Smått förfärad

Idag har jag varit på kurs på Arlanda.

Jag har blandade känslor kring att flyga.

Å ena sidan har jag gjort det nog med gånger för att det ska kännas likvärdigt med att åka buss. Å andra sidan blir jag lätt stressad vid take-off och landning. Jag vill gärna sitta på en gångplats men skulle även önska uppsikt över motorerna, så att jag kan kolla om där är någon fågel på väg in i dem. Som om det skulle hjälpa om jag råkade se fågeln….

Men idag var det inte själva flygningen som stressade mig.

Istället blev jag stressad och smått förfärad över mina medpassagerare. Killar i kostym trängde sig i kön! Både på ut- och hemresan rådde en hets utan dess like i de långa köerna som bildades innan boarding, långt innan det faktiskt var dags att gå ombord.

På hemresan ombads de som satt på rad 15 och bakåt att gå ombord först, men några av kostymnissarna klämde sig fram, rusade ombord och satt nöjda och nästan med ett småflin ombord på rad 5 och 8 eller liknande när resten av oss hann ikapp dem (jag satt längst bak).

Gubben och tanten i 65-års åldern som skulle sitta innanför mig trängde sig in, försökte tränga sig förbi mig ut i den proppfulla gången när alla stod och väntade (köandes igen!) på att dörrarna skulle öppnas och själv gjorde jag mitt bästa för att stå i vägen för dem. Givetvis.

Lyckligtvis hade jag någonting att se fram emot och hetsade inte upp mig allt för mycket.

Mattias och Harald mötte mig. Harald kallade mig Pappa. Det har aldrig hänt förut, men vi var lika glada att se varandra för det. Allihopa.

Någonting har hänt

Igår tittade familjen Brantmark in på spontanbesök innan middagen. Sånt är alltid lika välkommet i vår familj.

Vi slog oss ner i sofforna med våra glas vin, hunden och barnen lekte på golvet däremellan. Vi njöt.

För första gången verkligen lekte barnen med varandra. Lilla Oliva som är sju månader yngre än Harald flirtade så vilt att svetten rann och hon blev knallröd i ansiktet. Båda barnen blev mycket nöjda när hon därför fick ta av sig tröjan varpå både hon klappade sig på magen och Harald gjorde likadant, på henne.

Sen kom kommentaren, som återkommit så många gånger de senaste veckorna.

”Tänk att den där ynkliga lilla saken, med slang i näsan och rynkor på låren, blivt så stor”

Ja, jag förundras dagligen.  Men vi måste vara på väg ut ur en era då alla andra verkar förundras också.

Harald är ingen bebis. Han är vår stora stora pojke, som kan själv och vill själv. Han går ur sängen själv och förser sig med mellanmålskex själv. Han säger till att han vill sitta på pottan själv och han säger till när han vill bada, läsa, se på TV och gå ut och gunga. Han gråter inte när man lämnar honom på dagis längre och när vi gick upp för trappan till dagiset idag gick han med pendelgång (tydligen en stor bit i utvecklingen). Han talar med tvåordsmeningar och instruerar hunden att sitta när vi går in i en hiss, när vi ska in genom ytterdörren och när han ger henne mat.

Det gick fort.

Dåligt schema

För tre veckor sedan införde jag ett städschema.

Schemat ligger i vår gemensamma kalender, alltså en som uppdateras och läses via Internet. Det går alltså inte att ta miste på den. Stora block med tid är avsatta, i färg, för städning, varje lördag. Var annan vecka är det riktigt nitisk städning som gäller, var annan vecka gäller lite mindre noggrann. Varje vecka ska dock badrummen städas nitiskt och alla lakan ska bytas och tvättas.

En gång i månaden ska klädkammare, linneskåp och garderober röjas.

Vi har gemensamt kommit överens om vilka uppgifter som behöver göras och hur ofta.

Gissa vem som jobbat/spelat golf varje lördag sedan schemat infördes. Nästa lördag ska jag blanda drink och njuta av att ligga på sofflocket och glo.

Blogginlägg

Jag älskar att sitta och läsa bloggar.

Jag gillar forumet, som tillåter en att bläddra snabbt och lätt mellan olika sidor skrivna av olika personligheter med vitt skilda sätt att uttrycka sig. Det är lite som att zappa på TV men istället för att zappa mellan reklamsnuttar så zappar man mellan livsöden (oftast).

De bloggar som berör mig mest just nu är skrivna av människor som upplever svårigheter. De skriver alla på ett sätt som berör mitt inre och jag kan nästan skämmas över att njuta så av att läsa om andra människors smärta. Jag intalar mig att det inte är smärtan jag gottar mig åt, utan känsloupplevelsen, alltså att det är skönt att känna.

Själv sluter jag mig när jag har riktigt ont i själen. Jag som är extrovert och högljudd, känslosam och numera även gråtmild. Lustigt hur det kan vara när det ter sig så annorlunda.