Det var dags

Men jag sörjer ändå. Hans obegripligt toviga svintohår som spretade åt alla håll och hotade med att bilda dreadlocks vilken sekund som helst är borta. Jag klippte det idag. I stora tussar föll det, och mitt hjärta grät lite grand.
Han blev med ens mycket äldre, den där minste som länge varit annat än en bebis.

20130223-224055.jpg

20130223-224126.jpg

Jag hjärta dagis

Idag har Hjalmar fått franskalektion på dagis. Hans fröken Malek har hört talas om barnens franska kusiner och därför bestämt sig för att Hjalmar ska bli tvåspråkig.
Han talar inte begriplig svenska, lille Hjalmar, men på franska säger han: nez, bouche, och encore du lait.

Om sånt man gör på rutin

När barnlarmet gick härom morgonen gick jag som vanligt in på barnens rum för att släppa lös Hjalmar. Jag höll honom på ena armen och lossade på dragkedjan på hans sovpåse med den andra handen medan jag pratade över axeln med Harald om någon viktig tankegång han hade just då.
Jag satte ner Hjalmar, han ramlade på mattan men var lika glad för det.
Så jag släntrade ut i badrummet med en glatt babblande Harald i släptåg.

Det tog längre tid än vanligt, men slutligen kom Hjalmar också. Konstigt krypande, men glad.

Det var först när jag lyft upp honom på skötbordet för att klä av honom hans fina pingvinpyjamas som jag såg att han under nattens gång på något märkligt vis lyckats klämma ner båda sina ben i ett av pyjamasens.