Om att växa upp med olika referenser

Mina ungar tänker på godis när de ser nedan. De tog med sig var sin från flyget på vägen ner till Italien, i hopp om att hitta lösgodis att fylla dem med.

Själv har jag inte kunnat släppa tanken, att man känner sig tvungen att skapa ett neutraliserande namn på en påse som jag förmodar fortfarande i huvudsak är till för att kräkas i.

IMG_3647

Jesus är min räddare

Vår sista dag i Italien hade vi massor av tid att spendera mellan det att vi lämnade vår lägenhet, till dess att vårt flyg skulle gå, så vi gjorde en utflykt. Till en betydelsefull fästning och en medeltida stad.

Det var spännande.

Men än mer spännande blev det när vi skulle där ifrån och insåg att vi var en rätt lång väg från vår bil, och Mattias därför erbjöd sig att gå och hämta den. Harald erbjöds att stanna kvar på det lilla torg där vi stod, med Hjalmar och mig, eller att gå med pappa till bilen.

Harald ville inte gå med pappa. Istället ville han stå kvar på torget med mamma ”och prata om Jesus”.

Jag såg lättnaden och det pyttelilla smilet i ögonvrån på Mattias, när han slank iväg mot bilen.

Och där stod jag, på ett torg med en korsfäst Jesusfigur i naturlig storlek. Jag fick börja berätta om spikarna genom händerna och fötterna samt avsaknaden av ordentliga kläder, och att Jesus nog inte frös fastän han var naken, att han liksom hade annat att tänka på.

Diskussionerna upptog resten av den dagen, och några dagar till. Nu har jag lärt mig att använda dem till min fördel, och sedan en veckan tillbaka ingår frågeställningar så som ”hur hade Jesus gjort?” i vår dagliga barnuppfostran.

Därav det ökade kramandet.

Om läxor ens barn lär en

Idag har jag varit arg. Orimligt lättstressad och arg, och det har mestadels gått ut över barnen. 

Som en konsekvens har barnen naturligtvis varit mera uppskruvade, mera benägna att hoppa över prylar som går sönder, haft mera spring i benen nära trottoarkanten vid Malmös mest trafikerade väg, varit mera benägna att gråta för att lillebror fått falaffel till lunch medan man själv inte fick det, mera benägna att gråta för att man råkat välja chokladsås till sin bärefterätt trots att man inte gillar choklad, varit mera benägna att springa omkring och skratta så där som det skrattas precis innan det kommer blod trots att man egentligen borde fokusera på att ta på sig pyjamas och borsta tänderna. 

Och så vidare. 

Så jag har skrikit. Mycket. 

Harald har botat min ilska genom att krama mig när jag skrikit som värst. Harald som sällan kramas annars, har sparat sin kärlek till när den behövs som bäst. Jag är honom tacksam. 

Om Harald och skidåkning

Om dansen är Hjalmars grej, så är skidåkningen Haralds.

Både tv-tittande och datorspelande konkurreras ut av skidåkning, och då har vi i Harald ändå en unge som terrieraktigt kan sitta och stirra på en förälder i flera timmar i hopp om att denne förälder ska ge med sig och släppa de digitala medierna fria.

Man hade ju kunnat tro att en unge som är ute och rör på sig från morgon till kväll, och dessutom är vaken lite längre än vanligt för att mamma och pappa vill sitta uppe och surra med Sara en stund om kvällen, skulle sova lite längre än till sex på morgonen.

Men inte Harald.

Hela vår skidvecka vaknade Harald tidigt. En morgon kom han in till mig vid halv sex och deklarerade att han var pigg. Då fick han faktiskt gå och lägga sig igen.

Tur att Harald har en pappa som också är morgonpigg, och  lika skidgalen som han själv. Det var inte utan en känsla av ömhet som jag flera morgnar vinkade av dem när de begav sig till liften för att vänta på att den skulle öppna. De två klämde sedan in gott och väl en och en halv timmes skidåkning tillsammans, innan skidskolan.

IMG_2081 IMG_2086 IMG_2091

Om Hjalmar och skidåkning

Inte helt oväntat så är båda våra barn störtloppsåkare. Det är väl de flesta barn i början.

Hjalmar skiljer sig dock något från andra barn.

Jag fick se bevis på detta precis efter att indiern kört omkull alla de där andra åkarna.

Då såg jag på håll hur Hjalmar lämnade sin lilla skidgrupp, som på ordnat led lugnt och stillsamt ormade sig ner för berget.

