Om när en 4-åring dikterar villkoren för leken

Fy fan. Hjalmar ville leka dans/stopp i eftermiddags, och Mattias tillät mig inte att säga nej. Harald däremot slapp undan på något sätt. 

Det Hjalmar tycker är roligt är naturligtvis själva stoppmomentet, och makten i att trycka på knappen. Så han satte igång musiken, och tvingade Mattias och mig att stå där och dansa som ett par fån. Sedan lutade sig Hjalmar bakåt i myshörnan, med händerna knäppta på magen, i väntan på rätt tillfälle att stoppa musiken, och utropa en förlorare. 

Ingen viljekraft i världen rådde över den ångest som verkade pysa ur vart enda por i min kropp, och som sakta fyllde rummet till bristningsgräns. 

När han väl bestämde sig för att stoppa musiken så vägrade ungen se när jag rörde på mig fastän jag skulle stå stilla. Han bara startade musiken igen. Och hela tiden log han, triumfatoriskt tyckte jag. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s