Jag ❤️ fredagkvällar på pizzerian

Igår kväll fyllde vi pizzerian igen, med vänner och barn. 

Det började oskyldigt nog, som det så ofta gör, med några få. Barnen flyttades successivt över till ett eget bord, som belamrades med färgpennor och målarböcker. Successivt försvann sedan hälften av alla vuxna, i takt med att barnen började tröttna och ville gå hem. 

Åh vad man blir glad av sådana kvällar!

  
 

Sånt man kan göra när man är sjuk

Idag har Harald varit ”sjuk”. Han hade förvisso feber igår, så det var inte så konstigt att han verkade lite hängig i morse framför tvn. Men han piggade på sig rätt snabbt. 

Mattias som ska jobba i natt var hemma och ”vilade” även han. 

Så det var bara att passa på, att i finfina vädret ge oss ut i skogen och lära Harald grunderna i orientering. 

Vilken fantastisk grej! Vilken underbar dag!    

           

Vissa vårdagar känns mera än andra

Vilken lycka det var att vid halv tiotiden i morse få gå in och väcka Hjalmar med orden ”vill du åka segelbåt idag?”.

Är det något våra ungar hett och innerligt önskat göra så är det att segla. Det önskades så hett att det blev så där laddat och lättirriterat i luften, och alla hann skälla lite grand på varandra innan vi begav oss ner till hamnen.  Brantmarks båt sattes i sjön igår, och spänningen var på topp inför årets första seglats. Alla barn mängdtränade på att inte dratta i vattnet när de hoppade av och på båten från bryggan, i sann Ronja Rövadrotterstil. 

Turen gick till Flakfort. Dessvärre mest till motor, men kanske var det lika bra så, pojkarnas första tur. 

Flakfort är det perfekta resmålet för familjer med barn i våra barns ålder. Ön är så ytterst pytteliten att två sjuåringar kan släppas helt lösa, men så spännande att man själv inte kan hålla sig för att gå efter dem, med deras småsyskon i glatt släptåg.  

                   

Det var bättre förr

Det var i alla fall bättre väder, för tio år sedan idag.

Det vet jag. För då stod Mattias och jag ute på Scaniaplatsen, medan det fortfarande bara var mina föräldrar som bodde där, barbenta och i kortärmat, och väntade på en taxi. En stund tidigare hade vi gift oss.

Det var en fin känsla, att vakna på min bröllopsdag och titta på min blivande man, och att gå upp tillsammans och fnissande göra oss i ordning, och ångra att vi bestämt oss för att inte  klä upp oss, och göra det ändå. Inte så särskilt, men åtminstone en fin klänning, och åtminstone en kavaj. För även om det var kärleken som skulle stå i centrum, så blev också den lite lite finare av våra kläder.

Och jag älskade att promenera iväg till rådhuset hand i hand med min blivande make, och att möta upp med våra vittnen, som tagit oss på orden och inte klätt upp sig, men trotsat direktiven, och ändå köpt en brudbukett åt oss.

Och jag älskade den korta kort stund då vi stod i det där vackra, vackra rummet och en vänlig röst läste fina ord för oss och vi fick bekräfta för varandra att ja, vi tyckte att det stämde bra på hur vi ville ha det i vårt liv tillsammans.

Och att det hela plötsligt var över, men att känslan var kvar. Den där pirrande känslan av att någonting stort hade hänt oss. Och att vi helt plötsligt hade en mycket längre stund mellan själva giftermålet och den tid då vi skulle äta ”förlovningslunch” med våra föräldrar, och att vi inte hade pengar med oss, att köpa något att skåla med. Men det hade våra vittnen, så de bjöd på blaskig öl på på sportbaren intill rådhuset. Och det var uppsluppet och härligt, och vackert. Det var precis så som vi ville ha det, utan att riktigt ha tänkt igenom det på förhand.

Och en hejdundrande lunch fick vi. Det skålades och skrålades, och skrattade. Och ris kastades över oss när vi stod ute i solen, och väntade på den där taxin som skulle ta oss ut i världen, på vårt första stora äventyr som man och hustru.

Bilderna från dagen är borta, åtminstone de digitala, men från en vecka senare hittar jag en selfie, från innan ordet selfie ens existerade, men det gjorde VI:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fundering kring att kanske ha fel

Min benhårda övertygelse om att fördomar kring barns medfödda könsroller och könsbundna egenskaper är just fördomar, börjar sakta nötas mer. 

Inte minst härom dagen, då jag observerade pojkarna som satt med var sin hög snäckskal som deras farmor plockat åt dem under sin senaste semester. Harald sträckte generöst över ett skal till sin lillebror och höll upp ett eget i luften varpå han frågade ”ska vi kriga?” Lillebror fattade med detsamma, skrattade förtjust, och krossade sitt skal mot brorsans så att flisorna flög över hela köket. 😳