Förvåning i vardagen

I förrgår gjorde jag vietnamesiska sommarrullar till kvällsmat åt Mattias och mig själv. Receptet jag hittade intill salmalaxen på Maxi såg härligt enkelt ut, ett par såser att blanda ihop och lite grönsaker att finskära, några laxskivor några örter på det och sedan rullas allt ihop i ett fuktigt rispapper. Enligt anvisningen skulle det ta 30 minuter att slänga ihop rullar nog till en huvudrätt för fyra personer. Det gör det säkert också för den som har färdigskurna grönsaker och färdigkokta nudlar (färdigkokta nudlar stod angivna i ingredienslistan!) och för den som har lite bättre vana med risomslagen än vad jag har. 

För att rullarna ska hålla sig fräscha och inte klibba ihop sig med varandra eller någonting annat i väntan på seevering lägger man dem i fuktiga kökshanddukar. 

När maten väl var färdiglagad var både Mattias och jag hungriga och trötta nog att strunta fullkomligt i vackra uppläggningar och bordsskick. Vi hällde upp var sitt litet glas vin för syn skull, sen käkade vi rullarna direkt ur de där fuktiga handdukarna. 

Handdukarna kastades sedan i badkaret istället för i tvättmaskinen eftersom ingen orkade tömma tvättmaskinen just där och då. Och tur var väl det. 

Igår kom jag nämligen hem från skola och dagis med två barn som akut behövde badas, så jag flyttade den där fuktiga högen från badkaret till handfatet och under den manövern visade sig högen innehålla mer än bara fuktiga handdukar. En bortglömd laxrulle trillade ut på badrumsgolvet. Fasen vad förvånad man blir när sånt händer. 

Nästan lika stort som första tanden!

Jag trodde aldrig att dagen skulle komma då Harald, efter år av övning, faktiskt kunde knyta sina skosnören själv, men idag hände det. Det blev både applåder och en liten tår vid hans triumfatoriska prestation i morse! 

Ironiskt nog fick han i eftermiddag för sig att han med en enda pedagogisk lektion skulle kunna lära sin bror samma sak:

Stanna tiden!

Hur frustrerade vi än är över Hjalmars våldsamma känsolutbrott så går det inte att bortse från att han är lila kärleksfull och mild (om inte mer) som vad han är ilsken, frustrerad, lättretlig och bångstyrig. 

Det bästa han vet är att bada med sin mamma, för det är så mysigt. Jag är också finast i världen och han vill pussa mina fötter, mina knän, min mage, undersidan av min haka och hela mitt ansikte hela kvällen. 

När jag frågade om han trodde att han skulle vilja det när han är stor och har skägg tittade han förvånat på mig och undrade ”va, ska jag få skägg???”. 

Sånt som betyder något

Sånt som verkligen betyder något är bland annat att ha en fantastisk barnvakt. I Isa har vi en ansvarstagande och charmerande sådan som älskar våra barn, och som säger sig aldrig sova så gott som i vårt extrarum. Att gå på fest med vetskapen att Isa kommer att leka med och älska våra barn tills de stupar för att sedan krypa till kojs i extrarummet är en särskilt härlig känsla, och när vi trillade in vid halv tre-tiden i morse och stängde till dörren om Isa kände jag mig lyckligt tacksam. Poyas disputationsfest var en fest väl värd att kunna njuta av dessutom. 

Morgonen må ha blivit tidigare än önskat, jag väcktes av att barnen tjöt av skratt åt någonting Isa hade hittat på. Det är värdefullt. 

Betydelsen av att idag ha fått komma ut i vår-skogen med Hjalmar och ett gäng sockersöta ponnies går heller inte att överskatta. Solsken och nyutsprungna knoppar, fågelkvitter och ljudet av barn som bubblar av skratt medan de skumpar fram i trav och man själv flåsar vid sidan om känns mera äkta, underbart och viktigt än alla skyldigheter i världen.  

