Lördagslycka

Vår brödrost är trasig. Lyckan vet inte till sig!

   
   

Annonser

Sånt moderna barn säger

När vi tältade hade vi med oss en annan familj med barn i ungefär samma ålder som våra.

Harald och August sprang omkring i skogen med var sin walkie-talkie, och visst var det gulligt när de satt i var sitt tält och turades om att sjunga melodifestival-låtar för varandra, men gulligast var när den ene anropade den andre, och avslutade regelenligt med ett ”kom” bara för att ångra sig och korrigera med ett ”punkt kom”.

Tältning, tagning 3

imageimageimageimageimageimage

Ja, jo, någon sorts erkännande och beröm känner jag nog att jag gjort mig förtjänt av vid det här laget, för min ståndaktiga och fortsatt hoppfulla attityd till det här med tältning.

Om jag inte räknar in den där första halva natten i vår trädgård så har jag alltså varit med om en natts helvetesregn ett dygn i juni då temperaturen föll från 25 grader på kvällen, till 12 dagen därpå, en midsommarnatt efter att barnen haft fri tillgång till läsk och alltså kissade på sig totalt fyra gånger, och nu en natt där vi fått knö oss in bland ett 20-tal tält befolkade av danskar, på en av de få frimärksstora plättarna där tältning är tillåten i Söderåsens nationalpark, och där vi och våra vänner hamnade i vad som under natten skulle förvandlas till en lervällingpöl bakom en offentlig toalett från vilken det med jämna mellanrum kom puffar av toalettstank över oss.

Om jag ska se saker från den ljusa sidan så var det i alla fall inte toalettvätskor som orsakade lervällingen under och utanför våra tält, utan regn. Och vi fick en fin promenad i kvällssolen igår kväll. Det var också härligt atti Skåne kunna tälta på en plats där vi hade tillgång till dricksvatten, och därför kune unna oss att ta med en termos fylld med mjölk. Faktum att vedboden på plats dessutom var så stor att vi kunde ställa upp våra båda kök där, och inta vår frukost under tak, alla åtta samtidigt var också bra.

Själv fnissade jag också rätt mycket för mig själv (nä, faktiskt tillsammans med Harald) när Bibbi i morse, snabbt som attans klämde sig igenom en liten liten glipa i innertältets öppning, och sedan lika snabbt trängde sig under tältduken i absiden, för att i hällregn rusa runt tältningsplatsen, och med största sannolikhet hoppa i ansiktet på de stackars satarna som valt att sova under presenning istället för i tält, med Mattias rusande efter sig.

Men jag hoppas fortfarande på någonting mera. Jag hoppas på vandring i naturskön omgivning i fint väder, och på att få slå upp mitt tält någonstans där vi inte behöver beblanda oss med främlingar, där vi kan göra upp en egen eld att sitta och hygga oss med i det sällskap vi valt (eller valt bort), och att få känna den där berusande känslan av frihet och lycka som jag känt i de jämtländska fjällen.

Jag vill alltså poängtera att jag inte är överlycklig, men ännu inte beredd att kasta in handduken (annat än i tvättmaskinen, tillsammans med alla våra med lera täckta vandringsbyxor).

Om när Hjalmar vann igen

Idag skulle kunna ha varit en väldigt bra dag. Upplägget var egentligen rätt bra. Så här i efterhand kan jag tycka att den nog ändå var det, men när jag var mitt i den, då var den inte det. 

Då gormade och skrek Hjalmar, när vi cyklade hem från Mulleloppet i hällregnet, om att han inte tänkte cykla mera, och la sin cykel. Harald trampade på och var snart flera hundra meter framför oss och min panik var total. 

Hjalmar plockade till slut upp sin cykel och trampade vidare. Dock inte utan att skrika. Han skrek för full kraft och oavbrutet hela vägen hem. Han la sin cykel ett par gånger till. Mitt i vägen, i hopp om att en bil skulle köra över den, så att han aldrig mer skulle kunna cykla. Han skrek i garaget, om att hans mamma var dummast i världen, att hon tvingade honom att göra en massa saker som han inte ville, och om att han aldrig aldrig aldrig skulle gå hem till lägenheten igen. 

Så jag lämnade honom i garaget, och stod på andra sidan dörren och lyssnade på honom, i hopp om att han skulle komma på bättre tankar, men framför allt tystna. Han tystnade förvisso, och småskrattade lite för sig själv, medan han fortsatte svära över sin mamma. Men jag fick hämta in honom när jag hörde garageporten öppnas för en bil som var på väg ner. 

Han skrek i trappuppgången. Ekandet i mitt huvud förstärktes av ekandet i trappen. 

Jag lämnade Hjalmar i trappen och hämtade Bibbi som behövde gå ut. Harald och jag gick ut med Bibbi, Hjalmar följde efter. En mistlur hade inte gjort sig bättre hörd. 

Så fortsatte det. Han gallskrek om att han inte kunde knäppa upp byxorna och att han höll på att kissa på sig, i en kvart.  Jag chansade på att han bluffade. Jag hade rätt, vilket framgick inte bara genom att han aldrig faktiskt kissade på sig, utan även när Harald senare frågade sin bror om det hela hade varit en bluff, vilket bekräftades i det mest ärliga och oskuldsfulla tonläget tänkbart. 

Jag beslöt att sätta hårt mot hårt, att inte erkänna hans existens alls förrän han dels började uppföra sig, dels bestämde sig för att be om ursäkt till sin mamma. Jag gav honom varken den lunch eller det lördagsgodis som jag gav Harald, i hopp om att Hjalmar skulle ifrågasätta det. Det gjorde han inte, han bara tittade avundsjukt åt godisskålen. 

Det blev svårt att backa. Så det gjorde jag inte. Inte förrän han fått klara sig utan mat en hel eftermiddg, och utan hjälp att klä på sig, när vi skulle gå hem till vänner och äta middag, i hällregn. 

När mitt lilla blöta och hungriga barn klev in genom dörren hos Linda och Johan orkade jag inte mera. Jag gav med mig, han vann. Han fick en macka och det torra paret byxor som jag packat med i väskan.

Imorgon väntar en ny dag, men just nu, ska jag gå in i barnrummet igen, och ställa mig att njuta av det här:  

Språkförbistringar

Under kvällsmaten idag ansträngde vi oss alla att konversera trevligt. 

Hjalmar valde att berätta om när han var på Mulle förra veckan, vilket ju var lite extra spännande eftersom han åkt iväg på skogsutflykt utan någon förälder med sig, för första gången. 

Han berättade att de lekt lajv. Genast såg jag framför mig hur ungarna hade klätts ut i medeltidskläder och utrustats med armborst och långa störar för att leka krigslekar i skogen. Mattias såg lika förvånad ut han, och Hjalmar tittade tillbaka på oss med en lätt frustrerad blick, i väntan på någon sorts respons. 

Sedan kom vi på att Hjalmar inte kan säga bokstaven R. Han hade lekt LARV.