Slående likhet?

Tja Hjalmar verkade tycka det när han fick syn på gubbdockan på museet.

20130830-160707.jpg

20130830-160731.jpg

Annonser

Om stolta lyckliga stunder i en förälders liv

Vi är helt lyriska idag. Mattias och jag, och Harald givetvis, och min mamma.

Vem hade väl kunnat ana att en så ordinär händelse kan fylla så många hjärtan med så mycket glädje!

Men det gjorde det. Att Harald kom tillbaka från första gången på simskola, och att det gått så bra. Att ungen som hundsimmat med puffar i minst ett par år men fullkomligt vägrat doppa huvudet, skrikit och bråkat om det skvätts på honom i duschen, idag slängdes ihop med en grupp simkunniga 12-åringar och av en främmande kvinna uppmanades att hoppa i vattnet varpå han gjorde det utan minsta antydan till tvekan. Och gjorde det med glad min och entusiastiska toner. Och att några av de andra ”barnen” hade sagt att han var dålig, men det gav han blanka fan i.

Jag måste erkänna att jag kände mig tveksam när jag såg dem rada upp sig längs en vägg allihop, och sträcka ut armarna åt sidorna, och hela Harald stod under en annan killes utsträckta armar, medan hans egna nådde grannen till naveln ungefär. Och när de alla skulle göra gymnastiska övningar och det inte spelade någon roll att Harald hade sin koncentrerade min, han kunde ändå inte koordinera ”skidåkning”. För att inte tala om när alla kastade sig i vattnet där Harald mycket knappt bottnade, utan de där puffarna som han ALLTID har på sig annars när han badar. Då flög jag upp från min sittplats för att slänga mig i efter honom. Men det behövdes inte.

Imorgon ska jag köpa den där spidermantröjan som hägrat i ett år. Den där som vi lovat honom om han bara hoppar från kanten. Jag känner att jag kommer att älska den där tröjan lika mycket som Harald kommer att göra, för när han har den på sig kommer jag att se honom framför mig när han tjänade ihop till den. Han var så fin, så fin.

Mammas lille ligist

Vi håller allvarliga samtal på dagis numera. När vi hämtar Hjalmar får vi numera dagliga rapporter om hur han uppfört sig illa och vad man gjort åt det.

Härom dagen hade han spottat på ett annat barn, och det var förvisso så att det andra barnet hade spottat först, men Hjalmar ger sig inte. Han höjer långfingret åt auktoritet. Än så länge inte bokstavligen, men vi får väl se hur länge det dröjer.

Idag avkrävde jag honom löfte om att uppföra sig vid maten. Han lovade, hånskrattande. Så jag sa att han fick sitta på skötbordet tills han uttryckligen sa ”jag ska inte krångla vid maten”. ”Jag säger ingenting!” svarade ungen. Så då fick han sitta. I en halvtimme under morgonstressen.

Otaliga gånger upprepade jag mitt krav för att lyfta ner honom. Förklarade att han missade tv-tid. Nekade honom en kram när han sa sig behöva det. Och ändå tvärvägrade han, upprepande sitt ”jag säger ingenting!”. Till slut fick jag ge upp pga tidsnöd, när jag fortfarande stod naken och hungrig vid skötbordet tio minuter innan barnen skulle vara på dagis.

Han går en lysande framtid som yrkeskriminell till mötes.

20130828-091501.jpg

Om underhållning för den äldre generationen

Läser man här ser det ut som att Mattias och jag dedicerar våra liv åt att underhålla våra barn.

Vilket vi naturligtvis gör. I viss mån.

Men det syns inte här att vi för bara några veckor sedan var på bröllop i dalarna.

Det syns inte här att vi innan detta bröllop spenderade en helt underbar fantastiskt ljuvlig dag för oss själva i Stockholm. En dag då vi åt dyr lunch med vin i gamla stan innan vi gjorde vuxenutflykt till Fotografiska och strosade tillbaka till vårt hotell för en tupplur och vaknade berusat lyckliga av att ha kunnat göra så, innan vi åt sen vuxenmeny på fin kvarterskrog efterföljt av öl på mitt-i-stanhak. En dag och kväll när vi var bekymmerslösa vuxna som njöt av att bara vara med varandra.

Det syns inte att bröllopet, inför vilket vi hade vissa farhågor gällande lantligheten och den antydda avsaknaden av planering, var helt bedårande och att både planering och genomförande var minutiös och fantastiskt. Och att vi på detta bröllop underhöll oss så som på bröllop man bör. Och att även den vanligtvis nyktraste av oss släppte kontrollen för vinden, och gav sig hän åt det härliga. Åt en fantastisk miljö och åt att vara omgiven av gamla och nya glada, skrattande vänner.

Det syns inte heller här att jag spenderade en hel helg utan min familj, hos de mest generösa av vänner, hos vilka jag kan vara mig själv och känna mig älskad med lätthet.
Och detta innan jag begav mig vidare mot ett enkelt trädgårdsbröllop i storslagen omgivning. Ett bröllop där jag trängde mig på så som förr, och mottogs med varma famnar. Och där festen varade länge, och nattdopp i sjön blev obligatoriskt. Och där det bästa med festen förutom själva festen, var att få smyga ut i köket morgonen därpå och äta lång frukost i pyjamas med vänner som jag saknat.

Det syns inte här att vi varit på kräftskiva och roat oss kungligt. Och att Mattias förmodligen kan ha lika mycket tjänat på, som att inte ha tjänat på att ha med sig sin pratglada fru på fest med kollegorna. Men att vi är lika glada för det.

Det syns inte heller här att det i Västra Hamnen är svårt att bjuda hem barn efter dagis, som ska hämtas av sina föräldrar utan att dessa föräldrar blir kvar på en drink när de hämtar, så att de stackars barnen inte kommer i säng förrän alldeles på tok för sent en måndagkväll för att den där drinken drog ut på tiden under allt skrattande och blev till två.

Men nu vet ni.