Dagens dilemma

Igår bakade jag en kardemummakaka. Nej förresten, jag bakade två. En till oss att ha hemma och en att ta med till jobbet.

I morse hade jag ensamjour med hund och barn vilket innebär att jag cyklar lådcykel.

Dilemmat uppstod när jag insåg att jag skulle transportera ett litet barn, en liten hund och en stor kaka i samma lilla utrymme.

Jag kunde se framför mig hur jag springer in på dagiset med Harald och kommer ut för att se en kräkmätt hund och en massakrerad kaka i botten på min cykellåda.

Snacka om en modern fabel!

Tandkrämskriget – Eller att outa Mattias

När tankrämen börjar ta slut hemma hos oss börjar ett tyst krig.

Jag blir skitirriterad när jag anser mig ha tagit den näst sista tandkrämen och ändå står där inför samma gamla tub nästa gång jag ska borsta tänderna. Att jag alltid förväntas sträcka mig efter den där lådan som ligger högt upp i badrumsskåpet och ta ner en ny tub  tandkräm som jag har sett till att vi har på lager hemma (Mattias tror inte på lagerhållning, han säger sig till och med må dåligt av det medan jag mår dåligt av motsatsen). Och det slår aldrig fel, jag tycker alltid att det är just jag som tar det näst sista och då finns ingen anledning för mig att byta ut den. Tills jag ändå står där och tycker att tuben är tom, efter att Mattias använt den.

Mattias är övertygad om att han alltid kan klämma mer ur tuben än vad jag kan. Han har helt enkelt bestämt sig för det, ändå tycker han inte att det är hans roll att byta tub.

Igår lyckades han inte klämma någonting ur tuben och deklarerade: Vilket nederlag!

Ha! Jag visste väl att han tävlade! Jag visste väl att han, som odlar sin prestigelösa, mjuka milda, mogna diskreta, inte tävlingsinriktade image, bara bluffar ibland.

Och den här gången vann jag!

Jobbar hårt på min image

Definitionen av en bra fru varierar, men om man en söndageftermiddag, när man (som man) kommer hem från ett tidigt övertidspass på jobbet, blir serverad nybakad kaka och sedan föreslagen en familjeutflykt till Mediamarkt, ja då bara måste frugan vara riktigt bra.

Så hade i alla fall jag tänkt om jag varit Mattias.

Men nu är jag inte det, och Mattias sa istället:

-Måste vi?

Ja det måste vi, och jag ska ha en jäkla massa God Hustru Cred också. Och därmed basta!

Dagens garv

Ok, för att kunna förklara dagens garv krävs ett litet erkännande:

I vår familj tar vi med oss datorn på toaletten. Delvis för att toaletten är en liten fristad. Jag är övertygad om att både Mattias och jag spenderar mera tid på toaletten sedan vi fick en massa ansvar och barn. Men främst bara för att det är trevligt (för den som sitter där alltså).

Hur som helst.

När jag i lugnan ro sitter och surfar, för mig själv, på toaletten, så hör jag Guns n Roses Don’t you cry spelas från datorn.

Då har Mattias suttit i vardagsrummet och surfat på min iPhone och satt igång iTunes på datorn från den.

Jag tar det som en kärleksförklaring i modern tid.

P.S. Jag kontrade genom att styra om musiken till högtalarna i vardagsrummet.

Spjälsäng

Råd till blivande föräldrar till ettåringar:

Släng INTE, jag upprepar, INTE ut spjälsängen i förtid.

En ett och ett halvtåring kan klättra ur en lådsäng på nolltid. Uppskattningsvis 50 gånger på 40 minuter. Han kan dessutom komma att tycka att detta är den roligast lek han någonsin lekt och skratta gott åt sitt lilla upptåg.

Trots att han är trött och har gnuggat sig i ögongen den senast halvtimmen. Trots att det är ordinarie tid för middagsvila (eller dags att gå och lägga sig för natten, nu när jag tänker efter).

Enda sättet att bryta mönstret är att stå vakt vid hans dörr och stoppa i honom i lådan igen så snabbt som möjligt. Får han smak på hur roligt det är att bryta mot regeln om att lagt barn ligger så har man inte en chans.

Det vet vi också av erfarenhet.

Att skriva om sitt liv

Har suttit på Facebook och scrollat igenom en massa uppdateringar och funderat.

På Facebook lägger man till ytligt bekanta som vänner.

De hamnar i samma kategori som ens närmsta vänner (om man inte väljer att göra de närmsta vännerna till stjärnvänner, eller vad det nu kan kallas) och har man inga sådana så spelar det ju ingen roll då de ytliga bekanta duger lika väl. Man behöver knappt ha talat med varandra, det räcker att man vet någons namn, bryr sig om att leta reda på deras Facebookprofil, lägger till dem på sin vänlista och hoppas att de godkänner detta. De flesta godkänner ju vem som helst.

Jag har flera ”vänner” på Facebook som jag aldrig skulle klassa som sådana i verkliga livet, ett par stycken ur mitt förflutna som jag fått fråga andra människor om jag verkligen känt dem. Jag har accepterat deras förfrågan helt enkelt för att det känns lite smickrande att någon vill ha med mig på en lista. Rätt patetiskt faktiskt.

Sen har jag ju dessutom lite förmätet tyckt synd om dessa människor, som inte haft några riktiga vänner att lägga till på sin lista. Jag har också skämts att säga nej när någon frågat om jag vill vara deras kompis, för hur oförskämt och förmätet ter sig inte det? De gånger jag tackat nej har jag skämts som en hund efteråt.

Tillbaka till det där med statusuppdateringar.

I dessa har man möjlighet att skriva om sin historia. Med hjälp av hela den där långa listan med vänner som man inte faktiskt har.

Man kan vara ”nostalgisk” kring händelser som inte alls var särskilt rosenskimrande, kring stunder då man trots att man var omgiven av en massa människor, faktiskt var väldigt ensam. För på Facebook har man ju så lång vänlista att man omöjligt kan ha varit ensam och utstött i sitt verkliga liv. Det verkar ju osannolikt.

Frågan är bara vad man tjänar på det.

Att ljuga för sig själv är väl sällande särskilt givande. Det är väl bara en bekräftelse av den råa verkligheten. Att ljuga för en massa ickekompisar tjänar väl knappast någonting till, varför skulle de bry sig?

Själv blir jag bara ledsen. Tänk att vi kan blir så präglade av vårt förflutna, av våra roller som barn och tonåringar i grupper som vi slumpvis placerats i av någon kommunaltjänsteman eller ödet.

Det gör mig rädd inför framtiden. Inför Haralds framtid. Jag önskar ju honom så mycket gott, men allt kan man inte styra som förälder.

Jag läste i tidningen idag om att rätt prylar ger en mera kompisar och att detta ju är förskräckligt för dem som är mindre bemedlade.

Vilken tur att Harald inte är det, tänkte jag. I alla fall inte i dagsläget.