Man behöver inte ta sig så långt hemifrån

Två kvällar i fantastiskt sällskap har krävt ett par lugna dagar, men man måste ju komma ut också! Och det var tur att vi tog oss ut, vi fick en strålande eftermiddag i parken. Barnabenen sprätte och studsade så som bara barnaben kan, och när barnen kom på att man kunde begrava varandra i lövhögar och flyga upp ur dem samma väckte det sådant intresse att de fick sällskap av en vilt främmande unge som spontant anslöt, så som bara ungar kan. 

Om hur små skillnader blir stora

I morse svängde vi inte av som vanligt på vår väg till dagis, idag rundade vi Torson från andra hållet och sneddade över parken. Denna enkla avvikelse från rutinen fick både hund och barn att lyfta blicken, justera svansföringen, och nyfiket spetsa öronen. De blev som kalvar på grönbete alla tre, rusigt oregerliga, och oemotståndligt charmiga! Soluppgångens rosa skimmer blev det vackraste de sett, och de tittade sig ivrigt omkring för att se om de kunde klättra upp på något för att få oskymd vy innan de lät sig distraheras av pålningsarbetet från byggplatsen intill som liknades vid disco-dunk, och som det skrattande dansades till. Och medan Hjalmars glada promenad resulterade i att han helt glömde bort vår snart 4-åriga rutin av lång-kel vid dagislämning, blev det tvärt om med Harald, som kastade sig i min famn och lyckligt höll sig kvar, och som smög efter mig när jag väl lämnade skolområdet med Bibbi och la sig på en mur för att kunna ropa och vinka tills vi försvann ur varandras synhåll. 

Från lyckad helg till lyckad helg

Denna helgen skulle det regna, så jag planerade en pyjamasdag. Sen regnade det inte, mycket, men jösses vad man kan njuta av en pyjamasdag ändå! Jag alltså, och eventuellt även killen i närlivsbutiken som fick se mig knalla in för att köpa mjölk i täckjacka, pyjamasbyxor och stora strassörhängen som jag provat och sedan glömt ta av mig. Resten av gänget pälsade på sig vinterutrustning och gick i lördags först på fotbollsmatch där MFF fick storsmisk på hemmaplan, varefter de åkte till Ikea för att lämna tillbaka två felköp som jag gjorde i förra veckan när min entusiasm inför att promenera hem från Stadium vid Svågertorp med en spontan avstickare genom Ikea gjorde mig blind både för att jag köpte två madrassöverdrag i olika storlekar istället för två lakan till barnsängarna, och dessutom fick mig att själv-scanna det dyraste av dessa två gånger, och glatt betala för hela kalaset. 

Idag skulle det också regna, men det gjorde det inte, mycket. Det regnade när vi satte oss till bords på Anita på Börring kloster med Mariann och Nisse, men solen sken lagom till efterätten, så det blev en höstdoftande promenad i Bokan. Barnen hittade en pinne att bära tillsammans, och de tjöt och sprang och skrattade och kramades. Vackra friterade zucchiniblommor blev kvällens middag. Lycka genom frityr är svårslagen. 

Hej höstdag i skogen! 

Vi åkte till skogen i hopp om att se höstlöv. Som vanligt någon vecka eller två för tidigt, men längtan efter den där lyckan som liksom träffar en i solar plexus när man får se det där fyrverkeriet av färger är nästan lika stark som lyckan själv. 

Men barnen behöver inget färgsprak, för dem räcker det med en brant att klättra. Men branten tog ut sin rätt, och väl uppe på vandringsleden, som kunde ha nåtts på enklare sätt, fälldes en liten tår ändå:Men säg den sorg som varar!Vi gick i drygt 8 kilometer, upp för en kulle, ner för den samma, genom en ravin och vidare upp längs motsatt sida. Skäralid, Hjortsprånget och Kopparhatten ger energi, ingen tvekan om saken. Jag hoppas att vi kommer dit snart igen. 

Fast denna helg har inte heller varit så tokig! Hittills. 

Vi har varit för lite i skogen på sistone. Jag saknar det. Jag älskar dofterna i skogen. Varma sommardofter och pinnar som knäcks under skorna, fuktiga höstdofter och luften som fyller hela ens bröst och får det att bubbla av tyst lyckokänsla mellan nyckelbenen. Tror att barnen också känner så. Fast roligast igår tyckte de nog att det var att kasta sig mot sandsäcken som hängde i trädet på thai-restaurangen där vi sedan åt lunch. 

Ett inlägg som kom av sig: Ljuvliga helger är det nya svarta

Inlägger är 2 veckor gammalt, men fastnade i ”ut-boxen”:

Om jag hade kunnat berätta för mitt 20-åriga jag som fnissade åt Woody Allen-filmerna där alla karaktärer refererade till ”min psykoterapeut”, ”min kiropraktor” och ”min gyenkolog” stup i kvarten och vars liv förutom väletablerade karriärer lyckades inrymma fantastiska konsert- och teaterupplevelser, inspirerande fester där alla gäster var en etablerad del av den välmående medelklassen och allas välartade smått nördiga barn togs om hand av pålitliga barnflickor, om att mitt snart 40-åriga jag skulle leva ett liv snubblande nära det där så skulle jag inte tro det. 

Men så blev det. Nästan för bra för att vara sant, med filmiska inslag som när de betraktas lite utifrån verkar aningen tramsiga men som bidrar till den charmiga helheten. 

Våra välartade barn passades i fredags av barnvakt, medan Mattias och jag var på konsert i världsklass. Carmina Burana kramade om vårt inre och töjde ut känsloregistret. Det var inte utan att vi kände oss lite slut efteråt, varför vi gick raka vägen hem istället för att göra den där extra ansträngingen att leta reda på gänget som befann sig i samma byggnad för en bekants boksläpp. Väl hemma kändes dock de där svallande känslorna bortslösade på sängen, så jag tog ett glas vin under en hög filtar på balkongen tillsammans med barnvakten, och fullmånen höll oss sällskap. Inget dåligt avslut på arbetsveckan!

Vad kunde sedan passa bättre än en 50-årsfest på ett glamoröst hotell, på en ljuvig strand, i väder som hör sommaren till, trots att det är höst. Ännu mera lyckosamt råkade denna fest utspela sig precis norr om det bästa stället vi kan tänka oss att lämna våra barn på, hos deras farmor och farfar. Stackars halta Bibbi fick också bo över där, hon har blivit näst intill labrador-ig sedan hon bestämde sig för att hon nog är så allmänt dålig att hon knappt kan röra sig. Istället vankar hon nöjt omkring i maklig takt viftande på svasen. Dörren har kunnat stå öppen och eftersom hon inte varit upptagen med att vilt rusa runt har hon istället lyssnat uppmärksamt när man bett henne inte vadra iväg. Nästan som en riktig hund. 

50-årsfesten var ljuvlig. Med gott samvete inför barnen gick  på den tillsammans med de käraste av vänner, och även om hotellet som vi alla bodde på hade lite för övrigt att önska så finns där få saker som går upp emot att få äta hotellfrukost med dem man tycker om, och att få rekapitulera hur roligt man hade kvällen innan.