Jag såg ungen komma susande, med ständigt ökande fart, och armarna viftande.

Några andra åskådare uppfattade liksom jag situationen som okontrollerad, och paniken i mig började gro medan jag sprang för att hinna fånga upp honom.

Men så insåg jag plötsligt, att armviftningarna var rytmiska, och stämde överens med rumpskaknigen.

Övriga åskådare skrattade med mig när vi insåg att Hjalmar dansade sig ner för berget, för att helt kontrollerat plogstanna precis där han skulle.

Skidläraren var naturligtvis arg när hon väl kom ikapp, men i nästa andetag berättade hon att han dansat i slutet av varje lektion, när han börjat bli trött, och att vi absolut måste sätta honom i dansskola, för maken till rytmiskt fyraåring har hon aldrig sett.

Jag kan inte annat än att hålla med.

IMG_3924 IMG_4020

Jo, jag var faktiskt duktigare än vissa

Jag var nog inte ensam om att se likheten mellan Peter Sellers rollfigur ur filmen Oh Vilket Party, och Cervinias sämsta skidåkare, den veckan vi var där, en indier med oförtrutlig energi och målmedvetenhet, men med minsta talang möjlig för skidåkning.

Ironiskt nog var han dessutom klädd i en röd skidutstyrsel med vita detaljer, extremt lik den som områdets skidlärare bar. Killen syns längst ner till vänster i bilden nedan, med en skidlärare strax framför.

IMG_3715

Veckans första tre dagar spenderade han i den lilla barnbacken. Den första av dagarna hade han hjälp av sin polare, som var där med en tioårig dotter som susade ner för backarna medan pappan tålmodigt instruerade sin vän. Tredje dagen hade polaren väldigt uppenbarligen tröttnat på barnbacken och avsaknaden av framsteg, och uppvisade en min av avsmak när han släppte av kompisen i barnbacken och anslöt till sin dotter.

Den stackars ensamme mannen följde ledset sin kompis med blicken och ställde sig på rullbandet. Där trasslade han omedelbart in sina stavar i en påle placerad intill bandet, och ramlade med buller och bång så att bandet fick stoppas. Alla små uppradade barn väntade tålmodigt medan mannen rätade ut sina ben, reste sig och samlade ihop sina stavar och klev på bandet igen.

Det var svårt att inte skratta högt åt eländet.

Dag fyra blev det faktiskt till och med omöjligt. Då hade han tagit sig upp i kabinbanan, där den större barnbacken fanns, den som ligger parallellt med nedfarten från en längre backe, som leder ner till en sittliftstation.

När jag stod och väntade på Hjalmar, som var på väg ner från den längre backen hör jag plötsligt någon som skriker ”EXCUSE ME, EXCUSE ME, EXCUSE ME!!”, och ser indiern, med vilt viftande armar och stavar, helt okontrollerat skena ner för backen, och i farten fälla tre vuxna skidåkare.

Under fredagen sågs han inte till, den stackars mannen, men på lördagen, då vi var på väg att lämna byn såg jag honom stå och vänta vid busshållplatsen, med sin skidutrusting. Jag var frestad att gå fram till honom och ge honom en klapp på axel och lite beröm för att han faktiskt inte gett upp. Då vände han sig om och jag såg hans blick. En blick som såg ut att tillhöra ett djur i bur.

Jag lämnade honom i fred och hoppas att han har det bättre nu.

Vi är nu en skidåkande familj

Till listan över underbara äventyr läggs nu även vår gångna vecka.

Denna resa började med mera pirr än vanligt. Hur i helsicke skulle det gå för Mattias, med två små barn och en, på skidor helt värdelös fru, uppe på en alptopp? På det sättet hade ju Sara det lättare, som bara reste med två små.

Bakom leendena nedan misstänker jag att det döljer sig rätt olika tankar.

IMG_3639Söndagen var tänkt att ägnas åt att låta barnen (och mammorna) bekanta sig med sin skidutrustning.

När vi väl förstått att nybörjar-barnbacken låg en lång trappa ner och 800 meter längre bort i byn, och vi släpat oss dit bort med all vår utrustning och alla våra barn, var vi rätt nöjda med att ställa oss på på rullbandet allihop, och bara stå.

