Om hur Hjalmar idag har gjort sig förtjänt av ett mindre trevligt epitet

Föreställ er att ni sitter i en flygplats-lounge med två barn. Ni har suttit en stund. Barnen samsas om en ipad, någorlunda. Sedan tar det lilla barnet ipaden och springer triumferande och högljutt genom hela loungen medan storebror vrålar protester.  

Föreställ er att pappan springer efter det springande, retfullt skrattande lilla barnet, och greppar hans axel varpå barnet börjar gallskrika att ”pappa slår mig, pappa slår mig!!!” och sedan helt förlorar sig i sin lättkränkthet och överdrivna krokodiltåregråtande. 

Snabb utrymning av loungen var enda alternativet. Vi greppade våra väskor och gjorde en ytterst ovärdig och högljudd sorti. 

Ytterligare en smitning senare satte jag efter Hjalmar, och greppade hans axel, varpå ungen vänder sig om och skriker så gällt och högt som bara en fyraåring kan. Så det var bara att ställa mig på knä där, mitt på Arlanda, och försöka reda ut det hela. 

Faktum är att jag lyckades se det hela utifrån, och därför inte kunde hålla mig för skratt när vi satt där på golvet, med allas ögon på oss, vilket kan ha förvärrat läget.  Men det var det värt. Det var skönt att inte själv bara drunkna i ilska, frustration och ångest 

Han var i alla fall gullig i förmiddags, när han signerade gästboken på Copperhill:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s