Ett inlägg som kom av sig: Ljuvliga helger är det nya svarta

Inlägger är 2 veckor gammalt, men fastnade i ”ut-boxen”:

Om jag hade kunnat berätta för mitt 20-åriga jag som fnissade åt Woody Allen-filmerna där alla karaktärer refererade till ”min psykoterapeut”, ”min kiropraktor” och ”min gyenkolog” stup i kvarten och vars liv förutom väletablerade karriärer lyckades inrymma fantastiska konsert- och teaterupplevelser, inspirerande fester där alla gäster var en etablerad del av den välmående medelklassen och allas välartade smått nördiga barn togs om hand av pålitliga barnflickor, om att mitt snart 40-åriga jag skulle leva ett liv snubblande nära det där så skulle jag inte tro det. 

Men så blev det. Nästan för bra för att vara sant, med filmiska inslag som när de betraktas lite utifrån verkar aningen tramsiga men som bidrar till den charmiga helheten. 

Våra välartade barn passades i fredags av barnvakt, medan Mattias och jag var på konsert i världsklass. Carmina Burana kramade om vårt inre och töjde ut känsloregistret. Det var inte utan att vi kände oss lite slut efteråt, varför vi gick raka vägen hem istället för att göra den där extra ansträngingen att leta reda på gänget som befann sig i samma byggnad för en bekants boksläpp. Väl hemma kändes dock de där svallande känslorna bortslösade på sängen, så jag tog ett glas vin under en hög filtar på balkongen tillsammans med barnvakten, och fullmånen höll oss sällskap. Inget dåligt avslut på arbetsveckan!

Vad kunde sedan passa bättre än en 50-årsfest på ett glamoröst hotell, på en ljuvig strand, i väder som hör sommaren till, trots att det är höst. Ännu mera lyckosamt råkade denna fest utspela sig precis norr om det bästa stället vi kan tänka oss att lämna våra barn på, hos deras farmor och farfar. Stackars halta Bibbi fick också bo över där, hon har blivit näst intill labrador-ig sedan hon bestämde sig för att hon nog är så allmänt dålig att hon knappt kan röra sig. Istället vankar hon nöjt omkring i maklig takt viftande på svasen. Dörren har kunnat stå öppen och eftersom hon inte varit upptagen med att vilt rusa runt har hon istället lyssnat uppmärksamt när man bett henne inte vadra iväg. Nästan som en riktig hund. 

50-årsfesten var ljuvlig. Med gott samvete inför barnen gick  på den tillsammans med de käraste av vänner, och även om hotellet som vi alla bodde på hade lite för övrigt att önska så finns där få saker som går upp emot att få äta hotellfrukost med dem man tycker om, och att få rekapitulera hur roligt man hade kvällen innan. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s