Husmanskost till middag

Finns det något som till lördagskvällsmat i slutet på februari, kan klå isterband, gräddstuvad potatis, rårörda lingon och kokta rödbetor med valnötter och vinägrette toppat av en gudomlig fruktsallad som lämnade hela Haralds haka chokladbrun?

Hade jag inte varit proppmätt så hade jag gått och lagat mig samma sak ingen, med detsamma.

Tänka sig att jag tyckte mig behöva öva inför vår USA resa och därför åt chips till lunch!

Snobbism

Idag är Mattias ledig så jag behövde inte lämna Harald på dagis, och jag behöver inte heller hämta honom.

Så jag lyxade till det.

Jag åkte buss till jobbet idag.

Jag slapp bli andfådd och svettig (självklart kan jag inte cykla långsammare för att undvika detta!) och kom till jobbet utan hjälmhår.

DET är vardagslyx!

(Apropå att jag kallas snobb alltså!)

Om att uppföra sig

En blogg som jag läser har börjat ge mig dåliga vibbar.

Den är skriven av en kille vars tidigare bloggar jag också följt och det är väl egentligen enda skälet att jag läser.

I återkommande fall berättar han om hur dum och plump han är. Som om erkännandet berättigar, och framför allt förlåter beteendet.

Sånt retar mig.

Förutsättningen för att någonting sånt skulle stämma är ju att man anser sig bättre än sin omgivning.

Att man anser sig själv berättigad att inte följa en känd uppförandekod är ju bara nedlåtande.

Visst låter jag som ett får i flock?

Det som retar mig mest är nog ändå att han påmimmer mig så mycket om en hel skock män som jag var i kontakt med när jag Internetdejtade. Det kryllade av självgod jäklar med ett tunt lager påklistrad ödmjukhet.
Hur kan de bara få hållas?

Förmodligen för att sådana som jag smånjuter av att reta oss lite på andra.

En felaktig föreställning

Innan jag fick barn berättade alla småbarnsföräldrar i självsäkra toner för ett förskräckt jag, att man inte alls blir galen av att leva med konstant skrikande och krävande små barnaröster i sin vardag. Man hör det inte efter ett tag, lär sig att stänga av hette det.

Skitsnack säger jag.

Min hörsel har bara blivit bättre.

Jag kan numera höra exakt vad det är som tappats på köksgolvet, en bil, en krita, en legogubbe eller en apelsinkärna, en köttbulle eller en sked gröt, ett äpple, en banan eller en citron.

Jag kan höra om Harald slår sig mot en stol eller en vägg, mot en korg eller en sängkant.

Jag hör om Harald står och drar av allt papper på en toalettrulle eller om han försöker smyga till sig en lekstund med toalettborsten.

Jag vet om hunden står och nosar bland våra skor i hopp om att där ska ha trillat ner något hundgott från hyllan ovanför, eller om hon försöker smyga till sig en grävstund i mattan bakom soffan.

Jag hör dem om nätterna.

Jag hör Harald när hans andetag övergår från lugnt sovande till oroliga, strax innan han släpper ur sig ett gny, eller ett vrål.

Jag hör Bibbi när hon springer i sina drömmar.

Det där med ögon bak i nacken som min mamma alltid pratade vete sjutton, men öron som en tubatratt, det kan jag skriva under på.

Kärlekens mörka sida

Det finns en massa seriösa saker satt säga om denna bok, men själv ser jag den som en modern Tusen och en Natt. Den är en intrikat sammanvävning av en otal berättelser om släktskap, historia, politik, religion, kärlek och blodsfejd.

Men trots att det hela tiden introduceras nya figurer och det växlas mellan olika livsöden så tappar åtminstone inte jag bort mig i handlingen. Genialiskt.

Jag har kommit halvvägs genom denna mastodontbok och kommer att sakna den när jag läst ut den.