Sportfotograf har vi här!

Storskrattande kastade sig Hjalmar efter basketbollen så att han gång på gång höll på att sätta pannan i en tegelvägg och hakan i ett picnic-bord. Mitt hjärta satt i halsgropen. Harald njöt av att vara både överlägset duktigast, och ödmjukt snäll mot sin bror när han lät denne sno åt sig bollen med jämna mellanrum. 

Vissa skolhämtningar är roligare än andra. 

Annonser

Det kunde ha varit värre

Lite av en chansning är det ju alltid, att åka iväg en hel helg för att hälsa på en familj man knappt känner, men i vilken Harald har en kär vän som flyttat med sina föräldrar till Billund nyligen. 

Den där lilla gnagande känslan om att ”hoppas hoppas att vi alla gillar varandra och att ingen kräker ner någon matta” är svår att skaka av sig på vägen dit… 

Och visst hade det kunnat vara värre, men det blir ändå jobbigt när den hund man släpar med sig, som man angett vara halvdöd och orörlig, och som flåsar sig igenom hela bilresan och därför är helspattig när man kommer fram och som därför omedelbart sliter upp det sår hon har på tassen och rusar omkring och smetar ner hela köket med blod…. 

Och även om fredagkvällen är superdupertrevlig och man inte bara kommer väl överens med den familj man besöker, utan även deras övriga gäster, så blir det ändå jobbigt när man travar iväg till Lalandia för att vara där och förlusta sig en hel dag, och därför har lämnat kreditkort och mobiltelefon och bil hemma, och ens unge ramlar på vägen in och slår upp hakan så illa så att han måste sys, och mannen i värdfamiljen därför får ägna eftermiddagen åt att köra en till sjukhuset, hämta mat till sjukhuset, inann han åker och hämtar de andra gästerna för att skjutsa dem till tågstationen för att sedan återvända till sjukhuset där Hjalmar och jag sitter och dessutom har behövt tigga till oss samme mans kreditkort för att det egna är lämnat hemma….

Men det gick bra. Hjalmar limmades och tejpades ihop samt lovades kopmensation i form av två lådor lego vilket han själv ansåg vara ytterst skäligt. Gänget som varit på Lalandia var glada och lyckliga, och vi fick både tacos och vin till kvällen, och alla barn fick hoppa studsmatta, spela tv-spel och se på film i tältet som smällts upp på baksidan (och i vilket det hängts upp en discolampa) och alla var uppe jättesent. Även Bibbi. Bibbi var spänd som en stålfjäder hela helgen. Hon signalerade mycket mycket tydligt att hon var ytterst angelägen att komma in i rummet där två hamstrar hade gömts undan, och hon gav inte upp. På hela helgen. 

Men på det stora hela hade vi inte kunnat önska oss en trevligare helg. 

Gullighetspoängen är oräkneliga

I förmiddags fick jag en föreläsning av min make om att sådant man borde göra måste föregå det man vill göra. Så jag packade min fina nya ryggsäck full med böcker och dator och tjurade iväg till biblioteket. Det jag verkligen ville göra var en tur till Österlen. 

Men så fick jag besök på biblioteket, och leverans av godsaker nogsamt hopplockade av två stolta ungar som i viskande toner redovisade i vilken ordning de tänkt att jag ska äta ett vaniljhjärta, en påse cashewnötter, en påse kanelgifflar, ett päron, en björksavdricka och två smoothies. Jag tackade och sa att de nog kunde få den där påsen med kanelgifflar till sig själva, och såg hur den lite ängsligt stolta blicken förbyttes till sockersugen glädje. Inser att jag kanske borde ha donerat även de där smoothiesarna, men jag blev nog för tagen av stunden. 

Aldrig njuter man väl så mycket som när man tror att det är över, men så är det inte det!

Vi hade planer för igår, men de gick i stöpet. Istället gick barnen ner till Ewa och flickorna för att kasta vattenballonger, Mattias och jag anslöt till lunch, och sedan blev vi kvar. Barnen tog över gatan och flera anslöt. Möblemang flyttades med solen och belamrades med fler och fler kaffekoppar, ölflaskor, vin glas och en ishink. Folk kom och gick, mellan badplats och lekplats, och hundpromend och kaffekokande. Det fanns helt enkelt inte mera att önska sig av gårdagen.