Vårtecken

Man skulle ju kunna tro att vårtecknen i Malmö skulle göra folk glada. Inte minst kan man tro det när man ser hur många fler människor än vanligt som rör sig ute en solig söndag i februari. Men det verkar nästan som att motsatsen är sann. 

Aldrig blir jag så besviken på mänskligheten som i mina möten med främlingar under soliga daga i februari, när vintergäcken börjar synas. 

Idag var det en bil som sakta, sakta rullade mot mig när jag var på väg över ett övergångställe. Han ville inte stanna för mig, och när jag satte näven på hans motorhuv och pekade på marken pekade gubbe tillbaka och visade att jag minsann inte gick på något övergångställe, istället gick jag på cykelöverfarten, tjugo centimeter till vänster om övergångstället. 

Under promenaden vidare in mot centrum gick folk i bredd på trottoarerna utan att ge vika och visade sig förnärmade när jag inte flyttade mig från min kant medan Bibbi satt och kissade.

Värst var ändå en ung tjej, som när Bibbi och jag var på väg in på gamla begravningsplatsen påtalade för mig att en skylt indikerade att hundar ej är välkomna där. Hon hade fel. Lösa hundar är ej välkomna, men hon tog sig rätten att hacka på mig i alla fall. Det räcker inte att vara lättkränkt längre, man ska helst kränka andra så ofta man kan också.

Lite lycka kom jag ändå hem med från min promenad. En fasan och sjöar av vintergäck kompenserar nästan till och med de mest desillusionerande av mänskliga möten.  

    

 

Apropå influensa

Idag råder viss tvetydighet kring hur många som faktiskt är sjuka i den här familjen. Hjalmar kröp tidigt i morse ner i min säng, Harald kom efter. När jag påtalade att Hjalmar kändes varm sa Harald att det nog berodde på att han legat under sitt täcke, ”och då är han så skön, då vill jag känna på honom”. 

Ja, jag kan inte annat än hålla med Harald. Fast jag tror nog att det är febern som härjar i alla fall, just idag. 

Vabruari

Det gäller att vara ödmjuk inför livet sägs det, och nog kan det väl stämma att vi talat lite för högt och lite för ofta om hur friska våra barn är. Men se det har vi tagit igen! Harald har nog aldrig varit så sjuk, influensan har ett stadigt grepp om den stackaren. Han vill varken se på tv eller baka, varken äta mango eller dricka O’Boy och han har så ont i lederna att han gråter i sömnen, trots medicinering, och barnet som inte varit intresserat av att sova sedan han föddes har inte gjort annat idag. 

Hjalmar däremot har varit pigg idag, och hemma eftersom dagis varit stängt. Utan bror att underhålla sig har han fått komma på någonting annat. Tur att han är kreativ, den lille.