Inte bara glädjetårar

Han är väl som de flesta människor egentligen, den där Hjalmar. Lite söt och lite salt. Lite Yin och lite Yang.
Och det är ju härligt att ha en unge som är glad och nyfiken på världen. Som är generös med sina kramar och pussar, älskar de flesta människor och vägrar ge med sig förrän han älskas tillbaka

Men fy fan för när den där utåtriktade extroverte ungen bestämmer sig för att testa sin makt.

Varje morgon är det lite samma sak. Vi talar lugnt och stillsamt om vad som måste presteras för att man ska få se på tv en stund (medan mamma äter frukost).

Han måste kissa, tvätta händerna och ta på sig kläderna. Han får gärna vara med och välja kläder själv. Konversationen om vad som måste göras brukar gå lugnt till, med fin ögonkontakt. Jag känner mig alltid nöjd, och tänker att idag kommer det att gå bra. Idag förstår vi varandra. Maktbalansen är tydlig.

Sen går det alltid lite mindre bra, och maktbalansen börjar skeva lite.

Det ska inte kissas, och kissas det ska det inte tvättas händer, och tvättas det händer ska man gärna leka med vattnet och kletas med tvålen innan man gör ett försök att smita från handfatet och springa en naken segerrunda i vardagsrummet.

Klä på sig ska han helst inte alls göra, med argumenten ”jag ojkaj inte”, ” jagvill inte”, ” jag kan inte” ” jag är ledsen”, ” jag vill ha en kjam”.

Gör man minsta ansats till att hjälpa till i dessa lägen blir det total katastrof. Det skriks och spottas och sparkas.
Dessutom klarar ungen detta själv. Det har han gjort länge.

Numera spottas det och skriks det för att jag inte hjälper till.

I morse orkade jag inte vara principfast. Det kändes som att det inte spelade någon roll varför han skrek. Så när han bad om hjälp gav jag honom det. Men han ångrade sig och all helvete bröt loss, för plötsligt skulle han klä på sig själv.

Sen spenderade ungen en dryg timme på att springa omkring i lägenheten och skrika att han inte ville, inte kunde, inte orkade. Han skrek att jag inte längre var hans bästa kompis, att inte Harald och pappa var hans bästa kompisar heller, att han inte hade någon bästa kompis alls. Och sedan grät han för det.

Saliven skummade, tårarna sprutade.

Sen bytte han taktik, då var jag hans bästa kompis igen, och kramas skulle vi.

Jo då, det kunde vi väl göra tyckte jag. När han klätt på sig, och bett om ursäkt.

Då var jag inte hans bästa kompis längre.

Han fick gå till dagis i endast halvt påklätt tillstånd. Han satt i lådcykeln och gallskrek hela vägen. Byggarbetarna utanför vårt hus sa till honom att han väcker hela grannskapet. Folk tittade på oss och gav mig medlidande blickar.

Hjalmar fick gå barfota upp för trappan till sin dagisavdelning. Han grät och skrek.

Harald som oftast är mycket mån om att säga adjö till sin bror smet iväg till sin avdelning utan avsked.

Vi öppnade dörren till Hjalmars dagisavdelning, och när den stängts bakom oss tystnade barnet och sken upp som en solstråle. Tonen blev mjuk och inställsam, blicken vänligt kontaktsökande, och han log.

Själv kände jag mig som en urvriden trasa. Stresshuvudvärken satt som en keps.

Måtte 3-årstrotsen släppa snart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s