Det går åt helsike

Det där med att hålla tider och servera ordentlig mat går åt helsike. Vi klarade det inte idag heller. 

Men utflykter är vi bra på!

Idag har Mattias visat prov på riddaretalanger, och kanske kanske stärkt mitt gamla påstående om att jo, pappa var faktiskt riddare när vi träffades, och själv var jag en tvättäkta sagoprinsessa. 

   Harald har visat hur det ska gå till när någon försöker skambelägga en:

 Hjalmar visade sig vara ”too short to shame”. Istället passade han på att utföra en lite dans medan han ändå dinglade i pappas famn:

 Själva målet för utflykten imponerade måttligt på barnen. Baksidan var den mest spännande, den som det har hängt toaletter på utsidan av…    Så vi åkte vidare, till Österlens finaste trädgård, hos Carina och Anders. Så här slappt kan man ha det i café/butik/b&b -branschen på Österlen mitt under högsäsong:

 Hjalmar däremot fick jobba hårt:  

   
 

Idag har de inte haft något at klaga på!

Inte vi heller egentligen. Lite knorr på vägen dit, men väl framme på Wanås var det bara glatt spring i benen. Kanske hjälpte det att vi åt kanelbullar till lunch. Annars är det ju ganska lätt att få små ben att springa i en skog fylld med fantastiska och lekfulla överraskningar. För att inte tala om alla gungor. 

När fötter möts

                    

Det som varit bra med dagen

Tittar jag på bilderna från idag ser det ändå ut som att vi haft det ganska harmoniskt. 

Det ser ut som att barnen under förmiddagen fick spendera tid med båda föräldrarna, en pappersskärare, en lamineringsmaskin, en jäkla massa glitter och ett gäng pressade blommor som man ivrigt väntat på att avtäcka sedan i maj: 

       

Det ser ut som att solen sken mitt på dagen, och att ungarna snodde åt sig bästa platserna: 

Couronne med pappa borde ha gett harmoniska ungar, åtminstone en: 

   Cykelturen i den ylande hundens lag borde ha dämpat springer i benen, men företogs utan fotografering.

Kvällens sista aktivitet kan väl räknas som tveksam. Inte för att vi satt framför youtube och alla valde var sin låt att se videon till, utan för att Mattias valde A whole lotta Rosi med AC/DC att visa vår 4-åring och 7-åring ”för att videon är så cool”. Vi talar alltså om konsertvideon där en bystig uppblåsbar kvinna skrevar ett tåg:

Resultatet visar sig väl imorgon…..

Vi har tappat kontrollen

Så där ja, då börjar det märkas att vi alla varit hemma samtidigt i två veckor, utan rutiner och struktur. 

Ungarna är helt bortom kontroll. Vi har spenderat dagen på att skrika åt dem, och de har gjort samma sak. 

Det kissas på sig till höger och vänster, och en gång denna veckan har minstingen obekymrat bajsat i brallan och nöjt lekt vidare tills han blivit påkommen, bara för att förklara sig med att han inte orkade gå på toaletten. 

Nä, resten av Mattias semester får vi se till att ungarna kommer i säng i vanlig tid, och att vi faktiskt lagar ordentlig mat och serverar den samma på fasta tider. Glass och godis går bort, förutom på lördagar. Tänk att vi går i fällan varje år.  

//Bitter mamma

Ridning med Hjalmar

Jag minns min förtrollande förtjusning första gången jag besökte Kummingården med Harald. Små barn på shetlandsponnys i skogen. Lite stråland solsken på det, och lyckan är gjord. 

Hjalmar har inte fått rida som Harald gjorde. Vi har varken haft behov eller plats för fler aktiviteter i familjen. När vi senast provade, för ett och ett halvt år sedan ungefär, visade Hjalmar inget större intresse, och skrek dessutom i högan sky, vilket skrämde hästarna och irriterade övriga. 

Idag var det annorlunda. Ungen är som skapt för att sitts på hästrygg, och strålade av lycka! Vår skogspromenad med fika (och Alice och Niki!) var en succe, och jag insåg hur mycket jag saknat hästarna, saknat skogen, och saknat att spendera ensamtid med ett av mina barn i taget. Mera av denna varan tack!  

               

Om att ta ett kliv in i sagan

Tonerna av I Bergakungens Sal lockade mig nyss in i barnen rum, där jag fann två sött sovande små troll. Som om min närvaro störde en förtrollad scen skyndade jag mig hastigt där ifrån på tå. 

När barnen är borta

Ahhhh, känslan av att sitta i sin solstol och på några kvarters avstånd, höra ett barn avgrundsvråla i frustration, känna igen vrålet som tillhörande ens eget barn, men veta att man är för långt där ifrån för att göra någonting åt det. Det är någon annans problem just nu. 

Så lätt kan lycka vara.