Ytterligheter i vardagen

En av dem har möjlighet att dra ut sin säng och göra den dubbel, men de senaste tre nätterna så har de ändå trängt ihop sig på nederslafen i Hjalmars rum, med hunden. Det verkar inte spela någon roll att de bråkat och slagits under den korta stund de hann ses mellan skolan och innan Harald försvann iväg på disco, och att bland det första de kommer att göra imorgon är att sparka och skrika på varandra medan de borstar tänderna, så att tandkrämsspott flyger över hela badrummet.

Annonser

Den där hunden

Vi har börjat klema med den där hunden. Hon signalerar ofta att hon inte vill promenera, att hon inte orkar, och då låter vi henne vara gammal tant. Fast jag har börjat se ett mönster. Det är bara vissa stråk hon inte orkar, som det till Hjalmars skola. Hon stretar bakåt och sidledes och lägger sig ner när vi försöker gå åt det hållet. När vi går inne bland husen nosar hon numera oändligt långa stunder på oändligt små gräsfläckar. Vi har accepterat det som ett ålderstecken.

Fast om jag bär henne ner till hundfältet och promenerar henne längs stranden springer hon lika snabbt som vilken annan hund som helst. Efter en timmes promenad är öronen fortfarande pigga och svansföringen hög.

Idag ledde hon mig hem till familjen Brantmark på vägen hem från stranden. Där ville hon bestämt göra besök, och inget lockande i världen kunde få henne där ifrån. Jag lyfte bort henne till slut.

Att hon skulle ha dåligt med energi bara för att hon blivit gammal stämmer illa. Hon har bara skaffat sig lite fler egenheter.

Elva månader kvar tills det är november igen

Det är skitväder utomhus. Det regnar och blåser och är sådär grådassigt att man bara vill gå och lägga sig för att vakna någon gång i april. Barnen är i skolan och jag försöker traggla mig igenom en omåttligt svårtuggad bok. Hade det inte varit för att Mattias är hemma och har tänt ljus överallt, och röjer köksskåp och smyger omkring som en annan hustomte så hade jag nog gått och lagt mig på riktigt. Men nu är det rätt mysigt att sitta här i min ullkofta och fårskinnstossor med min bok, och äta bresaola med pinjenötter och parmesan med min man, som dessutom nyss smitit ut för att köpa något gott till kaffet åt oss.

Hjalmar busar

Hjalmar berättade att han i skolan idag fick i uppdrag att skriva ner ett valfritt ord innehållande bokstaven L i ett dokument och skicka in detta till sin fröken. Hjalmar valde order Loser.

Hjalmar längtar tills det är dags för bokstaven P. Han har tydligen ett jättebra ord till dess berättade han fnissande.

När man överträffar sig själv

I början av veckan kom han hem och var stolt över att ha simmat 50 meter, ett högt satt mål för en unge som knappt simmade alls för ett par månade sedan. Han konstaterade att han nog därför skulle kunna klara de där 200 metrarna som krävs för att få gå seglarskolan nästa sommar.

Idag kom han hem med simborgarmärket.

Hur mycket insyn vill man ha?

Hur mycket insyn vill man ha, och hur mycket ansvar måste man ta för det man upptäcker genom sin insyn? Sånt funderar jag mycket på vad gäller mitt yrke, för givet är ju att det är något av ett dilemma. Sånt man upptäcker utan att söka efter det men som medför tvång att agera finns det ju massor av i socialt arbete.

I mitt eget liv har jag önskat mig bättre koll på mina blodsockervärden. Inte för att de varit urusla, utan mest för att jag föreställt mig att det skulle ge mig sinnesro att veta att jag har nog med information för att kunna agera på ett klokt och rationellt sätt som dessutom går att utvärdera i efterhand.

Sedan 4 dagar tillbaka har jag en mätare på magen. Vart 5:e minut mäter den mitt blodsocker och information skickas till min telefon. Blir blodsockret för lågt eller för högt så larmar min telefon.

Min besatthet är total. Varje avvikelse från satta gränsvärden känns som ett enormt misslyckande från min sida. Jag kollar telefonen ungefär lika ofta som mitt blodsocker mäts.

Kanske lär jag mig ett bättre sätt att leva med den information jag nu har full tillgång till, men just idag är den betungande och stressande. (Fast de senaste sex timmarna är jag å andra sidan löjligt stolt över).

Med hund som känslomegafon

Det var en sådan där stund som överväldigar en, när Bibbi kom hem från veterinären igår, efter att ha sövts och fått tandsten borttagen. Det var en liten trasdocka som Mattias satte ner vid ytterdörren, och som på mycket vingliga ben tassade mot mig för att låta sig plockas upp. Väl uppe i min famn suckade hon djup, la huvudet mot min axel och slöt ögonen. Efter en stund bäddade jag ner henne i hennes egen säng, men hon låg där bara en kort stund. När hon hörde Mattias och Hjalmar öppna ytterdörren gjorde hon en ansats att rusa efter dem, men hon vinglade in i soffbordet och ramlade.

Resten av eftermiddagen fick Bibbi ligga i min famn. Så länge jag höll henne hårt var hon lugn, men när jag släppte taget skakade hon och gnydde.

Aldrig har vår kärlek till Bibbi, och hennes kärlek till oss varit så tydlig eller så stark.

Veterinären säger att hon inte kan sövas fler gånger. Blåsljudet på hennes hjärta är för påtagligt, och hon är för gammal.

Tumören kan vi alltså inte göra någonting åt.

Det är lätt att raljera kring en gammal hunds kommande död. Det är svårt att behöva ta till sig det på riktigt.