Två dagars höst

Vilken segerkänsla det är, att ha lyckats spendera en långhelg utomhus, i milt höstväder! Jag som alltid tänker mig hösten som plågsamt blåsig och konstant regnig. 

Men torsdagen i Torekov var både vindstilla och barnfri. Det var svårt att inte älska stunden. Vi tog en långpromenad längs havet och genom byn, och låg sedan sedan platt framför tvn i ett par timmar innan en allseles utmärkt 3-rättersmiddag. Eller rättare sagt, både maten och vinet var tipptopp, medan den unga entusiastiska personalens inkompetens och orutin nog snarare fick räknas till underhållning mer än till service. En av de unga servitörerna undrade om vi förstod vad vi hade framför oss på tallriken, eller om vi villa ha det förklarat. Ja, jo, det mesta var väl rätt självklart, men den där geggan mitt på tallriken undrade jag vad det var. ”Där satte du mig allt lite på pottkanten” skrattade den unge mannen. Mattias och jag skrattade också muntert när han hade gått och kontaterade själva att geggan i hummersoppan, under pilgrimsmusslan och blåmusslan var en svamstuvning. 

Nedan sällskap från kvällspromenaden hade jag gärna plockat med mig hem och haft i en trädgård, om jag haft en sådan!   På fredagen var vi fortfarande barnfria, och då väntade en utflykt som jag längtat efter i flera år, men som alltid tidigare nedprioriterats. Äntligen skulle jag få se Lars Vilks konstverk Nimis och Arx i verkliga livet. Jag såg fram emot det mindre för konstens skull än för det äventyrliga i promenaden och miljön. 

Och det ska villig erkännas att promenaden dit, men framför allt den tillbaka var bland den besvärligaste jag gått. Men det var väl värd det, både promenaden i sig, och målet. Det är svårt att föreställa sig både hur tanken om projektet uppstod, men också hur Lars Vilks klättrat upp och ner för den där branten, ner till den fullständigt oländiga stenstranden bärande tunga brädor och spikar och cement igen, och igen, och igen, och igen. 

Verken är berusande, som att kliva genom spegeln eller att ta sig igenom garderoben in i ett Narnia där inga räta stigar finns och allt känns både möjligt och skilt från verkligheten så som man känner den. Något som jag dock fick känna av ordentligt, medan jag stod där och betraktade det hela var min svanskota. Jag klev på en lös sten som rullade undan från inunder mig och jag drattade ordentligt på ändan. Fy fan vad man kan ha ont på ställen som man inte annars tänker på! 

    
    
    
 Vi gjorde det mesta av vår barnfria dag, Mattias och jag, vilade upp oss i bilen och fortsatte mot Kullens fyr. Mattias hävdar med bestämdhet att vi hade vår mest avgörande date just vid Kullens fyr för många år sedan.  Själv är jag övertygad om att det var första gången jag var där nu i fredags. Förtjusande, berusande, förtrollande, och alldeles underbart var det i alla fall denna gång! 

    
    
 Dagen avslutades på bästa sätt, med en återförening med barnen, och deras farföräldrar på Sofiero slottspark som man vid mörkrets inbrott smyckat med både levande och elektriska ljusarrangemang. 

Vi var en trött skara som körde hem den kvällen. Barnen verkade också ha fått en ordentlig dos friskt luft hos farmor och farfar. Harald somnade för första gången sedan han var bebis i bilen på vägen hem. 

Det är lycka. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s