Morgnar att minnas

När klockan börjar närma sig halv åtta på morgonen är jag oftast inte så nöjd med arbetsfördelningen i den här familjen.

Då kan jag ha hunnit skrika på Hjalmar säkert femtioelva gånger, för att få honom att gå ur sängen, för att få honom att gå och kissa, för att få honom att sluta ligga på badrumsgolvet och örla sig istället för att tvätta händerna/torka händerna/klä på sig, för att få HONOM att sluta skrika och gråta över det orättvisa i att Harald redan sitter framför barnprogrammen på tv medan han själv ligger och örlar på badrumsgolvet, för att han hellre springer rundor runt sofforna och skrattar hånfullt medan jag försöker få honom att borsta tänderna, för att han snurrar in sig som en kåldolme i gardinerna när han egentligen borde ägna sig åt att hoppa i gummistövlarna, eller för att han hellre ligger och gråter bland alla skorna över orättvisan i att Harald lyckades ta på sig sina skor först än att faktiskt ta på sig sina stövlar.

Och då ska tilläggas att jag börjar varje morgon med att smekas och tala mjukt med Hjalmar.

Efter sju minuter på första momentet orkar jag bara inte mera!

Men när vi väl kommit ut genom dörren med alla våra pinaler, och båda pojkarna vill hålla mig i handen, och vi går mot skolan tillsammans och pratar snällt med varandra, då känner jag mig omåttligt nöjd, och stolt. Då sträcker jag på ryggen och kramar den mjuka lilla handen på min vänstra sida, och den lite större, lite benigare handen på min högra sida lite extra, och tar ett djupt andetag av lycka.

Och jag älskar att gå in på skolområdet med mina barn och att hälsa glatt på andra föräldrar och deras barn, och att bli glatt vinkad på av en massa små barn som redan lämnats av sina föräldrar. Och jag älskar hur Harald går in och äger sin plats, och hur Hjalmars lilla kropp koncentrerat tar in allt den ser och hör, och blir en del av den härliga morgonröran på skolan, den också. Och jag älskar hur Harald kramar sin lillebror adjö, intensivt och länge, innan det är min tur.

Sen knallar Hjalmar och jag vidare, och då finns det bara han och jag, och ibland en cykel, i hela världen.

Dagislämningen har blivit en stund jag ser fram emot mycket sedan jag började försöka reparera min rygg i somras. För att inte skada den mera, av våldsamma kramar, sätter jag mig på en stol vid frukostbordet och låter Hjalmar sitta i mitt knä och kramas nästan så länge som han vill. Och så pratar vi med hans fröknar och små kamrater en liten stund.

Då kan jag gå lycklig till jobbet.

Idag gick jag lyckligare än vanligt efter att ha stannat och pratat som hastigast med en dagispappa, och sedan en lite längre stund med ännu en.

Det är en bra början på dagen, de där många vänliga mötena. Och i morse, just när jag gick och myste som mest över morgonens vänliga möten, och just skulle sticka nyckeln i låset till jobbet, då tvärnitade en cykel framför mig. Det var en Mulle-pappa som ville byta ett par vänliga ord på sin väg till jobbet.

Livet är härligt!

Succé!

Jag går ju alltid upp lite senare än resten av familjen på helgerna (sisådär 5 minuter efter Hjalmar, men ett par timmar efter Harald och Mattias), och idag såsade jag omkring i en evighet innan jag slog mig ner vid ett tomt frukostbord.

När jag satt där och tuggade på min macka kom Hjalmar med en orolig blick, och påminde om att ”jag ska duka av, för det är min uppgift”.

Aldrig har väl ungarna uppfört sig så väl, som sedan de fick faktiska, viktiga arbetsuppgifter i hemmet för en knapp vecka sedan. I’m loving it!

IMG_1482.JPG