Helgens höjdpunkt

Älskade vänner får man inte för många av. Niclas och Aga med lille Anton träffar vi allt för sällan, men så har de ju också valt att bo några hundra mil bort.

Vi hoppas kunna göra tradition av att åka på semester med dem någon gång per år, så att vi får tillfälle att spendera lite längre tid med dem än lösryckta stunder en helg per år, för vi trivs. Med deras ödmjukhet, deras vänliga tongångar, deras humor, deras generositet och den lättsamhet med vilken vi alla umgås med varandra.

Det blev inte många bilder från helgen, men nedan ser i alla fall Aga och jag glada ut!

Drömma går ju!

Jag tänker ju gärna på det som att alla våra kompisar är i Thailand. Det är långt ifrån sant, men ett par stycken är det, och några bekanta har precis kommit tillbaka där ifrån.

Med det i åtanke känns det än mera trist att gå här i blåsten och vanka.

Men tänka sig, Hugos mamma Nina hjälpte mig i förra veckan råda lite bot på det!

Tillsammans utgör hon och jag ett omåttligt bra shoppingteam. Nu senast då hon i förra veckan tjatade sig till att lokala märkesbutiken skulle rota lite extra i lagret för att hitta ett par skor var åt oss i rätt storlek.

Jag har dessutom börjat förstå att definitionen av en äkta vän faktiskt bör inkludera ”någon som du som höggravid kan förlita dig på frivilligt ska ta av dig tjocka vinterkängor samt strumpor för att sedan trä på dig ett par högklackade remsandaletter”.

Så i mitten av februari kom vi båda hem med var sitt par skor som minner om sommar, inger lite hopp om en värmande framtid, till ett sanslöst bra pris!

Lite känslig?

Idag har jag gjort en räd på apoteket. Jag köpte en av varje medicin mot halsbränna som man tillåts ta som gravid.

Tjejen i kassan tyckte synd om mig och frågade om jag hade det jobbigt.

Då gräta jag lite. Patetiskt och ofrivilligt.

Sen log den där unga kvinnan och sa att hon tyckte jag var vacker och hade den där speciella utstrålningen och fina lystern om mig som alla pratar om att gravida kvinnor har.

Då grät jag ännu mera.

Sedan gick  mina rödgråtna, svullna ögon, min rinnande näsa och jag tillbaka till jobbet med min stora påse magmediciner.

På jobbet fick jag chokladpraliner och en skvallertidning.

Då grät jag.

Till min förskräckelse!

För många månader sedan skrev jag ett halvt om halvt skämtsamt inlägg om det nya modet med heltäckande mjukisoveraller .  Visst verkar de sköna, men inte ens i mitt enorma och otympliga nuvarande tillstånd skulle jag nedlåta mig till att faktiskt ta på mig en sådan, i alla fall inte så att någon annan skulle kunna få syn på mig (hit räknas inte Mattias och Harald).

Härom dagen såg jag en hel familj gå omkring i heltäckande mjukisoveraller, på Maxi. Offentligt. Mitt på ljusa dagen. Som om det inte var en förolämpning mot alla de möte, eller nedlåtande för dem själva.

Harald formulerar

Igår kväll fick Harald sig en ordentlig dos av ordentlig hostmedicin.

Hålögda snorige lille pojken blev lugn och avslappnad och somnade gott. Mamma bara log.

Några timmar senare hördes han hosta lite igen, så jag gick in för att sätta mig bredvid hans säng och klappa honom på handen. Så brukar jag göra när han sover, njuta av att känna på honom och se på honom.

Igår tittade han yrvakte på mig när jag mjukt tog hans hand.

”Mamma, jag vill vara i fred här inne” sa han.

”Va?” undrade jag.

”Mamma, jag vill vara i fred här inne” upprepade ungen lugnt och stillsamt.

Hur tillplattad kan man känna sig som mor egentligen???

Vad man behöver

Nyss kände jag ett oerhört behov av att klaga, lite lagom publikt. Som här på bloggen.

Men så tänkte jag att om jag gör tvärt om så kanske behovet av att klaga försvinner.

Så istället väljer jag att längta! Efter en frukost som den förra helgen, då Mattias åter igen besökte boulangeriet och kom hem med mitt hittills favoritbröd. Vi var överens om att de där pain-au-chocolat som han även införskaffat var fullt onödiga om man fick bröd med härlig tjock skorpa, perfekt syra, så där ordentligt tungt men ändå luftigt och saftigt i konsistensen. Så på lördag ska vi bjuda vänner i närområdet på sånt, och då kommer det inte att vara det minsta synd om någon av oss!

(Fast ärligt talat, den där halsbrännan som jag inte kan bli av med och som känns som om den äter upp hela kroppen och som förhindrar mig från att ligga alls dag som natt, och blodsockret som är konstant lågt och tvingar mig att äta hela hela tiden vore ju jätteskönt att bli av med så meddelande till ungen i magen: any day now skulle passa utmärkt! (fast hellre måndag eller tisdag än lördag/söndag då vi i helgen förutom frukost med grannar även får långväga besök)).