Tältning, tagning 3

imageimageimageimageimageimage

Ja, jo, någon sorts erkännande och beröm känner jag nog att jag gjort mig förtjänt av vid det här laget, för min ståndaktiga och fortsatt hoppfulla attityd till det här med tältning.

Om jag inte räknar in den där första halva natten i vår trädgård så har jag alltså varit med om en natts helvetesregn ett dygn i juni då temperaturen föll från 25 grader på kvällen, till 12 dagen därpå, en midsommarnatt efter att barnen haft fri tillgång till läsk och alltså kissade på sig totalt fyra gånger, och nu en natt där vi fått knö oss in bland ett 20-tal tält befolkade av danskar, på en av de få frimärksstora plättarna där tältning är tillåten i Söderåsens nationalpark, och där vi och våra vänner hamnade i vad som under natten skulle förvandlas till en lervällingpöl bakom en offentlig toalett från vilken det med jämna mellanrum kom puffar av toalettstank över oss.

Om jag ska se saker från den ljusa sidan så var det i alla fall inte toalettvätskor som orsakade lervällingen under och utanför våra tält, utan regn. Och vi fick en fin promenad i kvällssolen igår kväll. Det var också härligt atti Skåne kunna tälta på en plats där vi hade tillgång till dricksvatten, och därför kune unna oss att ta med en termos fylld med mjölk. Faktum att vedboden på plats dessutom var så stor att vi kunde ställa upp våra båda kök där, och inta vår frukost under tak, alla åtta samtidigt var också bra.

Själv fnissade jag också rätt mycket för mig själv (nä, faktiskt tillsammans med Harald) när Bibbi i morse, snabbt som attans klämde sig igenom en liten liten glipa i innertältets öppning, och sedan lika snabbt trängde sig under tältduken i absiden, för att i hällregn rusa runt tältningsplatsen, och med största sannolikhet hoppa i ansiktet på de stackars satarna som valt att sova under presenning istället för i tält, med Mattias rusande efter sig.

Men jag hoppas fortfarande på någonting mera. Jag hoppas på vandring i naturskön omgivning i fint väder, och på att få slå upp mitt tält någonstans där vi inte behöver beblanda oss med främlingar, där vi kan göra upp en egen eld att sitta och hygga oss med i det sällskap vi valt (eller valt bort), och att få känna den där berusande känslan av frihet och lycka som jag känt i de jämtländska fjällen.

Jag vill alltså poängtera att jag inte är överlycklig, men ännu inte beredd att kasta in handduken (annat än i tvättmaskinen, tillsammans med alla våra med lera täckta vandringsbyxor).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s