Ironiskt är en underdrift

Äntligen har jag vågat mig på att springa igen, efter mina två veckors förkylning. Jag som skulle storsatsa under semestern…

Pojkarna var med på noterna, och Harald sprang 3 kilometer tillsammans med mig. Jag förklarade att om man orkar prata hela rundan så har man inte sprungit tillräckligt långt eller snabbt. Vi pratade hela vägen.

Sen sprang vi en runda med Hjalmar. Han ger upp väldigt lätt, men när vi lovade att hålla oss bakom honom och ropa ”heja Hjalmar!” klarade han även de sista 200 meterna på sin runda.

I vår familj är det alltså den minst träningsintresserade föräldern drar igång familjeträningen. Och roligt är det!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s