Apropå diciplin

Igen, tack Kristin!

Vet inte om denna hade uppskattats lika mycket av Harald som önskeprylen i föregående inlägg, men jag hade gärna haft en sådan här pall att ställa i ”hörnan”!

Annonser

Nytt försök

Det verkar som om mutor behövs om måltiderna ska bli drägliga. Fast vi kallar det inte en muta, för det säger de på bvc att psykologer inte rekommenderar som uppfostringsmetod. Så vi kallar det för belöning istället. Som motsats till bestraffning.

För bestraffning och krav vid måltider tycker psykologerna inte heller om.

Så nu får Harald tjäna ihop till en hett eftertraktad Playmobildrake genom att äta utan att krångla. 20 gånger ska han avsluta en måltid utan att krångla, inom 15 minuter, sen är draken hans. Draken med LED-lysande ögon och riddare med lans på ryggen.

Eftersom jag själv, barnsligt nog känner att det är lite av ett nederlag att vi varit tvungna att göra så här så roade jag mig själv genom att fästa upp mutnedräknaren med lika barnsliga kylskåpsmagneter.

Stressad småbarnsmamma önskar upprättelse!

De senaste dagarna har jag i tanken ofta återkommit till en tidningsrubrik som jag läste för ett tag sedan.
Jag återkommer till den när jag står och svär. I bästa fall tyst för mig själv.

När jag nu skulle kolla upp den där rubriken för att läsa artikeln den syftar till i hopp om att kunna släppa den där irritationen så upptäckte jag att rubriken egentligen är titeln på en bok.

Då retade den mig ännu mera.

Boken är skriven av en åttabarns far som utöver att han alltså författat en bok dessutom är läkare.

Någon som redan här kan ana vari min irritation stammar?

Boken handlar om barnafostran. Den heter Växa – Inte Lyda.

Utan att ha läst artikeln och utan en tanke på att traggla mig igenom boken känner jag mig övertygad om att Lars H Gustafsson förmodligen arbetat rätt mycket medan de åtta barnen fötts och genomlevt sina första trevande år.
Att han i vart fall inte stått och pratat med en fyraåring, för fjärde dagen i rad, om varför där finns en tidsgräns för när det är rimligt att han lyckats få på sig sina byxor, medan lillebror som avskyr att sitta i vagn skriker sig hes och blir allt varmare där han sitter och väntar iklädd vinteroverall, medan hunden blir allt mer bekymrad över den allt högre mängden stresshormoner i omlopp och därför ylar ut sin oro medan hon springer i åttor mellan benen på både matte och fyraåringen som då ramlar över hunden och börjar gråta och därmed helt glömmer bort sitt ursprungliga mål alltså att få på sig byxorna för att istället fokusera på att hunden är dum och därför behöver ett kok stryk.

Hade Lars H Gustafsson genomlidit ett liknande scenario hade han varit försiktigare med att kalla sin bok vid en titel som är så nedlåtande mot dem av oss som tror på att en rejäl dos lydnad är just vad som krävs för att alla i en familj ska ha en chans till en respektfull tillvaro. En som inte styrs av en enda medlems timslånga påklädnadsprocedurer.

Lydnad ska inte kritiseras. Lydnad är ett resultat av handledning, barn som lämnas utan handledning tar staten hand om.

Borde jag läsa boken innan jag hetsar upp mig mera eller räcker det med ett större glas vin så här på fredagkvällen?

Om att fylla år

Jag ska inte säga för mycket, för dagen är inte slut ännu, men helt utan att förringa de presenter jag ännu ej öppnat, så tror jag att jag redan fått den finaste.

Anja erbjöd sig att hämta Harald på dagis idag. Sen hjälpte hon honom att göra chokladbollar åt mig. Det är kärlek.

20120125-170140.jpg

Memory med Harald

Memory är det roligaste spelet Harald vet. Det är också det han är bäst på.
Så bra att han klår sina föräldrar. På fullaste allvar.

Nyss la han nöjt ut alla korten. Jag märkte att han räknade dem och kröp närmre för att lyssna.

”sjuttiotvå, sjuttiotre, sjuttiofyra, sjuttiofem, sjuttiosex, sjuttiosju, trettiotvå!”

Och han hade ju rätt. Där är 32 kort i leken.

20120123-192356.jpg