Vi borde alla födas som tvåor

Ikväll ville Hjalmar visa mig hur duktig han blivit på att läsa och erbjöd därför högläsning ur Alfons Åberg. Harald ville lyssna med. Och visst har jag vetat att han kan läsa ett tag, men inte har jag tagit honom på allvar för det. Men det får jag nog lov att ändra på, för ungen läste sida upp och sida ner. Han känner igen en hel massa ord och stakar sig bara vid de riktigt långa. Tänk vad som kan åstadommas med en storebror som drar!(Å andra sidan så har Hjalmar även nyttjat privilegiet att som lillebror sätta sig på tvären, som med simningen, där han idag för första gången, efter idoga försök från Mattias sida och häftigt högljudda protester från honom själv i dryga två år, äntligen tog på sig armpuffar och vågade sig i den stora poolen. Väl i simmade han 25 meter, som om det vore det mest naturliga i världen. Imorgon ska han göra det igen). 

Annonser

Om barnens leksaker

För några veckor sedan fick barnen rensa ut bland sina leksaker, göra plats för kommande julklappar. Påsen med utrensade saker stod på deras rum i nästan en vecka, så där fanns massor av tid att ångra sig. 

I förrgår ångrade Hjalmar sig. Han ångrade sig å det grövsta en stund efter sänggående och väckte sin bror med kraftigt hulkande gråt. Käpphästen som han suktade efter och fick för två år sedan och sedan aldrig lekt med, den saknades honom nu ur djupet av hans hjärta. Situationen blev så desperat att till och med Mattias, som tycker att jag skämmer bort barnen något förskräckligt på leksaksfronten, och som nog helst hade sett att de nöjde sig med stenar och kottar, lovade Hjalmar en ny käpphäst. 

Vi hittade en på Maxi som Hjalmar red hela vägen hem på och som nu är hans bästa kompis:

En leksak som tillkom under julen, som jag själv är otroligt sugen på att sno är pilbågarna, som man kan skjuta iväg skumplastpilar med ljus och ljud i hela 45 meter. I eftermiddags sprang barnen fram och tillbaka med pilbågarna i högsta hugg, tjutande av skratt, tills benen inte bar dem mer. Jag kommer att sno de där pilbågarna strax, och gå ut och roa mig själv en stund i mörkret. 

Konversationer att minnas i juletider

Så var denna julen över. Det är lite av en chock varje gång tycker jag, att det går så fort över, det man har planerat så länge. 

Men det var fint. Vi åt gott, och vi skrålade glatt. Vi fick besök av en tomte från Molkom, och barnen tjöt av glädje över sina paket. De somnade lyckliga vetande att de på juldagen skulle få nöjet att väcka sina farföräldrar. Bibbi fick paket av tomten hon också. Gåvan var noga utvald för att vara tålig. Den höll i tre minuter. Juldagen blev precis som jag önskat mig den, en pyjamasdag då inga regler för mathållning gäller, då man får blanda revben med risgrynsgröt och knäck och öl, ohämmat och utan fasta tider. Och så korsorden, åh vad jag älskar julkorsorden i våra dagstidningar, de som täcker ett helt uppslag och som man underhåller sig i flera dagar med! Och barnen lekte lyckligt med sina leksaker, och spelade spel, och så såg vi Ensam Hemma tillsammans i sängen allihopa, innan älskade vänner kom på spelkväll med cognac. Och så kom vi till den där konversationen som är värd att nedtecknas, den jag hade med Hjalmar som ståndaktigt vägrat somna trots att storebror gått och lagt sig självmant redan vid halv tio, och klockan var en stund efter elva och gästerna hade gått. Jag la mig hos honom och han frågade ”mamma, vad LUKTAR du egentligen??!” ”Cognac och cigaretter min älskling, cognac och cigaretter”. ”Ah, cognac och cigaretter” sa barnet lugnt och nöjt, slöt ögonen, och somnade. 

