Fel strategi, men rätt

På väg hem från jobbet stannade Mattias på Clas Olsson.

Det har länge varit dags för Harald att få en egen stereo men av någon anledning har vi inte införskaffat någon.

Vi har inte heller spelat barnmusik på vår, vilket jag skäms lite över.

Hur som helst, Mattias köpte en liten cd-spelare och ringde stolt hem för att berätta för Harald att han skulle få paket. Givetvis sa han ingenting om att Harald skulle behöva äta middag först, så det gjorde inte Harald. Han visste vad han skulle be om och fick det.

Älskade ungen blev fullkomligt uppslukad av sin musikspelare och har inte gått att övertygas om att lämna positionen nedan.

Annonser

Check, check, check

Helgen har varit full av sådan där härliga aktiviteter som hör försommaren till. Vädret har det varit en annan sak med.

Städningen fick gå i stå lördag förmiddag då vi fick besök av Lotte och lille Tor (4 månader) från storstan.

Jag hade föreställt mig att vi skulle sitta i trädgården/trädgårskafét/på balkongen när vi bestämde detta möte för en dryg månad sedan. Vi fick nöja oss med att njuta kring köksbordet, igen.

Harald är ju omåttligt förtjust i bebisar och tänka sig att trots att vi slutat med napp här hemma, så lyckades Harald rota reda på en som han resolut stoppade i munnen på lille Tor samtidigt som han räckte fram sin högt älskade, många gånger tvättade, raggiga och ärligt talat rätt luggslitna kanin. Fasen vad söt han kan vara, min lille älskling!

En middagslur senare var det dags för det där kalaset som jag varit så stressad inför, naturligtvis helt i onödan.

Fem barn (plus en lillebror!) och några fler vuxna blev vi. Vi fick en glad och lättsam eftermiddag!

Jag smet hem snabbt som sjutton och smällde ihop en creme brulée samt skalade, hackade och la potatis i varmt vatten som förberedelse för familjen Wendts besök senare under kvällen.

Familjen Wendt hade vi OCKSÅ jättetrevligt med!

Harald fick träffa ytterligare en bedårande liten bebis, men roligare än så var att han kunde leka jättefint med storebror Kalle som är fyra och ett halvt år gammal.

Vi lyckades med nöd och näppe sitta ute och grilla. Efterrätt fick avnjutas inne.

Glada och lyckliga trillade vi alla i säng vid tiotiden.

Bibbi och jag har spenderat morsdag på hundkurs medan Harald och Mattias har varit på Toys R Us och förlustat sig. Det är dags att han får börja välja åtminstone några leksaker åt sig själv. Han är numera stolt ägare till en verktygslåda med en borrmaskin, en skruvmejsel och en massa attiraljer man kan skruva i och ur en plastbräda.

Lådan har varit i hans ägo sedan i förmiddags och har redan varit en tur hemma hos mormor och morfar där Aston kärleksfullt slickat på var enda grej.

Kul på Internet

Mattias har roat några stycken av sina vänner på Facebook med nedanstående instruktion. Jag tycker att den är hysteriskt rolig!

Gå in på Google Maps. Begär vägbeskrivning med bil från Tokyo till New York. Kolla punkt 24 och 38

Fickparkering

Jag hade gärna fotat nedanstående fickparkering framifrån, men den bastanta tanten som klev ur bilen efter att ha parkerat som nedan, och beslutsamt tryckte på nyckeln för att låsa såg så otroligt skräckinjagande ut att jag inte vågade riskera att stå utanför den affär som hon gått in i och fota hennes snygga parkering.

Jag vill inte möta henne i trafiken!

Ansvarskänslor

Onsdagar och fredagar jobbar jag heltid.

Det är bra. De dagarna har jag en lunchtimme ledig, vilket jag inte har de dagar då jag slutar tidigt.

Slutar jag tidigt får jag äta vid mitt skrivbord medan jag sitter lunchjour på telefonen och därmed får en hel hög med oavslutade ärenden att putsa på under den halvtimmen som sedan kvarstår från det att mina kollegor kommit tillbaka från sin lunch till dess att jag ska gå hem. Oftast blir jag en kvart försenad och måste trampa på  ordentligt för att hinna hämta Harald på dagis innan kvart över två då barnen äter mellanmål. Stressigt värre.

Mina heltidsdagar upplever jag som mindre stressiga. Högarna med oavslutade arbetsuppgifter hinner aldrig bygga sig lika stora som när man sitter ensam under en lunchtimme men framför allt har jag en hel timme mitt på dagen att göra ärenden på!

De onsdagar och fredagar som Mattias råkar vara ledig blir där ibland en visst intressekonflikt tack var ovanstående.

Då vill han äta lunch. Så där spontant, trevligt och avslappnat och det enda jag kan tänka på är att de där ärendena som jag skulle göra under lunchen, de kommer inte att hinnas göras förrän eventuellt efter jobbet, men då ska jag ju vara hemma och laga mat och träffa Harald innan han går och lägger sig vid sju.

Tänk om jag kunde lära mig att det faktiskt inte är bara mitt ansvar att se till att vi har alla nödvändiga apoteksvaror hemma, eller att hela familjen har hela strumpor och underkläder, eller att vinlagret är fyllt. Tror att hela familjen hade mått bra av en jämnare ansvarsfördelning.

Ärrad för livet/livet är härligt

Idag har vi varit på picknick med Haralds dagis.

Det började så bra.

Barnen sprang omkring och var lyckliga, jag hade en hel flaska vin som jag delade med mig av till två andra mammor. Allt var fröjdefullt  (förutom möjligtvis vädret som faktiskt var iskallt och blåsigt) och vi skulle just till att börja äta av de goda ostarna vi tagit med oss.

Jag satte en matkniv i plastförpackningen till den första osten och tog sats. Givetvis körde jag matkniven rätt igenom förpackningen och skar ett stort djupt jack rätt i fingret. Ett jack som trots tryck inte slutade blöda på en och en halv timme.

Under tiden levde Harald loppan med sin absoluta favoritkompis Hugo. Tillsammans upptäckte de att den stora grillplatsen som vi satt intill innehöll högvis med svart aska. Jätteroligt att kasta omkring! Båda pojkarna blev fantastiskt fina, så där som man föreställer sig att små pojkar som har riktigt roligt ska se ut. Mamma är stolt.

Eftermiddagen i bilder summeras alltså:

Men vad är det med den där löken egentligen?!

I morse gick Harald upp jääättetidigt och vi var ensamma hemma.

Jag bestämde mig för att jag minsann skulle få sova till 06.30 som planerat. Så jag låg kvar i sängen.

Ljuden från köket lät fredliga.

Och det var de väl också, på sitt sätt.

När jag klev upp en kvart för tidigt så sitter Harald nöjd vid frukostbordet. Han kommenterar att ”Hej mamma vaken!” samt ”äta mat”. Jo då, visst åt han.

Ur torrfoderlådan hade han fiskat upp en burk rostad (friterad) lök. Samma burk som syntes på videoklippet för någon vecka sedan.

Denna var han i full färd med att sätta i sig, och han hade hunnit en bra bit på vägen.

Jag tackade okända krafter att det inte var mitt ansvar att ta hand om blöjorna idag, men se där hade jag fel. Viss fördröjning mot vanligt uppstod så när jag väl kommit hem stod jag där och bytte en tvåa. Rostad lök kommer aldrig igen att te sig lika frestande.