Torsdagsmorgonsklagan

Hujedan mig vilken dålig timing det var på den förkylning som för tillfället sänkt mig totalt.

Mattias är inne på andra nattpasset vilket innebär att jag har ensamansvar för hund och barn på morgnarna. Det är vanligtvis ganska stressande.

Med vädret som det är blir det än mer besvärligt.

Jag har cyklat trehjuling till dagis idag, men inte ens med tankens kraft har jag lyckats omvandla den till traktor vilket hade behövts med tanke på de snödrivor jag varit tvungen att ta mig igenom. Det har varit till att kliva av och omväxlande knuffa på och dra. Jag skulle ha tagit pulkan men Harald gillar ju inte den och försöker hela tiden hoppa ur.

Sen var det dags för hunden att gå ut.

Det blåser riktigt jävligt idag och fastän havet är fruset så böljar det. Ofantligt vackert, men inte orkar man stå och glo på det när det blåser småspik i ansiktet! Får skicka ut Mattias att videofilma när han kommer hem.

Annonser

Sanningar om vardagen

Hu vad lätt det är att slappa till sig i vardagen. Sådana där regler som alltid har varit gällande kan sakta men säkert upphöra att ens existera, knappt utan att märkas. Det är framför allt därför vi infört vårt städschema, så att den där sanningen om att vi byter lakan en gång i veckan ska få fortsätta vara just en sanning. För det är ju trevligt så!

Det där med att man ska ha hela och rena (alltså någorlunda presentabla) underkläder är ju också ett bra ledord i vardagen. Men vi vet ju alla att den sanningen är något modifierad. Vi äger alla förskräckligt fula underbyxor som vi aldrig i livet skulle vilja att någon på t ex en akutmottagning kom på oss med att bära men som vi ändå använder för att vi vissa dagar behöver vara lite fula och mycket bekväma under till.

Jag brukar slänga Mattias strumpor när jag hittar trasiga sådana i tvätten.

Jag brukar också köpa nya strumpor åt Mattias. Jag tycker att han förtjänar fina, färgglada strumpor, han sträcker på axlarna när han får på sig sådana. De jag köpte på Paul Smith hinner inte ens ner i lådan när de tvättats.

När jag skulle till doktorn idag och ombads kliva upp på vågen insåg jag exakt hur mycket jag börjat kompromissa med mig själv dock. Egentligen insåg jag det redan för ett par veckor sedan när jag lämnade Harald på dagis, tog av mig skorna och följde med Harald in. Jag har använt uddastrumpor i flera veckor nu:

Vätskebrist

Idag har varit en sådan där kväll då jag gråtit. Kvällar och dagar som helt ur det blå gjorde sitt inträde i mitt liv när jag var gravid med Harald och sedan envist vägrar försvinna.

Har jag väl börjat gråta är det kört.

I kväll började det med Tommy Körberg i Stjärnorna på Slottet. Jag erkänner mig härmed tillhöra den skara kvinnor som smälter som smör och blir svag i knäna när jag hör den mannen sjunga. Tårarna strömmade så sakta när programmet var slut.

Mattias zappade kvickt över till SVT där man samlade in pengar till Haiti. Jag vågar knappt ens tänka på Haiti numera av rädsla att förvandlas till en dallrande geléklump som bara hulkar. Delvis för att jag skäms.

Jag skäms för att jag inser att jag inte är av det skrot och korn som krävs för att ställa upp som hjälparbetare, men jag hade gärna velat vara det. Förr trodde jag alltid att jag var det. Undrar om det är föräldraskap som förstört mig eller om jag varit bättre på att ljuga för mig själv förr.

Den typen av tankar i kombination med Shakira som sjunger I’ll stand by you är ju fullkomligt förgörande.

Sedan dess har Mattias satt igång stereon. Han har spelat Chess i originalversion med Tommy Körberg, Elvissmörisar och Alannah Myles.

Någon gillar att se sin fru gråta.

Tröstshopping

Förra gången jag blev riktigt ledsen köpte jag ett par stövlar.

Andra gången på kort tid krävs mera krut.

En förälskelse senare har vi nu eliminerat ytterligare en stor vit vägg i vårt vardagsrum. Säg den olycka som inte för någonting gott med sig.

Besviken tv-tittare

Oj vad jag hade sett fram emot Landet Brunsås.

Jag gillar ju Lotta Lundgren, och Henrik Schyffert!

Men jag blev jättebesviken.

Med tanke på att man inledningsvis deklarerade att svensken aldrig varit så intresserad av mat, aldrig varit så mån om äkta vara och aldrig pratat så mycket om mat, eller läst så mycket om mat så verkar det ytterst förolämpande mot publiken att inte ens kunna fylla sitt halvtimmesprogram med annat än en mängd upprepningar.

Nä, lite för självförhärligande, lite för ansträngt, lite för lite substans och alldeles för likt  brunsås lyder min dom.