Anholt

I Anholt fick vi ett danskt välkomnande. Hamnen var proppfull, och en ung kille i gummibåt märkt ”hamnvärd” mötte upp med instruktion om att lägga oss ”rätt upp i röven” på någon av de andra båtarna. Ett för oss obekant fenomen, och en obekväm formulering. Hade vi varit först med att behöva göra så hade vi nog inte vågat förstå instruktionen, men som det var fick man sy lapptäcke med båtar och tampar och förtöjningsbojar, för alternativ hamn till Anholt ligger för en båt i vår storlek, under gynsamma förhållanden, åtta timmar bort. Mycket spännande, inte minst när man fick klättra mellan all båtarna för att ta sig till och från land (vi föreställde oss genast morgonen därpå och undrade hur den skulle komma att te sig).

Vägen in till Anholt gick genom smaragdgröna vatten, och redan där kände vi att här, här har vi en riktig pärla. Vi blev inte besvikna när vi väl kom i land och möttes av en bländande vit sandstrand och gassande solsken. De av oss som fortfarande inte får bada för att hon har ett öppet sår på benet som behöver fortsatt omvårdnad höll på att förgås av avund på övriga. Den av oss som vägrade bada för att det ingår i hans repertoar att vägra fick inte mycket till uppmuntran att ansluta. Denna gång fick han gnälla för sig själv, på behörigt avstånd. Till slut var alla barn trots allt upptagna med att bygga dropptorn och skyddsvallar i sanden.

Väl tillbaka på båten fortsatte spektaklet att klämma in fler båtar. Vi åtnjöt det från Niki och Pers båt över ett glas öl. Plötsligt drogs allas blickar som magnetiskt åt samma håll. En hjälpsam tysk hade erbjudit sig att simma ut med en nykomlings tamp för att fästa i en boj. Tysken kastade alla kläder och stod länge och visade upp sig både före och efter själva manövern. Man får säga att han fick valuta för sin ansträngning. Det var dagens upptakt innan kvällsmat på lokal. Vi såg alla fram emot lite friterat, när vi nu ändå var i Danmark. Två timmars väntan på grund av brand i köket blev dock lite av ett dråpslag, efter en lång dag. Dessutom missade vi vår solnedgångssdrink som vi planerat att ta på Orakel Bar. Bara namnet! Nåväl, något att spara till nästa gång då. Framåt kvällen kom musiken igång i hamnen. Vi är visst olika mottaglig för sådant. Mattias hör det men sover ändå, Niki somnar helt utan att notera det. Själv stoppade jag in öronproppar men noterade ändå att det dånade fram till strax innan klockan två.

Annonser

Tråkhamn på väg

Lerkil fick bli nästa anhalt eftersom det låg bra till på vägen mot Anholt. Här kan vi snacka om ocharmig hamn. Dessutom inte en som var van vid gäster. Här fanns varken bra dusch eller toalett inom rimligt avstånd. Däremot fanns en pizzeria, och här roade vi oss bättre än väntat. Faktiskt fullkomligt helhjärtat deltog vi i tribadurens musikquiz, och skrattade gott åt hans dåliga skämt, som när han sa att han skulle sjunga något som vi alla kunde vara med på, och började sjunga islamska böneutrop, eller när han tilltalade publiken som ”ladies and Credit Cards”. Vi vuxna sjöng och dansade, och barnen spelade kort. Våra barn la sig att sova på Niki och Pers båt så att alla barn skulle kunna ha sällskap av varandra under den långa seglatsen morgonen därpå, och de var själaglada att få ”sova borta”.

Rörö

Rörön hade Niki noteringar om att där skulle var mysigt. Seglingen dit var det absolut. Barnen var plötsligt de bästa av vänner och inte bara trätobröder, och deras lycka över varandra när de la sig ner på sittbrunnsgolvet spred sig både till hunden och oss vuxna.

Jag måste säga att vi kände oss stolta över att längs vägen göra ett snabbt depåstopp för att fylla på insulinreserverna, och vinlagret i Öckerö, medan Niki och Per satte Albin i land någon annanstans. Det kändes oerhört rutinerat.

Hjärtat sjönk något när vi kom fram till Rörö hamn, som inte alls såg så mysig ut. Det var den inte heller, själva hamnen alltså, men där fanns flera trevliga små stränder, och ett stort naturreservat med bra promenadvägar. Papporna badade med barnen, Niki och jag promenerade. Vid stenrösena som tjänade som gravar för omkomna sjömän var vi noga med att slänga stenar ovanpå och säga ”på dina ben slänger jag en sten, och där ska du vila till domedagen”, per instruktion på skylten till naturreservatet.

På vår promenad hittade vi även denna gång en bar, fast där fanns ingenting att dricka. Vi lät oss förtjusas ändå.

