Möns Klint i strålande sol

Jag tror att vi tänkt oss att besöka Möns Klint i säkert 10 år. Vissa saker tar sin tid. Men i lördags blev det av. Det var fint, och idag har vi fortfarande träningsvärk efter trapporna ner till stranden, upp från stranden, upp till skogspromenaden och sedan ner igen. Bibbi och Hjalmar fick båda ryckas bort från branta stup. En av dem protesterade högljutt. Den andra rördes inte i ryggen av att ryckas…IMG_6724IMG_6732IMG_6738IMG_6766IMG_6785IMG_6790

Annonser

Kom inte och tro att du är martyr!

Men ååååh vilken dålig förälder man kan vara ibland! Idag kände jag att jag behövde sätta stopp för gnällandet och ojandet kring skrapsår. Självömkan hos barnen har nått sådana proportioner att man inte vill tvätta sig alls, eller sitta på köksstolar för att man då behöver böja på de plåstrade benen. Barnen skrapar dessutom knän och armbågar varje dag numera, flera gånger om dagen och varje nytt skrap ger upphov till så mycket tjat att det nu är sår även i mina öron! Därför höll jag nyss ett långt tal för båda barnen om att det gör ont att leva och att vissa mindre smärtor genomlider man utan att omtala dem, att man upplever större smärta när man talar om det och att vi framöver därför inte kommer att prata om mikrosopiska icke-sår på baksidan av vaden, eller mindre rodnader på foten, eller lösa nagelband. De tittade båda på mig och förklarade att jag inte förstår mig på smärta eftersom jag aldrig skrapar mina knän, eller får stickor i handen. Och jag lät mig i min affekt provoceras. Med en triumfatorisk känsla drog jag till med att det faktiskt gör rätt ont när någon skär ut ett barn ur magen på en. Harald tittade oförstående på mig och sa att ”men det får man ju bedövning för”. Tji fick jag, och hade jag kunnat ta nederlaget med någorlunda värdighet hade jag inte legat i sovrummet och bloggat medan ungarna blöter upp plåstren på knäna i badkaret här intill. 

P.S. Jag tvingade efter mycket om, men och tårar till mig en titt under plåstret på det senaste skrapsåret som plåstrades om av skolsköterskan tidigare idag. Harald var rädd för att låta mig titta på det, för tänk om jag skulle hitta grus i det, då skulle jag ju försöka pilla bort det. Jo, det stämmer förvisso, men hade det inte varit värre att låta gruset sitta kvar i såret om man nu upptäckt att det var där? Harald fick fundera på det för att sedan ytterst ångestfylld fråga om man kan dö av grus i ett skrubbsår… 

Om när barnen interagerar med naturen

Det gäller bara att hitta en aktivitet som funkar, sedan underhåller barnen sig själva. Den aktiviteten är att fiska upp stackars salamandrar ur dammarna i området. Ett tag trodde vi att där bara fanns två stycken och att det var samma stackars satar som plockades upp och stoppades tillbaka, plockades upp och stoppades tillbaka dag ut och dag in. Men idag försvann barnen iväg i området och kom tillbaka med hela 16 stycken salamandrar. Det är lite av en lättnad måste jag erkänna, samtidigt har vi ju dragit slutsatsen att det är samma två salamandrar som fiskas upp gång på gång för att en av dem alltid har en skadad arm…

Man blir stolt

Barnen är hos sina kompisar Olivia och Alice, de fick promenera de 200 meterna dit själva mot att de höll varandra i hand. Mattias och jag spanade på dem från balkongen och hörde hur Harald förmanande sa till sin bror att ”nu när vi är hos Olivia och Alice får vi inte svära”.