Gullighetspoängen är oräkneliga

I förmiddags fick jag en föreläsning av min make om att sådant man borde göra måste föregå det man vill göra. Så jag packade min fina nya ryggsäck full med böcker och dator och tjurade iväg till biblioteket. Det jag verkligen ville göra var en tur till Österlen. 

Men så fick jag besök på biblioteket, och leverans av godsaker nogsamt hopplockade av två stolta ungar som i viskande toner redovisade i vilken ordning de tänkt att jag ska äta ett vaniljhjärta, en påse cashewnötter, en påse kanelgifflar, ett päron, en björksavdricka och två smoothies. Jag tackade och sa att de nog kunde få den där påsen med kanelgifflar till sig själva, och såg hur den lite ängsligt stolta blicken förbyttes till sockersugen glädje. Inser att jag kanske borde ha donerat även de där smoothiesarna, men jag blev nog för tagen av stunden. 

Aldrig njuter man väl så mycket som när man tror att det är över, men så är det inte det!

Vi hade planer för igår, men de gick i stöpet. Istället gick barnen ner till Ewa och flickorna för att kasta vattenballonger, Mattias och jag anslöt till lunch, och sedan blev vi kvar. Barnen tog över gatan och flera anslöt. Möblemang flyttades med solen och belamrades med fler och fler kaffekoppar, ölflaskor, vin glas och en ishink. Folk kom och gick, mellan badplats och lekplats, och hundpromend och kaffekokande. Det fanns helt enkelt inte mera att önska sig av gårdagen.