Jag fattar inte hur det har gått till…

…men plötsligt ÄR vi en friluftsfamilj. En sådan familj som andra vänder sig till för råd, om uteliv och utrustning. Känns rätt otippat faktiskt. 

Samtidigt måste jag erkänna oss vara rätt bra på det, friluftsliv alltså. Vi är rätt glada när vi är ute och aktiva, och det brukar gå väldigt bra (undantaget när Mattias brände av sig ögonbrynen och krullade ögonfransarna på Trangia-köket i våras). Möjligen har Hjalmar en lite väl enerverande lång startsträcka, men vi räknar med att den kortas ner med tiden. 

Sen ska vi ju inte skoja bort det härliga i att göra det lätt för sig, som när vi bor  i superlyx på Copperhill i Åre, vilket ger både kraft och levnadsmod. Vet man att man får det gött i slutet av dagen blir insatserna under dess lopp inte lika höga som annars. 

Och vi har sannerligen haft det gött dessa senaste dagar i Åre! Väder och humör har varit på topp. Vi reser hem imorgon, men planerar redan för att komma tillbaka nästa år. Då vill jag stanna längre, och testa mera av aktivitetsutbudet, så som ridning, forsränning och downhill cyckling. Mattias tycker att det verkar helgalet och livsfarligt att kasta sig utför ett berg på en cykel. I Mattias värld kastar man sig bara ut från sommarberg om man är utrusad med nylontyg och snören, när man skärmflyger.  

    
    
  

Wohooo! Våffelhuset är nått! Det var i och för sig stängt denna dag, men berget blev bestiget!

  
    
  

Harald och Alice släpptes lösa på fjället, och mot löfte om att försten upp ovan trädgränsen skulle få en belöning satte de av som blodhundar med vittring om vilt. Glada och nöjda väntade de på resten av oss när vi flåsande och griniga , efter strapatsrik vandring nådde vårt picnicmål

  

Man ska aldrig underskatta vikten av motiverande proviant!

    

Möjligen kan fantastiska vyer påverka din förmåga att riskbedöma. Vid närmare inspektion visade sig denna sten vara potentiellt livsfarlig att bestiga.

    
    

Hellre han än jag, i alla fall på bild. Nakenbad i älv är underskattat!

    
    
  

Här kommer Mattias!

  
  
     

Det går åt helsike

Det där med att hålla tider och servera ordentlig mat går åt helsike. Vi klarade det inte idag heller. 

Men utflykter är vi bra på!

Idag har Mattias visat prov på riddaretalanger, och kanske kanske stärkt mitt gamla påstående om att jo, pappa var faktiskt riddare när vi träffades, och själv var jag en tvättäkta sagoprinsessa. 

   Harald har visat hur det ska gå till när någon försöker skambelägga en:

 Hjalmar visade sig vara ”too short to shame”. Istället passade han på att utföra en lite dans medan han ändå dinglade i pappas famn:

 Själva målet för utflykten imponerade måttligt på barnen. Baksidan var den mest spännande, den som det har hängt toaletter på utsidan av…    Så vi åkte vidare, till Österlens finaste trädgård, hos Carina och Anders. Så här slappt kan man ha det i café/butik/b&b -branschen på Österlen mitt under högsäsong:

 Hjalmar däremot fick jobba hårt:  

   
 

Idag har de inte haft något at klaga på!

Inte vi heller egentligen. Lite knorr på vägen dit, men väl framme på Wanås var det bara glatt spring i benen. Kanske hjälpte det att vi åt kanelbullar till lunch. Annars är det ju ganska lätt att få små ben att springa i en skog fylld med fantastiska och lekfulla överraskningar. För att inte tala om alla gungor. 

När fötter möts

                    

Det som varit bra med dagen

Tittar jag på bilderna från idag ser det ändå ut som att vi haft det ganska harmoniskt. 

Det ser ut som att barnen under förmiddagen fick spendera tid med båda föräldrarna, en pappersskärare, en lamineringsmaskin, en jäkla massa glitter och ett gäng pressade blommor som man ivrigt väntat på att avtäcka sedan i maj: 

       

Det ser ut som att solen sken mitt på dagen, och att ungarna snodde åt sig bästa platserna: 

Couronne med pappa borde ha gett harmoniska ungar, åtminstone en: 

   Cykelturen i den ylande hundens lag borde ha dämpat springer i benen, men företogs utan fotografering.

Kvällens sista aktivitet kan väl räknas som tveksam. Inte för att vi satt framför youtube och alla valde var sin låt att se videon till, utan för att Mattias valde A whole lotta Rosi med AC/DC att visa vår 4-åring och 7-åring ”för att videon är så cool”. Vi talar alltså om konsertvideon där en bystig uppblåsbar kvinna skrevar ett tåg:

Resultatet visar sig väl imorgon…..

Vi har tappat kontrollen

Så där ja, då börjar det märkas att vi alla varit hemma samtidigt i två veckor, utan rutiner och struktur. 

Ungarna är helt bortom kontroll. Vi har spenderat dagen på att skrika åt dem, och de har gjort samma sak. 

Det kissas på sig till höger och vänster, och en gång denna veckan har minstingen obekymrat bajsat i brallan och nöjt lekt vidare tills han blivit påkommen, bara för att förklara sig med att han inte orkade gå på toaletten. 

Nä, resten av Mattias semester får vi se till att ungarna kommer i säng i vanlig tid, och att vi faktiskt lagar ordentlig mat och serverar den samma på fasta tider. Glass och godis går bort, förutom på lördagar. Tänk att vi går i fällan varje år.  

//Bitter mamma

Ridning med Hjalmar

Jag minns min förtrollande förtjusning första gången jag besökte Kummingården med Harald. Små barn på shetlandsponnys i skogen. Lite stråland solsken på det, och lyckan är gjord. 

Hjalmar har inte fått rida som Harald gjorde. Vi har varken haft behov eller plats för fler aktiviteter i familjen. När vi senast provade, för ett och ett halvt år sedan ungefär, visade Hjalmar inget större intresse, och skrek dessutom i högan sky, vilket skrämde hästarna och irriterade övriga. 

Idag var det annorlunda. Ungen är som skapt för att sitts på hästrygg, och strålade av lycka! Vår skogspromenad med fika (och Alice och Niki!) var en succe, och jag insåg hur mycket jag saknat hästarna, saknat skogen, och saknat att spendera ensamtid med ett av mina barn i taget. Mera av denna varan tack!