Vi kan väl konstatera att ”kan själv!” åldern möjligtvis inte är den lämpligaste av åldrar på barn att fjällvandra med. Dels för att den ofta sammanfaller med en tid då man har korta ben och därför behöver hjälp över knöliga eller väldigt blöta partier längs vägens gång, och dels naturligtvis för att man ironiskt nog saknar omdöme då.
Samt för att ”kan själv!” ofta kombineras med tok-bryt, gallskrik och totalvägran.
Av ovan anledning är det även knepigt att vistas i hotell- och restaurangmiljöer, oavsett hur avslappnade de är.
Men annars har vi det bra!
Om morgnarna vaknar vi till denna utsikt:
Ungarna sover sött i sin inbyggda våningssäng:
Och igår kväll fick barnen sitt lördagsgodis i baren, medan Mattias och jag delade en flaska vin:
Vi började vårt jämtländska äventyr med vad vi trodde skulle bli en lätt promenad. Från toppen av kabinbana till Toppstugan på Åreskutans högsta punkt. Vi hade noga förhört oss om att den låg ca 800 meter från kabinbanan, vilket kändes lagom med tanke på barnen, och min hälsa.
Fågelvägen dit är med säkerhet ca 800 meter. Med en högstigning på 150 meter.
Mattias inledde promenaden med att plumsa ner i pöl snöslask med sina sprojlans nya vandringskängor.
Det tog ett tag innan vi förstod exakt hur tuff promenaden var. Vi fick piska på ungarna ordentligt när vi nått halvvägs. Mer än en timme fick inte promenaden dit ta, för då skulle vi inte hinna tillbaka till sista turen ner med kabinbanan. Hjalmar fick bäras en del.
Bergsgeten Harald sprang delvis, men pauserna längs vägen var honom välförtjänta.
Vi klarade det i tid, och på Toppstugan bjuds alla som klarar vandringen på godis. Vi köpte våfflor. Jag var så lycklig över min att jag nästan grät.
I lätta snöbyar tog vi oss sedan ner. Det låter helvetiskt, men utsikten gjorde det faktiskt värt det.
Vi hann precis tillbaka för en stund i hotellets spa.
