Om sånt man kan göra mellan Malmö och Halmstad

På väg upp till Halmstad idag stannade vi på Kungsbygget och åkte sommarrodel. Det var väldigt trångt, men också väldigt roligt! 

Annonser

Och här sitter vi i vår ensamhet…

Barnen ska vara hos farmor och farfar i en vecka. Det är bitterljuvt, för vem längtar väl inte efter lite barnfritt? Samtidigt är det ju den största njutning jag har, att gå in och lukta på dem när de sover. 

Harald har längtat. Hjalmar är mera tveksam, han är rädd att vi inte ska sakna honom. Det blir nog bra. 

Efter att ha tagit ut min längtan efter barnen i förtid under bilresan hem från Halmstad (ja, jag kan ha fällt en tår…) så har nu min man och jag gått på restaurang och njutit av solnedgången. Det känns stort och fint och härligt, att bara vara vi, att inte vara konstant vaksamma tjatmaskiner. Men nog kommer det att vara tomt här imorgon bitti. Tur att vi har Bibbi att underhålla oss med. Bibbi har diarrée. 

Lejdströms gör Östergötland

Ungarna kommer inte att kunna klaga på att de inte får se Sverige om somrarna i alla fall, och tåg får de minsann åka! Harald blev förvisso så åksjuk på vägen upp till Östergötland i förrgår att han hysteriskt hulkande deklarerade att han ville begå självmord, men inför hemresan lyckades vi planera in medicinering i tid. Line och Poyas sommarstuga är även den numera ett årligen återkommande inslag i det närmsta man kan komma en sommarrutin. Hjalmar var där sin första sommar. Då satt han i sin bilstol under körsbärsträdet och var nöjd medan jag stod på en stege ovanför och plockade bär i stora kassar som jag sedan gjorde sylt på. Sylten höll länge, den var bedårande. I år har fåglarna tagit bären, men Hjalmar var fortfarande nöjd när han låg under körsbärsträden, i en hängmatta. Årets stora begivenhet var skomålning. Barnen excellerade och på tåget på vägen hem var det en kvinna som frågade var vi hade köpt Haralds hemmamålade skor. Stolta som tuppar blev vi båda två! 

Nu ser vi fram emot att träffa Mattias och Bibbi lite.

Sommartider hej hej

Vi träffar dem inte så ofta, familjen Friestedt, men en gång om året kommer vi rätt långt på. Varje gång vi ses tänker jag på den där spinkige killen med rufsigt hår, lusekofta och ringar i örat som jag råkade åka tåg tillsammans med ett par gånger när vi båda läste juridik i Lund för en sisådär tjugo år sedan. Det räckte med två tågresor, så var vår vänskap befäst. Första gången vi ”tog en öl” fick vi vänta på att puben skulle öppna vid fyra, och vi kom inte hem förrän morgonen därpå. Det var lite som kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess har Niclas alltid varit en del av först mitt liv, men senare även Mattias. Han och senare även hans fru Aga har varit med på våra större fester och känner våra andra nära vänner och har varit med på flera av deras fester, som våra gäster. Nu är vi småbarnsföräldrar allihop, de mera än vi eftersom de har en mer än vi. Tiden räcker till det den gör, och bor man i olika länder blir det som det blir. Jobbar man som Mattias dessutom supermycket under sommaren blir det ännu mera som det blir, så nu har barnen och jag hälsat på Niclas och Aga i deras sommarstuga utanför Varberg utan Mattias. Vi fick oss en magiskt drygt dygn. 

Andra stunder som varit fina på sistone

En sådan där bild som brukar behövas tjatas fram, där kusiner eller syskon eller kalasande barn i vackra miljöer förväntas rada upp sig och se söta ut på kommando uppenbarade sig själv härom dagen, när fyra kusiner radade upp sig själva på en mur med bullar i hand och ingen hade kameran framme, men det löste sig rätt snabbt! 

Två av ungarna gick sedan rakt in i nästa perfekta Kodak-moment när de knallade iväg på ett sådant där samstämmigt sätt som bara människor med stor välvilja och en djup förståelse för varandra gör, och det var bedårande!
Ett par barn på kalas hos ett tredje var stökigt men glatt, och nog är det väl tur att bilderna finns så att man kan njuta av stunden på riktigt, i efterhand!

Och sedan är det förstås det där med ungar som spelar fotboll i regn fast utan regnkläder och därför använder paraplyer hellre än att ge upp:

Sist men inte minst gläds jag åt en stund med en fin väninna, när vi ägnade oss sådant som hade känts löjligt och fånigt om det inte hade kunnat kallas jobb för åtminstone en av oss (jag hade BARA roligt!), jag säger bara ”heja yoghurt!”.

Stunder att lägga på hög

Lycka är att få dela ut en halv meter tuggummi till fyra glada barn. Det fick Anders göra igår. 

Resten av oss fick hitta lycka någon annanstans. En vacker varmrökt röding på ett antikt porslinsfat funkar för mig:

Eller Bibbi i aftonsol på stranden:

Eller denna bild som jag väljer att kalla Dykare i Aftonsol och som egentligen är Anders i snorkelutrustning på väg ut för att inspektera fiskenät:

Vi var egentligen på väg för att åka rodel igår, men på väg dit fick vi istället en sådan där inbjudan som man inte kan säga nej till, en sådan där som lovar värme, omtanke, kärlek och glada stunder.