Ibland är barnuppfostran lättare an man tror

Harald sover inte jättebra, åtminstone inte enligt min mening.

Nästan varje natt gnäller han och gråter i sömnen, alternativt tassar han upp.

Ofta vaknar han väldigt tidigt, allt för tidigt för att vara acceptabelt.

När han tassar upp försöker jag ibland att viska till honom att han ska gå och lägga sig igen, vilket alltid ger samma resultat, skrik i mistlursvolym och Mattias eller jag får gå med honom till hans säng för att få tyst på honom.

Tidigt i morse tassade Harald upp. Jag viskade åt honom att gå och lägga sig och han vred upp volymen innan han gastade rakt ut.

Då resonerade jag med honom.

”Harald! Mamma sover, då får man inte skrika!”.

”Nä” svarade Harald som om det var det mest självklara i världen. Allt skrik avstannade och han knallade tillbaka till sin säng och la sig igen.

Fasen vad svårt vi gjort det för oss tidigare tänkte jag!

Bil i stan

Idag är Mattias bortrest, så jag har bilen helt för mig själv.

Vilken lyx tänker jag! När jag nu ändå är förkyld sedan ett bra tag tillbaka och tvingats cykla fram och tillbaka i snålblåst och regn med en puls på jag vet inte hur mycket i minst ett par veckors tid, och så kan jag helt plötsligt en dag köra bil till och från både barnets och hundens dagis!

Men vilken besvikelse!

Det var förvisso varmt och skönt att köra bil, men jisses vilken tid det tog! Alla de där vägbyggena som jag klagar över som cyklist ställer ju till det lika mycket, om inte mera, i biltrafiken. Min lilla futtiga runda på kanske 5 kilometer (hem – Haralds dagis – Bibbis dagis – mitt jobb) tog 45 minuter att klara av. Snopet!

För att inte snacka om när jag i eftermiddags skulle köra hem till Line från Haralds dagis. Tre gånger lyckades jag köra ”fel” för att vart enda jäkla vägbana längs just den rutten är avstängd på ett eller två ställen.

Funderar på att cykla imorgon…