Om irrationella rädslor

Oftast har han hunnit gå och lägga sig när den kommer, lille Hjalmar. Och då rusar han ur sin säng och skriker och gråter så som man skriker och gråter när ens liv är hotat.

Och det tar en ordentlig stund att trösta honom. Man får hålla honom hårt och smeka honom över ryggen och kyssa hans mjuka öron och gnugga näsan i hans rufsiga blonda svintohår ordentligt.

När glassbilen kommer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s