Om att älska Paris

Jag älskar Paris.

Jag älskar att Paris är så mycket. Att man får intryck nog för en vecka framöver för varje gång man går ut på gatan. Jag älskar att där plötsligt står en liten ”arc” mitt i gatan, eller att i ett smutsigt gathörn kan man plötsligt få syn på en dryckesfontän i form av en liten ängel, eller att oavsett hur nedslitet ett hus kan se ut så häger där blommor, massor av hopträngda krukor med blommor utanför kösfönstret.

Jag älskar de enorma gamla portarna. Jag älskar de stordådiga byggnaderna och de pyttesmå butikerna. Jag älskar grönsakshandlarna och kötthandlarna och fiskhandlarna vara stånd väller ut över de smala trottoarerna. Jag älskar de vindlande krokiga små gatorna. Jag älskar alla oväntade väggmålningar på husfasaderna som får mig att fnissa högt i förtjusning. Jag älskar alla små oflashiga fik och restauranger.

Denna gång har jag också älskat att få gå ut med min systers hund och leka lokalbefolkning. Och att ha promenerat och promenerat och shoppat och pratat och ätit gott i fantastiska miljöer, med en liten liten bebis hängande på magen. För en sån saknar jag. Tur att jag fick låna min systerson Eric som är fyra veckor.

Min syster Kristin som bott i Paris länge är mästare på stadens geografi. Men hon säger alltid att alla ställen man ska ta sig till ligger tio minuters promenad bort. Ofta kan detta betyda att man går i en kvart, att jag försynt frågar om vi är framme snart varpå svaret alltid är ”om ca 10 minuter”. På så sätt är det alltid ett äventyr att promenera i Paris med henne. Men jag börjar tro att hon har rätt, att hon talar en parisisk sanning när hon säger som hon gör. För Paris lever ett eget liv och har en egen rytm, så varför inte ett eget tidsmått.

Idag gick vi ut på gatan där Kristin bor, en gata som vanligtvis är full av människor och bilar och aktiviteter, och allt var helt dött. Kristin berättade att hela Paris stänger på söndagar, vi hade varit väldigt noga med att göra all nödvändig shopping på lördagen. Så vi promenerade iväg till en lekplats med barnen. På väg där ifrån sprang vi på massor med små trendiga klädes och inredningsbutiker, som var öppna. Kristin hade glömt att just det området utgjorde ett undantag från den där regeln om att allt är stängt på söndagar. Och så är det i Paris. Där finns undantag för allt. Så det blev en välkommen liten överraskning av det också. Och så är det nästan alltid när jag åker till Paris, att inom det väldigt lösa ramverk som min Paris-kännedom utgör så bjuds alltid på något nytt, en överraskning. Och hittills har det alltid bara varit trevliga sådana.

Jag har denna gång inte besökt Orsay Museet eller Rodin museet. Jag har inte ätit marockanskt eller på Enfants Rouges, eller druckit te på synagogen. Jag har inte promenerat på Montmartre eller längs Champs Elysees. Jag har inte besökt Rue Montorgueil och det vackra Saint Chapelle. Jag har inte promenerat i Versailles. Jag har inte ens satt fot i Galeries Lafayette eller Printemps.

Jag har under mina besök i Paris ännu aldrig besökt Pere Lachaise, ätit på La Cupole eller Au Pied de Couchon eller tagit en drink på Ritz. Jag har ännu inte promenerat i katakomberna. Jag har inte hunnit med de där organiserade turerna genom Marais eller Saint Germain. Jag har ännu inte gått en kurs i fransk matlagning. Jag har ännu inte gått på Operan, eller sett en föreställning på Moulin Rouge. Fast det där sista kanske jag är för gammal för förresten, eller inte gammal nog.

Men jag har spenderat en fantastisk helg. I gott sällskap och med knappt en sekunds stillasittande.

Jag och mitt mesta sällskap

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s