Om kärlek till ett barn

För några år sedan satt jag och tittade på ett morgonprogram på tv. Ett sådant där mysigt, där kvinnor sitter i en soffa och samtalar i behagliga toner på det där sättet som gör att de skulle kunna säga nästan vad som helst, och avslöja de hemskaste av hemligheter utan att det spelade någon roll, allt skulle ändå bara vara, mysigt.

Denna dag talade man med en barnpsykolog om små barn som bits. Hon berättade att många små barn blir så överväldigade av känslor att de liksom inte vet var de ska göra av dem och att de därför biter dem de älskar, och så jämförde hon med sig själv och den där okontrollerat starka kärleken man känner till sina barn. Så där så att man nästan inte kan hålla sig från att krama dem lite lite för hårt.

Den historien kan jag absolut identifiera mig med. Framför allt sedan härom veckan då jag bar på Hjalmar och precis som vanligt snodde åt mig ett nafs i hans örsnibb, fast lite för hårt. Så att han grät. Hyfsat länge.

Det skäms jag lite för.

20130710-000018.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s