Veckan som gick

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

Jäklar vad vi är frilufsiga!

I förmiddags åkte Harald och jag direkt från ridning till svamplockning. Hur frilufsigt är inte det??

Goda vännerna Anna och Lennart tog med oss till några av sina favoritställen, så vi tänker inte berätta var vi var. Men fint var det, och mysigt var det att grilla i regnet, och luktade mossa gjorde det, och utdelning gav det.

Hela familjen är trött och nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ny favorit

Alfons Åberg har tagit ett stormkliv in i familjen och blivit ny storfavorit.

Dels för att de flesta av sagorna utspelar sig när Alfons är lika gammal som vad Harald är nu, och Alfons har precis dem samma funderingar i livet och agerar på nästan exakt samma sätt, som vad Harald gör.

Dels för att sagorna utöver att de är behagliga och mysiga i sitt innehåll, är precis lagom långa för att inte ge ångest hos den vuxne högläsaren.

Harald tycker att böckerna är för korta. Han säger att han inte gillar Alfons, för han gillar långa sagor. Men jag ser hur ögonen lyser på honom när vi läser, och på hur han sitter alldeles blick stilla för att inte missa ett andetag av handlingen.

Själv tycker jag att Alfons som är nybliven 40-åring påminner mig om en annan 40-åring som vi tycker väldigt mycket om både Harald (och Hjalmar och Bibbi) och jag och undrar om det har något med saken att göra.

Fast kanske är det Alfons snälle pappa jag tänker på?

Om att gömma sig

Barnens dagis gränsar till en liten park som egentligen mest är en större gräsplätt med några klätterleksaker på och som kantas av buskar och är inhägnad med gallerstaket.

Mellan dagisets uteplats och parken finns en grind som allt som oftast står öppen. Barnen springer fritt mellan uteplatserna och de flesta av de stora barnen har lärt sig att gömma sig i buskarna längs med parkens ytterkanter.

Det roliga med detta är naturligtvis att de sitter tryckta mot gallerstaketet med sina spannar och spadar och andra skatter, fullt synliga för alla som kommer utifrån.

Idag kom jag cyklande mot parken och såg en klunga ungar intill gallret, konspiratoriskt sittande med huvuden in mot varandra. Två av jackorna kände jag igen.

Där satt de, Harald och Hjalmar och två till av de större pojkarna och alla var de jordiga om munnen och de knaprade på något.

Mitt hjärta flög upp i halsgropen och jag sträckte mig över staketet och snodde åt mig Hjalmar så snabbt jag bara kunde.

De stora barnen hävdade att det var morötter de åt och att dessa legat slängda i buskarna varpå jag genast började fundera på om jag hade numret till giftcentralen i min mobil.

Jag greppade första bästa personal och berättade anklagande om vad jag upptäckt samtidigt som jag förhörde Harald som kom springande för att få sig en kram.

Det verkar som att det var morötter de åt och att det fanns en bra förklaring till varför de låg i buskarna. Dagiset odlar sina egna morötter och vissa små klåfingriga varelser har svårt att låta bli att dra upp dem i förtid och sedan slänga dem omkring sig.

Harald redovisade att han noga sett till att Hjalmar som ju inte får äta hårda saker på några dagar till efter sin utslagna tand, faktiskt inte fått några morötter. Ändå satt han lyckligt där, mitt bland de stora pojkarna, och käkade jord medan de andra kalasade på morot.