    
 Jag älskar att ikväll ha Harald och Olivia inpackade i dubbla sovsäckar, balaclavas och pannlampor liggandes i solstolarna på balkongen framför ipaden, medan Hjalmar och Alice verkar ha krupit ihop och somnat tillsammans i hans säng. Bibbi sover på Mattias, som sover på soffan, och själv glor jag på tv. 

Så vad gör väl det, att vare sig Mattias eller jag kommit ihåg vårbröllopsdag idag.  

   

Spänning i vardagen

Jag tänkte tanken när vi något försenade påbörjade vår cykeltur till tandläkaren idag, barnen och jag, att den där slangen som låg dragen nästan längs med men ändå korsande cykelbanan kanske skulle kunna ställa till det, men jag struntade i tanken. 

Det var dumt gjort.

I ögonvrån såg jag Hjalmars framhjul börja slira mot slangen. Skriket kom nog nästan innan han träffade marken, och jag flög av min cykel för att se hur det var med honom. Han hade tagit emot fallet med näsan, naturligtvis. Men det var inte förrän jag satt där på huk med Hjalmar som jag tittade upp och till min förvåning såg Harald sitta gråtande två meter längre bort. Han hade åkt av cykeln på samma vis och fått styret i bröstkorgen i fallet. 

Det är måhända en respektlös jämförelse, men där och då kände jag mig lite som mitt i en krigsscen. Tre cyklar låg slängda på marken, och två gråtande barn satt för långt ifrån varanda för att jag skulle kunna trösta dem båda samtidigt. Två bilar hade saktat in för att beskåda spektaklet. 

Ett par djupa andetag senare kunde jag konstatera att inget barn var allvarligt skadat, och att de båda var beredda att snyftande cykla vidare. All heder åt dem. 

Vi trampade på i lätt motvind, humöret lättade. Jag tog täten och försökte driva på tempot lite för att hinna i tid. Det gick bra, tills vi kämpat oss upp för en mindre backe på en grustäckt trottoar. 

Då cyklade Hjalmar rätt in i ett staket och fick näsblod. Om detta använde han själv ordet ”obehagligt” för att beskriva hur det kändes.

Vi var 400 meter från tandläkaren. 

Två minuter sena(re) gjorde vi vår entré, triumfatoriskt glada och något blodiga. 

Turen hem var mindre dramatisk men inkluderade ändå ett stopp för matinköp på Maxi där det halvvägs genom handlingen gjordes ingående beskrivningar av hur gaserna i magen kändes, och sedan panikslaget konstaterades att det nog inte bara var gas i magen och att detta med all tydlighet och stor sannolikhet skulle bli uppenbart för oss alla väldigt snart. Uttalandet visade sig felaktigt, men det handlade nog mera om tur än skicklighet, samt om att en vänlig dam i kassan kunde ge oss en femma att använda till toalettlåset. Ett nyktert konstaterande vid återberättandet av denna nära på incident var att vi stod vi chili-chipsen då det (nästan)hände. 

Kan man klassa en terrier som tortyrvapen?

Att Bibbi ylar, det vet vi ju. Vanligtvis ylar hon när Hjalmar gråter, när det spelas opera, när det spelas munspel, när det spelas blockflöjt, när en telefon ringer och när dörrklockor plingar på tv. När det ringer på vår dörr skäller hon, men det är hon ursäktad då det faktiskt är enda gången hon skäller (tack anti-skallträningen från vårt förr-förra dagis!).

Nu löper Bibbi. Denna gången innebär det att hon ylar hela dagen lång utan yttre stimulans. När hon inte ylar gnyr hon och och springer fram och tillbaka till dörren. 

Nyss slängde jag ut Bibbi på balkongen, jag fixar inte att hon sitter och ylar mera idag, framför allt inte medan barnen sitter och ser på tv samtidigt. Så nu sitter Bibbi på balkongen och ylar. Jag tänkte att ytterväggarna skulle dämpa ljudet tillräckligt för att ge min söndertrasade själ lindring, men ljudet sitter numera som ett eko inne i huvudet på mig, jag hör det även när hon inte ylar. Vaknar jag heltokig imorgon så vet ni varför.