Kärlek är

Det kändes orättvist att redovisa Hjalmars gullighetspoäng i förra inlägget, och helt glömma bort Haralds kärleksförklaring igår eftermiddag. 

När jag kom för att hämta Harald på skolan igår var han fullt upptagen med att spela bandy. Han stod i mål och var helt uppslukad av spelet, och faktiskt riktigt duktig! När han fick syn på mig kastade han en blick ut mot plan och bedömde att han hade tid att lämna sin post, för att skrikandes ”KRAAAAAAAM!” springa och ge mig en kram innan han rusade tillbaka igen. 

Det är kärlek. 

Önskelistor till tomten

Efter kvällsmaten ikväll var det ikväll dags att samla in önskemål till tomten. Harald gav mig ett par halvt om halvt enögda blinkningar (han har inte riktigt bemästrat konsten) för att understryka att han faktiskt vet att det är oss han ska önska sig saker av. Sen började han rabbla. Harald vill ha en telefon, ett nytt tennisrack, en Mega-nerf, detektivlåda, tv-spel, Harry Potter trollstav, Harry Potter utklädnad, KP-prenumeration, alla drakar, ritmaskin etc etc etc. 

Hjalmar satt bara tyst och stirrade storögt medan Harald rabblade. När det blev hans tur försökte vi dra ur honom vad han önskade sig. Vi kom med förslag som alla ratades. Till slut såg vi på honom att han kommit på något, och han sa med tvärsäker röst och stadig blick: jag vill ha pussar av mamma, och kramar av pappa. 

Ångestdämpning

Det är som det sägs nu för tiden, att lite motion botar det mesta. Vi var en grinig bunt som gav oss iväg i morse. Inte Mattias förstås, han är aldrig grinig, men resten av oss. Och Hjalmar var som vanligt den mest trögstartade av oss alla, den första halvtimmen på vår promenad ville han vila tjugo gånger. Men när han väl kommer igång, den där Hjalmar, springer han på tills man säger stopp. 

Harald är ju aldrig något problem att ta med på promenad, han är ju aldrig stilla alls, så det är egentligen bara att peka honom i rätt riktning och säga ”spring!”. 

Idag njöt vi av miljön och av att vara tillsammans. Harald upptäckte lyckan i att kasta macka, och vi hittade ett torn att klättra i, sånt är viktigt. 

Och när vi väl kom hem igen, lite mera vindpinade än annars, älskade vi varandra mer än vanligt. 

Om att fokusera mitt i röran

Aldrig är väl ångesten så stor som i december månad, månaden som ska handla om traditioner, familj, kärlek och värme. Själv känner jag mig mest sliten mellan en massa måsten i min strävan mot dessa mål. Det är lite som att trampa vatten i kvicksand. Aldrig var väl pressen så hög på jobbet som strax innan jul, aldrig känns pressen i skolan så hög som kring jul, när allt förväntas vara lättsamt och ledigt men det enda man kan tänka på själv är terminsslutet i mitten på januari. 

Pepparkaksbak, luciafirande och julfester på både dagis och skola ska klämmas in, barnens glittrande ögon går inte att säga nej till. Dessutom vill vi ju alla ha hembakade lussebullar, och pepparkaksbak hör liksom till de där traditionerna som vi alla minns som barn, eller åtminstonne sett bilder från, och vem vill väl förneka sina egna barn det samma. Där emellan ska man hinna gå på glöggtillställningar hos människor man längtat efter att träffa men sällan lyckas synka sina tider med annars. Så man rusar på i en rasande fart och hoppas att man inte ska krocka med något, eller att ångan ska ta slut. 

Och sen är det julafton. Dagen då alla ska älska varandra, och det blir mera uppenbart än någonsin vad kärleken får kosta, i tid och ansträngning om inte annat. 

Jag hoppas innerligt att det budskap som jag vill att julen ska bära med sig det om glädje, kärlek, och värnandet om varandra, är uppenbart för våra barn. Vi har inte alltid varit ense, Mattias och jag, men vi är det nu, om att dessa värden inryms i vår hittills enda fasta jultradition. Motsägelsefullt blir den viktigare och viktigare för mig samtidigt som den i takt med varje år som går allt snabbare närmar sig ett slutdatum. Men i år gäller den än, i år låter vi barnens glädje smitta av sig när de ivrigt letar reda på sina paket varje morgon. I år njuter vi alla av adventskalendrarna, mellan andningsbesvären. 

Inte en decemberdag, men nästan

Det verkade inte helt muntert i morse, dagens upplägg, men nu börjar det ordna upp sig! Morgonen började egentligen vid två-tiden i morse, när Harald vaknade med ett gallskrik som fick både Mattias och mig att flyga ut sängen med en puls på 200. Men där var ingen knivmördare i hans rum, och ingen giftorm i sängen heller. Men det blev lite stökigare i vår säng när Harald darrande av skräck och blöt av svett kröp ner hos oss. 

Fyra timmar senare ringde klockan. Av någon anledning trodde jag att det skulle bli bra att gå upp riktigt tidigt inför min fem-timmars tenta i juridik. Det var fel. 

Tentan var tuff. Ingen hade gått när det var en kvart kvar, så då gick jag, jag orkade inte sitta längre även om jag säkert hade kunnat klämma in några grejer till lite här och var. 

Nästa moment för dagen var pepparkaksdekorering på dagis, en årligen återkommande aktivitet som barnen njuter ohämmat av. Så även Harald som bad att hämtas tidigt för att få gå med. Och visst är det lite mysigt att vara på dagis tillsammans utan någon press att gå därifrån, men den där kristyren, den kan jag vara utan, och pressen att lyckas få hem de pepparkakor som inte äts upp, på en flat tallrik i snålblåst är alltid en spännande utmaning. Misslyckas man blir man stillastående med barn som gråter över de krossade kakorna medan vinden piskar en i ansiktet. Det gick bra idag. 

Slutklämmen på dagen var en blockflöjtskonsert på skolan. Minnet av min egna första blockflöjtskonsert gör sig fortfarande påmint genom de skorrande ärr den lämnad efter sig (Morning has broken, som duett), och vi fasade för det värsta. Vi blev kraftigt och positivt förvånade. Konserten var suverän, verkligen underhållande, och lärarinnan påpekade just att ”visst låter blockflöjt fantastiskt när det spelas i grupp!”. Harald var superduktig, och bar med stolthet hem sina premiärblommor:Då återstår bara att slå in de sista 20 paketen till adventskalendrarna och motera upp dem samma. Och en cognac på det, det har jag förtjänat. 

Godmorgon min älskling

Öppet brev till min äldste son: 

Ja, jag förstår, att du vaknar av att du behöver kissa, och att när du ändå är uppe så känns det rätt härligt att ha obevakad tillgång till tvn, och därför väljer du att stänga dörren om dina föräldrar, och smyga till dig en stunds fullkomlig frihet framför skärmarna. 

Men det är inte ok Harald, att gå upp 05.15, gränsen är satt til klockan 6,  och du kan inte skylla på att du inte kan klockan, för det kan du. Så nu tar vi med oss fjärrkontrollen till tvn, ipaden, musen till datorn, och mammas laptop in i vårt sovrum. Skulle det vara så att jag har fel, att det inte är tvn som gör att du hellre stannar uppe än att sova ut, så har jag ordnat alternativ underhållning åt dig.