Sommartider hej hej

Vi träffar dem inte så ofta, familjen Friestedt, men en gång om året kommer vi rätt långt på. Varje gång vi ses tänker jag på den där spinkige killen med rufsigt hår, lusekofta och ringar i örat som jag råkade åka tåg tillsammans med ett par gånger när vi båda läste juridik i Lund för en sisådär tjugo år sedan. Det räckte med två tågresor, så var vår vänskap befäst. Första gången vi ”tog en öl” fick vi vänta på att puben skulle öppna vid fyra, och vi kom inte hem förrän morgonen därpå. Det var lite som kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess har Niclas alltid varit en del av först mitt liv, men senare även Mattias. Han och senare även hans fru Aga har varit med på våra större fester och känner våra andra nära vänner och har varit med på flera av deras fester, som våra gäster. Nu är vi småbarnsföräldrar allihop, de mera än vi eftersom de har en mer än vi. Tiden räcker till det den gör, och bor man i olika länder blir det som det blir. Jobbar man som Mattias dessutom supermycket under sommaren blir det ännu mera som det blir, så nu har barnen och jag hälsat på Niclas och Aga i deras sommarstuga utanför Varberg utan Mattias. Vi fick oss en magiskt drygt dygn. 

Andra stunder som varit fina på sistone

En sådan där bild som brukar behövas tjatas fram, där kusiner eller syskon eller kalasande barn i vackra miljöer förväntas rada upp sig och se söta ut på kommando uppenbarade sig själv härom dagen, när fyra kusiner radade upp sig själva på en mur med bullar i hand och ingen hade kameran framme, men det löste sig rätt snabbt! 

Två av ungarna gick sedan rakt in i nästa perfekta Kodak-moment när de knallade iväg på ett sådant där samstämmigt sätt som bara människor med stor välvilja och en djup förståelse för varandra gör, och det var bedårande!
Ett par barn på kalas hos ett tredje var stökigt men glatt, och nog är det väl tur att bilderna finns så att man kan njuta av stunden på riktigt, i efterhand!

Och sedan är det förstås det där med ungar som spelar fotboll i regn fast utan regnkläder och därför använder paraplyer hellre än att ge upp:

Sist men inte minst gläds jag åt en stund med en fin väninna, när vi ägnade oss sådant som hade känts löjligt och fånigt om det inte hade kunnat kallas jobb för åtminstone en av oss (jag hade BARA roligt!), jag säger bara ”heja yoghurt!”.

Stunder att lägga på hög

Lycka är att få dela ut en halv meter tuggummi till fyra glada barn. Det fick Anders göra igår. 

Resten av oss fick hitta lycka någon annanstans. En vacker varmrökt röding på ett antikt porslinsfat funkar för mig:

Eller Bibbi i aftonsol på stranden:

Eller denna bild som jag väljer att kalla Dykare i Aftonsol och som egentligen är Anders i snorkelutrustning på väg ut för att inspektera fiskenät:

Vi var egentligen på väg för att åka rodel igår, men på väg dit fick vi istället en sådan där inbjudan som man inte kan säga nej till, en sådan där som lovar värme, omtanke, kärlek och glada stunder. 

Utflykt i sommarskåne

Körturen från Malmö till Kåseberga är en av de mest perfekta man kan göra. Man glädjs när man lämnar staden och susar förbi sädesfälten längs med motorvägen till Ystad, man vet vad som komma skall och det pirrar så där mysigt förväntansfullt i magen. I Ystad dämpas farten, semesterlunket infinner sig, oavsett om man är på semester eller inte. Turen går genom den mörka mjuka sandskogen med de vackra sommarstugorna. Har man någonsin promenerat genom sandskog med len varm sand där det doftar koda, där man förtrollar sig tills man helt glömmer bort att märka av de där tallbaren som gömmer sig i sanden så är det lätt att drömma sig tillbaka när man kör genom den där skogen. Och aldrig är det väl så fantastiskt att skåda vidd och hav igen, som när man kommer ut ur den där skogen. När man svänger av ner mot Kåseberga döljs havet av kullar med böljnade sädesfält och saktfärdigt betande djur och man vet att snart, snart är det dags för mera storhet. Aldrig är himlen så stor och vidderna så vida som på Ale Stenar. 

Denna gång stannade vi på vägen och åt lunch på Fritidsbaren mitt i Sandskogen, med utsikt över stranden och bryggan. Magiskt!


Små och stora upplevelser i vardagen

Haralds kulinariska upplevelsevärld har nått en höjdpunkt. Han utstöter högljudda bifallsyttringar mellan varje tugga.

För min del hittade jag på kvällens måltid för att jag inte längre stod ut med att ungarna levde rövare inomhus och därför behövde få ut oss alla till någonstans där högljutt brölande och hoppande från höjder inte skulle märkas lika nycket. En promenad till Maxi kändes lagom. Jag motiverade barne genom att lova dem att de skulle få välja sin middag själv från en särskild hylla inne på Maxi, hyllan med Ramen nudlar, de där som är otroligt näringsfattiga och som hade smakat som papp om man inte hade hällt buljong på dem.