Transporter och transportmedel

Idag har vi tagit med Harald till centralstationen för att titta på tåg.

Vi har cyklat dit.

Mattias cyklade trehjuling med Harald i och jag hade min ordinarie damcykel.

När vi gjorde en liknande utflykt igår klagade Mattias på att jag cyklade ifrån honom, att han ju hade så mycket tyngre cykel och last att han inte kunde hänga med i mitt snabba tempo och att det hade varit trevligare om vi kunde cykla jämsides och konversera, agera som en enhet osv.

Så idag ansträngde jag mig att inte cykla så fort.

Vad tror ni händer? Jo, helt plötsligt ser jag trehjulingen och Mattias ligga långt framför mig, så jag måste cykla ikapp. Medan jag fokuserar på att cykla jämsides märker jag att farten ökar. Blir lite perplex och ifrågasätter hur min visade hänsyn resulterar i att jag hamnar bakom, så där som Mattias tycker är så otrevligt att hamna.

Får ett flin till svar.

För övrigt var utflykten mycket lyckad. Harald tittade storögt på alla tåg och sprang omkring på perrongen och pekade och sa oj! Gissa vem Harald hävdade körde alla tågen. Mormor förstås!

När en terrier inte vill

Idag bestämde vi att Bibbi är för liten för att gå utan täcke när det är iskallt ute. Väger man inte mer än 6 kilo så räcker det inte med lite tunn flygig päls på magen!

Vi har ju misslyckats med att klä Bibbi förut. Tror att det tog tre månader innan hon accepterade halsband. Sen blev vi ju tvungna att sätta sele på henne då all hennes tunna valppäls skavdes av av halsbandet. Det gick ungefär lika bra som att sätta på henne halsband.

Idag köpte vi alltså ett allväderstäcke.

Väl hemma från affären satte jag på henne täcket och lämnade henne att tjura en stund. Sen glömde jag bort henne.

Tjugo minuter senare hade hon inte rört sig ur fläcken. Tror inte ens att hon ändrat ansiktsmin.

Jag gav det tio minuter till.

Nå väl. Kvällspromenad vankades. Täcket sattes på.

För säkerhet skull bar jag ut hunden och väl ute promenerade hunden nästan helt obekymrat. Hurra!

Fast när vi kom in igen vägrade hon igen. Hon kunde inte ens sitta, bara hänga rumpan halvvägs ner mot golvet och småskaka lite medan hon sänkte huvudet nästan lika långt ner som rumpan.

Med en vänlig buff i ändan uppmuntrade jag henne att gå vidare mot trappan, men icke.

Så jag bar henne bort till trappan och ställde henne där, en halv trappa nedanför vår lägenhetsdörr:

Där blev hon kvar.

Jag lät henne sitta där. Lämnade vår lägenhetsdörr öppen, strödde lite hundgodis utanför och tänkte att hon kommer väl när lampan i trappen släcks.

Men det gjorde hon inte:

Vid fyra olika tillfällen under den halvtimme hon satt där tändes lamporna i trappen. När jag gick ut och fotade.

Till slut lyfte jag upp henne, jag vill gå och lägga mig.

Täcket då? Det får hon faktiskt sova i. Det är mjukt och gott, borde vara precis lagom varmt för en liten hund som annars kan sova med dubbla duntäcken på sig när husse och matte sparkat av sig.

Heja Trinny och Susannah!

När jag valde tvprogram för en timme sedan skämdes jag lite. Framför allt när Mattias bad mig bekräfta att jag verkligen ville se på Stilakuten. Jag försvarade mig helt tandlöst med ett ”ja, men det är absolut inte nödvändigt att se på just detta, byt du gärna”.

Men nu är jag faktiskt nöjd med mitt val och nästa gång Mattias undrar om jag ska se på stilakuten ska jag svara: ”Ja, för det är härligt att se ett program där man får människor att bli glada, där man med enkla medel stärker någons självförtroende så att deras vardag ändras till det bättre”

Lyckad uppfostringsmetod

För ett litet tag sedan införde vi begreppet Hörnan hos oss. Hos andra kallas det eventuellt för skamvrån, men jag ogillar antydan om att man ska behöva skämmas. För Harald ska Hörnan representera ett tillfälle till eftertanke, en valmöjlighet samt en väg ut ur en konfliktsituation.

Hörnan funkar. Den funkar bättre än vi någonsin kunnat ana. När Harald inte vill göra någonting (t ex byta blöja) låter vi honom välja på den saken och att stå i Hörnan. Han väljer alltid Hörnan. Sen står han där tyst, med armarna längs sidan och stirrar in i väggen tills man frågar om han är redo för det andra alternativet. Det är han alltid (utom julafton då han var övertrött men inte ville sova).

Det spelar ingen roll vilken hörna man väljer, effekten är den samma.

Det har hänt att Harald självmant avbrutit en lek och annonserat att han ska ställa sig i hörnan.

Det är väldigt gulligt.

Men det är också väldigt skönt att kunna undvika de kollisioner som uppstår när en snart tvååring bestämmer sig för att ifrågasätta sina föräldrar och att ha ett positivt alternativ till en konfrontation och vredesutbrott.

Barn- och hundrastplats

Idag har Harald haft nästan lika roligt på hundrastplatsen som vad Bibbi har, och lilla Bibbi, hon har nästan blivit vallhund! Full koll på var husse och matte samt Harald är och inte smitit en enda gång, på två dagar!

Hur julen varit? Jo fin tack. Lagom av allt utom möjligtvis mat, och vila. För en gång skull har vi kunnat vila nästan mera än vad vi behövt. Harald har sovit ett par nätter utan ett enda pip, och ända till kvart i åtta på morgnarna. Jag har nästan legat och väntat lite otåligt på att han ska vakna!