Kom inte och tro att du är martyr!

Men ååååh vilken dålig förälder man kan vara ibland! Idag kände jag att jag behövde sätta stopp för gnällandet och ojandet kring skrapsår. Självömkan hos barnen har nått sådana proportioner att man inte vill tvätta sig alls, eller sitta på köksstolar för att man då behöver böja på de plåstrade benen. Barnen skrapar dessutom knän och armbågar varje dag numera, flera gånger om dagen och varje nytt skrap ger upphov till så mycket tjat att det nu är sår även i mina öron! Därför höll jag nyss ett långt tal för båda barnen om att det gör ont att leva och att vissa mindre smärtor genomlider man utan att omtala dem, att man upplever större smärta när man talar om det och att vi framöver därför inte kommer att prata om mikrosopiska icke-sår på baksidan av vaden, eller mindre rodnader på foten, eller lösa nagelband. De tittade båda på mig och förklarade att jag inte förstår mig på smärta eftersom jag aldrig skrapar mina knän, eller får stickor i handen. Och jag lät mig i min affekt provoceras. Med en triumfatorisk känsla drog jag till med att det faktiskt gör rätt ont när någon skär ut ett barn ur magen på en. Harald tittade oförstående på mig och sa att ”men det får man ju bedövning för”. Tji fick jag, och hade jag kunnat ta nederlaget med någorlunda värdighet hade jag inte legat i sovrummet och bloggat medan ungarna blöter upp plåstren på knäna i badkaret här intill. 

P.S. Jag tvingade efter mycket om, men och tårar till mig en titt under plåstret på det senaste skrapsåret som plåstrades om av skolsköterskan tidigare idag. Harald var rädd för att låta mig titta på det, för tänk om jag skulle hitta grus i det, då skulle jag ju försöka pilla bort det. Jo, det stämmer förvisso, men hade det inte varit värre att låta gruset sitta kvar i såret om man nu upptäckt att det var där? Harald fick fundera på det för att sedan ytterst ångestfylld fråga om man kan dö av grus i ett skrubbsår… 

Om när barnen interagerar med naturen

Det gäller bara att hitta en aktivitet som funkar, sedan underhåller barnen sig själva. Den aktiviteten är att fiska upp stackars salamandrar ur dammarna i området. Ett tag trodde vi att där bara fanns två stycken och att det var samma stackars satar som plockades upp och stoppades tillbaka, plockades upp och stoppades tillbaka dag ut och dag in. Men idag försvann barnen iväg i området och kom tillbaka med hela 16 stycken salamandrar. Det är lite av en lättnad måste jag erkänna, samtidigt har vi ju dragit slutsatsen att det är samma två salamandrar som fiskas upp gång på gång för att en av dem alltid har en skadad arm…

Man blir stolt

Barnen är hos sina kompisar Olivia och Alice, de fick promenera de 200 meterna dit själva mot att de höll varandra i hand. Mattias och jag spanade på dem från balkongen och hörde hur Harald förmanande sa till sin bror att ”nu när vi är hos Olivia och Alice får vi inte svära”. 

Sånt man pratar med sina föräldrar om

I eftermiddags var Hjalmar hemma hos en kompis så Harald och jag var ensamma hemma. Tidningen låg uppslagen och där syntes en bild på aktivister som demonstrerade utanför den plats där ett romskt tältläger revs för några månader sedan med stöd i miljöbalken. Den artikeln ville Harald ha förklarad. 

Så vi talade om de olika synerna på saken,  om den romska minoritetsbefolkning som kommit hit för att de är så fattiga och har det så dåligt att de anser det vara bättre att bo i en tältby med katastrofala hygienförhållanden, på förgiftad mark som någon annan äger och som man alltså konstant riskerar att avvisas från, och där man lever laglöst. Vi talade om stöd i lagen för både avhysning och människorätt, vi talade om skattsystemet som ger oss rättigheter i utbyte mot skydigheter och som kräver inbetalningar för att klara utbetalningar och om resursfördelning av skattepotten. Vi talade om att utbildning i svenska kostar och om att all mark är ägd, vi talade om den rumänska staten och om den rumänska kyrkan som lägger enorma resurser på att bygga europas största katedral istället för att hjälpa människor i  nöd för att det är lätt för både individer och organisationer att låta sig förgiftas av hybris och makt. 

Vi hade ett otroligt bra samtal och jag imponerades av Haralds strävan att ta till sig av den gråzon som är verkligheten.

Mattias avlöste mig här hemma medan jag gick för att hämta hem Hjalmar. Hos Hjalmars kamrat blev jag ”fördröjd” (det är vanligare än inte att bjudas på ett glas när man hämar barn i det här området). 

När Harald var ensam med Mattias läste han Bellman-historier i vilka det mest frekvent använda ordet var ”bajs”.

Vi kan alla behöva lite balans i tillvaron. 

Och så var det det där med affektreglering…

Helgen har varit toppen, verkligen. Solig, varm, vindstilla och alldeles lagom uppbokad, det vill säga nästan inte alls. 

De där morgnarna vi alla längtat efter, då familjen sölar sig upp för att gå och sätta sig på bryggan en stund är här. 

Igår var det premiär och hela familjen halvsprang ner till badplatsen. Harald och Mattias skulle bada, Hjalmar och jag skulle se på. Ett par från grannskapet hade redan hunnit med sitt dopp och satt och torkade i solen när vi kom ner. 

Plötsligt fick Hjalmar en sticka i handen, och man skulle kunna ha trott att han blivit av med armen. Han gastade helt hysteriskt, sprang runt runt och skrek ”HJÄLP!!HJÄLP!!” samtidigt som ingen fick röra honom, och framför allt inte närma sig stickan. 

Så det var bara till att gå hem, släpandes på en unge som helt tappat greppet och skrek efter hjälp så att det ekade mellan alla husen. På vägen hem lyckades han slita sig loss från mitt grepp och blint rusa bort från mig innan jag hann ikapp och brottade ner honom. Det är ett under att jag inte hamnade hos polisen. 

Stickan drogs ut med lätt våld och ungen blev åter kommunicerbar. Det där med adekvata och relevanta reaktioner har diskuterats åtskilliga gånger det senaste dygnet. Hjalmar anser att vi har en poäng, Mattias och jag. 

Det känns skönt att vi fick en ny chans till idyll i morse.