hur det är och hur jag vill ha det i framtiden. 

Jag tänker på de stora orden, de där som man trodde sig ha definierat i 20-årsåldern men som man nu inser att man kanske ska fundera över i en andra omgång. Jag tänker på ord så som konvention, mod, respekt, ödmjukhet, hyckleri, och integritet. Det sista är det svåraste, men jag tror att det innefattar något av de andra. Jag tror att det ordet dessutom är svårast eftersom man måste kunna se sig själv i sitt sammanhang för att det ska ha någon mening, måste kunna förstå sin omgivning för att förstå sig själv. 

Hyckleri är också svårt. Mestadels för att man  inte alltid vet att man hycklar, man ifrågasätter inte sina sanningar och analyserar inte. Därför vet man inte vad man säger eller hur det motbevisas i ens agerande. Vi accepterar sanningar, så väl filosofiska och moraliska som politiska och vetenskapliga som absoluta, och det är då vi hycklar på riktigt. Religiösa sanningar får på tafsen i sekulära Sverige, där vågar vi syna bluffen, men för dem som banade väg för vårt moderna tänkande krävdes mod att göra avsteg från konvention och institution, att våga skapa ett nytt sammanhang åt sig. 

Mod är också svårt, för mod innefatta ofta en stor dos naivitet, motsatsen till vidsom, lärdom och klokskap. Fast äkta mod är ju att förstå både risker och vinster för vad de är och att agera även om de riktiga vinstern innebär förluster genom förändring.

Respekt är ett svårt ord. Jag tänker att jag själv ofta i strävan att respektera andra förlorar respekten för mig själv, och då blir det svårare för andra att respektera mig. 

Och så är det det där med ödmjukhet. Jag är nog tveksam till vad det är, men övertygad om dess vikt. Jag tror att det handlar om att värdesätta vad man har och att vara tacksam. Det är skitsvårt. Jag tror ju på att sträva efter mera, ser ingen anledning till att bara vara nöjd, jag tror på att det som kan maxas bör maxas. Det vill jag inte sluta tro på, men det blir lite av en konflikt i strävan om att även vara ödmjuk. Kanske är ödmjukhet att kunna säga förlåt, och mena det. Att se sina egna brister, att erkänna dem för vad de är, be om ursäkt för när de drabbar andra och att förstå att perfektion varken är uppnåeligt eller eftersträvansvärt då perfektion bara är möjlig i en statisk tillvaro, och vem vill väl leva så? 

Sen är det ju det där med institutioner och konventioner, inklusive föreställningar om hur världen ska vara och vilka av våra förvätningar som är rimliga eller inte, för förväntningar har vi alla. Vi lär oss redan som bebisar att känna igen mönster och att tycka om den trygga tillförlitlighet som igenkännbara mönster ger. När mönstren inte stämmer blir vi oroliga.

Det viktigaste ordet av dem alla är dock generositet. Jag tror på att dela med mig av de resurser jag har, om det så handlar om att låna ut en bil eller bjuda på en måltid, att inkludera människor i mina sammanhang, om att ge av mitt mod till någon som behöver det, om att vara solidarisk för att man kan. Jag tror på att generositet bygger kärlek, och att generositet kan kompensera det mesta. Ibland glömmer jag att vara generös, att jag kan, att jag har någonting att dela med mig av. Svårast är att vara generös i tankarna. Bland de människor jag möter är det de som är generösa i tankarna som jag beundrar och vill efterlikna mest. 

Utöver detta vill jag bara meddela att min 40-årskris går bra just nu.

Om att få till en aktivitet som passar oss alla!

Jag frös som f-a-n idag när jag satt vid Limhamns idrottsplats i två timmar i morse medan pojkarna fick sina respektive, på varandra följande tennislektioner. Men jag njöt också, av att se hur Hjalmar missade var enda boll som kastades åt hans håll, men skuttade av glädje i alla fall. Jag njöt av att se Harald mata serv efter lyckad serv medan Hjalmar lyckligt roade sig själv med den rusiga energi som levde kvar i honom efter hans lektion.