Om hur små skillnader blir stora

I morse svängde vi inte av som vanligt på vår väg till dagis, idag rundade vi Torson från andra hållet och sneddade över parken. Denna enkla avvikelse från rutinen fick både hund och barn att lyfta blicken, justera svansföringen, och nyfiket spetsa öronen. De blev som kalvar på grönbete alla tre, rusigt oregerliga, och oemotståndligt charmiga! Soluppgångens rosa skimmer blev det vackraste de sett, och de tittade sig ivrigt omkring för att se om de kunde klättra upp på något för att få oskymd vy innan de lät sig distraheras av pålningsarbetet från byggplatsen intill som liknades vid disco-dunk, och som det skrattande dansades till. Och medan Hjalmars glada promenad resulterade i att han helt glömde bort vår snart 4-åriga rutin av lång-kel vid dagislämning, blev det tvärt om med Harald, som kastade sig i min famn och lyckligt höll sig kvar, och som smög efter mig när jag väl lämnade skolområdet med Bibbi och la sig på en mur för att kunna ropa och vinka tills vi försvann ur varandras synhåll. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s