Min mödosamt uppbådade entusiasm är lite dämpad

Mot sällskapet har jag ingenting att invända. Ingenting alls, det var alldeles tipptopp. 

Men om jag börjar berättelsen med att citera Mattias, så tror jag att det blir tydligt för vart och en, varför jag känner viss ånger inför tidigare uppbådande av entusiasm: ”Hade vi haft ett annat tält skulle detta nog ha blivit familjens sista campingtur.”

Det började trivsamt nog, med solsken och glada barn, entusiastisk tältresning, bad i sjö för herrar och barn, byggande av eldningsplats med idyllisk utsikt, framplockande av diverser godsaker samt inmundigande av dem samma. 

Min avoga inställning till att husera på trånga utrymmen och med kraftigt kompromissad sovkomfort samt hygienstandard vägdes upp av barnens lycka över det mesta. Över att få sova tillsammans hela familjen, av att ha med fantastiska vänner i skogen (inklusive de från Västra Hamnen medhavda sniglarna), över att bada och jaga grodor och allmänt få ränna runt som glada små tokar i skogen. 

Efter maten, när vi vuxna började se fram emot att dricka kaffe och cognac vid lägerelden efter läggning av barnen, började det duggregna. Men det var inte så farligt! Vi tog våra, än så länge bara med rödvin fylla plastglas och satte oss under lite täta lövverk. Sen gick Mattias och Ewa och nattade barnen. Anders och jag filosoferade. Mattias anslöt snart. Vi tittade på sjön och låtsades alla oss se en ljusning i molntäcket. 

Men det var inte så. 

Ett plötsligt helveteregn fick oss att rusa mot våra respektive tält. Tallrikar och kastruller och diverse lämnades vid eldplatsen. 

Regnet avtog inte. Det ökade. Liksom blåsten. 

Så där låg vi hela familjen, i vårt tält, i ett öronbedövande, ihållande dån, uppblandat med blixtar och åskknallar. Hjalmar var vaken och orolig, och vi började gruva oss inför Haralds kvällskissning. Golvet under oss började röra sig, det rann en flod under tältet, rätt igenom den golvlösa absiden, där vi förvarade all vår packning. 

Natten passerade, men den var lång, och morgonen var kall. Särskilt när man inte hade några ordentligt torra kläder. Ägg och bacon piggade upp en del av oss. Själv tog jag mig en kork cognac, eftersom vi gått miste om den kvällen innan. Den var god. 

Så nu är jag lite kluven. Barnen vill campa så snart som möjligt igen. Mattias säger med entusiasm att detta är det värsta han varit med om i tältningsväg, och själv inser jag att merparten av de myggbett jag kommit hem med är placerade där där jag inte brytt mig om att gnugga myggstift stup i kvarten, eftersom man sällan blottar den delen av kroppen, om man inte kissar i skogen förstås… 

Några fina bilder blev det!     

         

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s