Jag skulle vilja säga att vi lämnade Rörön med värdighet, men det stämmer inte. På väg ut ur hamnen fastnade vi i den sandbank som vi alla suttit och skojat om att vi inte skulle köra på kvällen innan. Det kändes rätt snopet. Per stod och såg på det hela och väntade därför samtalet från oss, där vi bad om hjälp. Sedan lyckades vi ändå vicka oss loss. Alla ska vi väl ha en historia om att gå på grund, och som sådan är denna ändå rätt bra. Det var odramatiskt och förutom att egot fick sig en liten törn så var det ingenting som blev skadat.

Käringön

Käringön är första stället som vi inte fått plats på. Efter en ganska lång segling kände jag paniken stiga lite när jag insåg att vi skulle behöva ligga på svaj utanför hamnen. Mest för Bibbis skull, i avsaknad av den där gummijollen… lyckligtvis har vi ju generösa vänner som delade med sig av sin, men ändå, utan möjlighet att fylla på vatten och el, och med hund känns det rätt jobbigt. Harald erbjöd sig att SUP:a in med Bibbi och promenera henne, och var så beslutsam att han blev besviken när han inte fick.

Men vi fick öva på att kasta ankare från fören! Alltid något, och tänk vilken tur vi har att alltid ha med oss en fotograf som kan dokumentera våra äventyr! Och en jollechaffis som ställer upp i vått och torrt (tack Albin!).

Nästa gång vi kommer åt detta hållet ska vi planera bättre, inte minst för att kunna äta middag på Peterssons Krog, fast just den kvällen vi låg utanför Käringön passade det oss faktiskt nästan bättre att låta oss hämtas från vår båt, för en kvällsdrink på Niki och Pers.

Uppgaskad

Det blev bättre, humöret alltså, och Väderöarna var ett fantastiskt resmål! Inte minst för det gamla lotshuset som kärleksfullt renoverats av ett gäng eldsjälar som stod och berättade historier när man kom in.

Vi undvek hamnen och la oss istället längs klipporna utanför, som så många andra. Att lägga till i just denna hamn har vi annars förstått är lite av ett äventyr. Hamnkapten ser till att tömma hamnen helt klockan 10 varje dag, oavsett hur länge man avser stanna, så man får vänligen ta sig en liten lov och vänta på att bli insläppt och anvisad en plats igen om man vill bo kvar ett dygn till. Å andra sidan funkade klipporna alldeles utmärkt under rådande väderförhållanden, och från vår plats kunde vi beskåda spektaklet klockan tio, när alla skulle ut och in i hamnen.

Mattias var fortfarande inte på topp och höll sig mest på båten i denna vackra lilla bukt. Jag fick inte med mig något barn heller när jag gick på upptäcktsfärd, men när jag var nästan framme vid det lilla värdshuset sprang jag på Niki, och baren. Det var som om ödet hade pekat oss båda i rätt riktning. Vi firade med en Aperol spritzer, och förfärades över ett gäng norrmän med stora motorbåtar som dånade ut musik, och som stökade och skränade och utgjorde ett allmänt spektakel. Tydligen tillhörde det vanligheterna på ön.

Det blev en tidig kväll, och vi somnade gott längtande efter att få vakna till utsikten.

Käringön nästa.

Efter VC kommer solsken

Ett styck mirakulöst tillfrisknande, och en antibiotikaföreskrivning mot bensår senare ligger vi nu och skumpar utanför Väderöarna. Ingen vuxen på denna båt har orkat gå i land, men dagen är inte över än. Helst hade vi vuxna nog gärna sovit bort eftermiddagen, men barnen bråkar. Vi gjorde ett försök att sätta dem båda på SUP:en och skicka iväg dem på äventyr, men resultatet blev att de ägnade tio minuter åt att bråka och skrika så att hela lilla bukten hörde dem, innan de kom tillbaka till båten och fortsatte här. Tillfälligt eldupphör innebär att salongen nu är upptagen av barnen, som glatt pratar högt med varandra.

Solen gassar. För oss som har bad- och solförbud känns det sådär.

Tillbaka i nutid

Just för tillfället har vi det faktiskt inte så bra. Vi ska strax lägga oss för vår andra natt i Fjällbacka. Imorgon har både Mattias och jag tid på vårdcentral. Mattias för sin febersjuka som hållit honom liggande sedan igår förmiddag, och jag för ett myggbett som blev till ett sår som bara blir större och större och som gör förskräckligt ont. Men jag kan ändå inte hålla mig från att glädjas, över bilderna och minnena, och några till behöver få plats, dem som ledde oss fram till den där skrevan som vi låg i. Det var en härlig resa, genom kanaler, och med broöppning och allt. Det känns som att vi maxat antalet upplevelser man kan ha på en resa hittills. Kanske gör det inte så mycket att vara fast i Fjällbacka en stund, framför allt inte om man frågar Hjalmar, som är själaglad att inte hela tiden vara på väg. Och även om Mattias var dålig, och vi behövde passa på att släpa hem mera mat och därmed även röja och städa, samt passa på att tvätta, så gick en del av detta faktiskt att njuta av även det. Niki och jag har aldrig haft så roligt i någon tvättstuga, som när vi tog gummibåten över hamnen, med våra smutsiga underkläder, i skymningen igår. Att vi fick åka tillbaka med oförrättat ärende gjorde nästan det samma.