IMG_3672

Tills vi bara satt:

IMG_3690

En positiv nyhet med dagen var den privatlektion som Hjalmar och Saras Hugo ägnades, för att bedöma om dessa fyraåringar kunde tänkas vara mogna nog att gå på skidskola resten av veckan, trots femårsgränsen. Det var de. Hjalmar fattade inte ett dugg, och vi betraktade honom på avstånd när han såg helt omedgörligt värdelös ut i backen. Där och då trodde vi inte att han hade en chans. När det var tio minuter kvar på hans lektion möttes han och jag på rullbandet och han frågade mig vad ”pizza” betydde. Tja, det är ju en maträtt förklarade jag.

Min förklaring var förvisso helt rätt, men  skälet att barnet undrade var för att skidläraren ropade ”pizza, pizza!” hela tiden, och innan jag förstod att det är den italienska motsvarigheten till svenskans ”glasstrut!”, eller ”ploga” hade både dagen och kvällen gått, och barnet vaknat med en mardröm om att alla bara skrek ”pizza” på honom hela tiden.

Så kom måndagen, och det var dags för skidskola. Så vi fyllde våra termosar och våra fickor, tryckte allas fötter i pjäxorna, trädde på alla vantar, mössor, hjälmar och glasögon och pallrade oss ner för den där långa trappan, och bar våra skidor de där 800 meterna, igen. Vissa av oss kände då viss tyngd i bröstet.

Någon som kan gissa vilket barn som är Hjalmar?

IMG_3712

På eftermiddagen gav vi oss på att gå tillbaka de där 800 metrarna, klättra upp för den där långa trappan och gå ytterligare en trappa plus 50 meter längre upp för en backe, för att komma till kabinbanan som tar en upp till det område som den mesta skidåkningen faktiskt utgår från.

Det blev vi trötta av: IMG_3751

Ännu tröttare blev Sara och Mattias dag 2, när de gav sig sjutton på att barnen allihop skulle få åka i riktiga backar efter skidskolan. Harald klarade sig själv, men övriga tre var lite av en utmaning:

IMG_3782 IMG_3791 IMG_3800

Vi var en trött skara som damp i sängarna den dagen.

IMG_3814 IMG_3812

På onsdagen började det ljusna. Både vad gäller vädret, och barnens skidåkning. De var redo för den större barnbacken, den som storleksmässigt motsvarar ungefär halva det fjäll som vi åkte i Idre, och som utgår från toppen av kabinbanan. Den backe i vilken där går en knapplift, som man förväntas klara att åka själv, även om man är fyra år gammal. Märkligt nog var det totalförbjudet att som vuxen åka knapplift med ett barn mellan benen, så som man gör i Sverige. Det var ord och inga visor, och barnen som alla ramlade med näsan först i snön både här och där längs liftens längd, de fick helt enkelt lära sig att man då plockas åt sidan av en vuxen, och sedan skidar sig ner till början av liften, där man börjar om. Det gick förvånansvärt snabbt för de små barnen att lära sig att bredbent stå hela vägen upp.

IMG_3771 IMG_3830 IMG_3835

Vi vuxna började slappna av. Vi lärde oss på onsdagen att lämna våra barn i skidskolelärarnas vård, i tre timmar, medan vi förlustade oss själva i deras frånvaro. Från sittliftarna spanade Mattias och jag efter knattar i gula jackor i backarna, och klappade förtjust i händerna när vi upptäckte dem, nedanför oss, högt uppe på en alp.

IMG_3837 IMG_3845 IMG_3863 IMG_3864 IMG_3935

Och jag, jag lärde mig att i Cervinia kan även en nybörjare njuta av en tur från toppen.

Utsikten där, ifrån toppen, var av det slag som verkar osannolik. Den var som taget ur en naturfilm, som en sådan där miljö som man måste vara äventyrare för att ta sig till, som är otillgänglig för oss vanliga dödliga. Men där var vi, Sara, Mattias och jag.

Och skrattet gick inte att hejda, när det bubblade i bröstet, och vi tog fart ner för berget (nåja, lite plogande kan väl ha inträffat).

Lunch var inte bara välförtjänt, utan även görgott!

IMG_3877 IMG_3911 IMG_3968

Aldrig har det väl känts så lämpligt, att barnen ville ägna en timme åt att bygga snöhög, precis utanför restaurangen, och att denna snöhög dessutom krävde förbättring dagen därpå.

IMG_4010

Förutom en vaknatt med ångest över att min fyraåring skulle åka sittlift och riskera att glida av i farten, samt en nattlig uppkastning över hela Saras lägenhet pga intag av kontaminerad snö, så var resten av resan en fullkomlig idyll. Jag längtar efter nästa gång!

IMG_3973 IMG_3990 IMG_4023 IMG_4032 IMG_4042 IMG_4045 IMG_4049