Om när Hjalmar vann igen

Idag skulle kunna ha varit en väldigt bra dag. Upplägget var egentligen rätt bra. Så här i efterhand kan jag tycka att den nog ändå var det, men när jag var mitt i den, då var den inte det. 

Då gormade och skrek Hjalmar, när vi cyklade hem från Mulleloppet i hällregnet, om att han inte tänkte cykla mera, och la sin cykel. Harald trampade på och var snart flera hundra meter framför oss och min panik var total. 

Hjalmar plockade till slut upp sin cykel och trampade vidare. Dock inte utan att skrika. Han skrek för full kraft och oavbrutet hela vägen hem. Han la sin cykel ett par gånger till. Mitt i vägen, i hopp om att en bil skulle köra över den, så att han aldrig mer skulle kunna cykla. Han skrek i garaget, om att hans mamma var dummast i världen, att hon tvingade honom att göra en massa saker som han inte ville, och om att han aldrig aldrig aldrig skulle gå hem till lägenheten igen. 

Så jag lämnade honom i garaget, och stod på andra sidan dörren och lyssnade på honom, i hopp om att han skulle komma på bättre tankar, men framför allt tystna. Han tystnade förvisso, och småskrattade lite för sig själv, medan han fortsatte svära över sin mamma. Men jag fick hämta in honom när jag hörde garageporten öppnas för en bil som var på väg ner. 

Han skrek i trappuppgången. Ekandet i mitt huvud förstärktes av ekandet i trappen. 

Jag lämnade Hjalmar i trappen och hämtade Bibbi som behövde gå ut. Harald och jag gick ut med Bibbi, Hjalmar följde efter. En mistlur hade inte gjort sig bättre hörd. 

Så fortsatte det. Han gallskrek om att han inte kunde knäppa upp byxorna och att han höll på att kissa på sig, i en kvart.  Jag chansade på att han bluffade. Jag hade rätt, vilket framgick inte bara genom att han aldrig faktiskt kissade på sig, utan även när Harald senare frågade sin bror om det hela hade varit en bluff, vilket bekräftades i det mest ärliga och oskuldsfulla tonläget tänkbart. 

Jag beslöt att sätta hårt mot hårt, att inte erkänna hans existens alls förrän han dels började uppföra sig, dels bestämde sig för att be om ursäkt till sin mamma. Jag gav honom varken den lunch eller det lördagsgodis som jag gav Harald, i hopp om att Hjalmar skulle ifrågasätta det. Det gjorde han inte, han bara tittade avundsjukt åt godisskålen. 

Det blev svårt att backa. Så det gjorde jag inte. Inte förrän han fått klara sig utan mat en hel eftermiddg, och utan hjälp att klä på sig, när vi skulle gå hem till vänner och äta middag, i hällregn. 

När mitt lilla blöta och hungriga barn klev in genom dörren hos Linda och Johan orkade jag inte mera. Jag gav med mig, han vann. Han fick en macka och det torra paret byxor som jag packat med i väskan.

Imorgon väntar en ny dag, men just nu, ska jag gå in i barnrummet igen, och ställa mig att njuta av det här:  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s