Om Bibbi i barnens liv

Härom kvällen lät det stökigt från barnrummet, Hjalmar gällden och gnydde.  Attans, vi slapp inte kräksjukan i alla fall tänkte jag. Fast det var inte kräksjukan i alla fall, det var Bibbi som inte kunde hålla sig från att slicka på Hjalmar, verkligen inte kunde hålla sig, hennes innersta väsen skrek om att få uttrycka sin kärlek. Fyra gånger gick jag in för att säga till henne att hon inte fick, då såg hon ut så här:

Ikväll ställde hon till det igen. Harald gick upp igen en halvtimme efter sänggående. Han hade kommit på att Bibbi ska dö ifrån oss en dag, och när han får en egen hund så kommer denna inte att vara Bibbi. Den stora ångesten hade drabbat honom. Jag minns min egna förvåning över avgrundsdjupet. 

Hjalmar drömmer om eget

Hjalmar drömmer om ett eget hus, ett där vi kan komma och bo hos honom. Han har räknat ut vad han kan önska sig för att kunna bo i ett eget hus, så han har komponerat en lista till tomten:

Där står:

Pingvin, hus, julgran, soffa, tv, bord, telefon, säng, ljus, leksaker, hund. 

Där står också: Hjalmar Lejdström, 7c Skaniaplatsen. 

Fler felskrivingar, som ändå är så rätt!

Vi hade ju den där lilla fadäsen med farfars mugg, den på vilken Harald skrev att ”jag kommer på din begravning”, som vi snabbt som attan lyckades korrigera till ”jag kommer på din fest”. Idag hände det igen, att Haralds önskan att uttrycka sig fint och känslosamt till någon han bryr sig om gick lite snett. En vän till familjen är sjuk i cancer och har opererats. Han har legat länge på sjukhuset och barnen ville skriva krya-på-dig-kort. Harald var noga med att han ville lägga ut orden, det var viktigt för honom att vara personlig, att inte bara skriva ett ihåligt ”krya på dig”. Vi pratade om andra saker som man kan skriva på kort, att han kanske skulle berätta vad som försiggick i hans eget liv? Till slut bestämde han sig för hur han skulle inleda, plitade ner det han bestämt sig för och läste högt: ”Käre Vän, Vi kommer att sakna dig.”

Om inte så sjuka barn

Igår fick barnen vara hemma. Hjalmar, sin vana trogen hade en febertopp under natten, sov länge på morgonen och vaknade då feberfri. Harald hade en sömnlös natt bakom sig och var för en gång skull helt slut som ett resultat. 

I alla fall verkade det så innan barnen fick en förmiddag framför tvn. Strax innan lunch var ordningen återställd, eller snarare tvärt om. Då hade barnen till fullo hunnit testat de mini-Nerf-pistoler de fick i adventskalendern samma morgon, Bibbi var livrädd efter att ha utsatts för ett för många, förvisso av skumplast, men ändock stenhårda skott. Alla utklädningskläder var utslängda i hela lägenheten, och Harald sprang omkring och lekte polis. Hjalmar såg ut att vara brandman, men på frågan om det var det han var svarade ungen att ”nej, jag är en tjuv utklädd till brandman”. Efter en stunds ouppmärksamhet noterade jag att barnen uppehöll sig i en av sofforna. Från bakom soffryggen såg det ut som att Harald masserade Hjalmar, ett inte otänkbart scenario. Verkligheten var en helt annan:Det kändes som att det enda rätta var att klä på dem och gå ut. Det verkade vara ett riktigt beslut. Finaste stunden fick vi tillsammans när vi kom in igen. Hjalmar fick sin första korsordsbok, Harald fick en med Lassemaja-tema, och jag letade reda på ett i en gratistidning av något slag. Båda barnen var intresserade och fokuserade, båda gissade rätt vad gällde dubbelbokstäver. Jag tror att vi satt i en tinme tillsammans, och gjorde korsord. Ganska otippat, och alldeles underbart.