Favorit i repris

Det är dags för leksakerna att vakna till liv igen

Mattias och jag har i flera dagar funderat på vad legogubbarna ska få ha för sig, men så idag kom Harald med ett förslag. När han skulle sätta på haspen på sitt schackspel ångrade han sig. Han tänkte högt, att om han lämnar den av kanske pjäserna vaknar till liv i natt.

2015/01/img_3010-1.jpg

När goda avsikter slår fel

Under lunchen idag föresatte Mattias och jag oss att vara lite prettopedagogiska. Vi pratade om värden i livet, om att så länge man har tak över huvudet, mat för dagen och kläder på ryggen, så är det väl ändå kärleken som räknas. Har man inte tillräckligt med pengar själv kan det ju till och med vara så att man kan slå sina påsar ihop med någon annans och på så sätt få både råd och kärlek.

Barnen såg skeptiska ut och kom med kontringar kring pengars förträfflighet.

Så jag tog fram det tunga artilleriet. Jag berättade för dem att det inte spelade någon roll hur mycket pengar jag skulle erbjudas, jag skulle ändå aldrig sälja mina barn, kärleken till dem är värd mera.

Det var då Harald kom på att han skulle ta betalt för Hjalmars kramar. En hundring skulle en kram kosta, och pengarna skulle Harald stoppa på fickan.

Sicket äventyr!

Det lät otroligt käckt när vi började redovisa våra planer för den gångna veckan för våra vänner för ett tag sedan.

”Vi ska åka skidor i en vecka!”
”Det är dags för oss tre som inte kan åka skidor att lära oss!”
”Ja ja, det kommer att gå utmärkt att köra 87 mil t/r!”
”Ja det blir bara trevligt att ha med oss Bibbi!”

Dagarna innan avfärd började jag misströsta, men då hade jag ju liksom redan tagit djävulen i båten. Så det var bara att le och vara glad.

Och det mesta gick bra. Barnen var glada och trevliga hela den 11,5 timmar långa resan upp till Idre
Bibbi satt och flåsade mellan mina knän större delen av vägen:

2015/01/img_2905.jpg
Väl framme tändes brasan, och mysfaktorn var total.

2015/01/img_2770.jpg
Mina värsta farhågor om skidåkning infriades första skiddagen, då vi löste ut vår utrustning. Det var bökigt, svettigt, tungt och allmänt skitjobbigt, vilket Hjalmar bekräftade genom att skrika sig igenom det hela.

Och stackars Mattias, hjältemodig som få, såg till att få ut oss alla i barnbacken, och spände på oss alla våra skidor och puttade vänligt men bestämt iväg oss att ”bekanta oss med vår utrustning”. Så här såg barnen ut innan de fick på sig skidorna, medan de bara beskådade alla andra nybörjarbarn som stod och grät i backen:

2015/01/img_2681.jpg

Sen anslöt de sig till skaran. De var för bedrövliga. Och medan jag stapplade omkring och kände mig hjälplös visade sig Mattias så där stoiskt omhändertagande som bara han kan.

Vi gick hem och åt lunch efter en halvtimme.

Alla nybörjare sattes i skidskola på eftermiddagen.

På onsdagen grät Hjalmar fortfarande så fort han sattes i backen, medan Harald, helt orädd susade ner för de blå pisterna, i sån fart att pappa hade svårt att hänga med. Lite riskabelt för en kille som bara kan plogstoppa.

2015/01/img_2744.jpg

Under tiden ägnade Hjalmar och jag oss åt hans nya favoritsysselsättning, som jag motvillig lät honom hållas med, mest för att han var tyst medan han käkade snö.

2015/01/img_2805.jpg

Men vi fick vackra dagar i Idre. Vi hade sanslös tur med vädret. Temperaturer kring -2, ingen blåst, och bitvis soligt.

2015/01/img_2775.jpg

2015/01/img_2797.jpg

2015/01/img_2814.jpg

2015/01/img_2819.jpg

2015/01/img_2820.jpg

2015/01/img_2822.jpg

2015/01/img_2826.jpg

Och några fina stunder fick vi tillsammans i backen:

2015/01/img_2736.jpg

2015/01/img_2857.jpg

2015/01/img_2801.jpg

Och i stugan:

2015/01/img_26761.jpg

2015/01/img_2845.jpg

2015/01/img_2849.jpg

2015/01/img_2883.jpg

Och Bibbi har aldrig varit så harmonisk som i Idre. Hon gick omkring i stugan som en helt vanlig hund och viftade stillsamt på svansen. Hon välkomnade oss lugnt och vänligt när vi kom in genom dörren, istället för att fokusera på att försöka smita. Hon gick fint i koppel.

Om inte av andra skäl, så för Bibbis skull får vi nog åka tillbaka till Idre.