Och så var det det där med affektreglering…

Helgen har varit toppen, verkligen. Solig, varm, vindstilla och alldeles lagom uppbokad, det vill säga nästan inte alls. 

De där morgnarna vi alla längtat efter, då familjen sölar sig upp för att gå och sätta sig på bryggan en stund är här. 

Igår var det premiär och hela familjen halvsprang ner till badplatsen. Harald och Mattias skulle bada, Hjalmar och jag skulle se på. Ett par från grannskapet hade redan hunnit med sitt dopp och satt och torkade i solen när vi kom ner. 

Plötsligt fick Hjalmar en sticka i handen, och man skulle kunna ha trott att han blivit av med armen. Han gastade helt hysteriskt, sprang runt runt och skrek ”HJÄLP!!HJÄLP!!” samtidigt som ingen fick röra honom, och framför allt inte närma sig stickan. 

Så det var bara till att gå hem, släpandes på en unge som helt tappat greppet och skrek efter hjälp så att det ekade mellan alla husen. På vägen hem lyckades han slita sig loss från mitt grepp och blint rusa bort från mig innan jag hann ikapp och brottade ner honom. Det är ett under att jag inte hamnade hos polisen. 

Stickan drogs ut med lätt våld och ungen blev åter kommunicerbar. Det där med adekvata och relevanta reaktioner har diskuterats åtskilliga gånger det senaste dygnet. Hjalmar anser att vi har en poäng, Mattias och jag. 

Det känns skönt att vi fick en ny chans till idyll i morse. 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s