H&H

Det skiljer nästan på dagen 5 år på bilderna. Platserna är olika, men rollerna är dem samma, den ene stolt omhändertagande, den andre tillitsfull och övertygad om att brorsan fixar allt. 

Annonser

Sportlov 

Den gångna veckan, min fjärde skidvecka någonsin bjöd på både sött och surt. Om jag tyckte att det var svårt att komma igång vår första vecka i Idre för ett par år sedan, så är det ingenting emot hur det kändes denna vecka, då det blev alldels övertydligt hur vuxna och barn lär sig annorlunda. Redan efter första dagen var det uppenbart att jag inte bara var sämsta skidåkaren i familjen, utan även den som fick mest ont, och hade minst ork i familjen. Mycket handlar naturligtvis om teknik, och någon som åker så dåligt, och framför allt långsamt som jag får naturligtvis anstränga sig dubbelt så hårt som någon med god teknik och barnaben alternativt rutin. Men ändå, det var tydligt jag som utgjorde stoppkloss för familjeupplevelsen. När Harald började peppa mig i liften, med ord som ”mamma, du kan mer än du tror!” och ”mamma, du måste bara åka lite fortare så går det bättre ska du se!” så klarade inte min självkänsla mera. Dag tre tog jag alltså kabinbanan ner medan de andra åkte, jag kände att jag behövde en stund för mig själv, utöver att benen var helt slut. I liften passade jag på att gråta en stund, sen promenerade jag sakta hemåt (de andra kunde skida hem….). Utanför kyrkan satte jag mig en stund i solen och grät en skvätt till. Folk gick omvägar kring mig, så jag satte på mig skidglasögonen. De immade igen. Så jag gick hem. 

Dag fyra blev dock en bra dag. När Hjalmar och jag blev trötta framåt eftermiddagen satte vi oss på en bar i backen medan Mattias och Harald skidade på. I baren träffade Hjalmar och jag en irländsk familj, de bjöd på vin och skratt. Vi skildes sedan åt men möttes igen på after-ski. Där växte min självkänsla till sig, för är det något jag är bra på så är det att skråla till gamla rocklåtar, dricka öl, och dra historier. 

Dag fem och sex var också bra. Harald lekte skidlärare åt Hjalmar medanMattias  peppade mig. Familjen höll ihop, vi åkte backar som jag fick känna mig duktig i, medan barnen åkte vid sidan om pisten och letade gupp, solen sken, och det blev så där idylliskt som vad jag hade hoppats på. Jag längtar efter vår nästa skidvecka. 

Hjalmar gråter

Konversation i bilen strax efter att vi för en dryg vecka sedan landade i Italien, en stund efter att Mattias exploderat för att jag inte gett goda nog körinstruktioner och vi därför slösat 3 minuter på att köra ett extra varv runt flygplatsen, och efter att Mattias exploderat när Hjalmar gläntade på sin bildörr i full fart på motorvägen, Hjalmar har ansiktet i händerna och snyftar:

Harald: Hjalmar, du dräglar

Hjalmar (i stillsamt sorgsen ton): ja, jag vet

Harald: varför gråter du?

Hjalmar: för att ibland är det svårt att vara jag. 

En nog så god förklaring till varför barnet gråter så mycket som han gör. Under resten av veckan grät han de första tre dagarna när han ställdes inför partier i skidbackarna där även jag hade velat gråta en skvätt, samt för att markera när han ansåg det vara dags för varm choklad, lunch, eller hemgång. 

En av de där gångerna när han ansåg det vara dags för varm choklad ville han dock inte själv transportera sig det tiotal meter som han skulle behöva för att ta sig in på restaurangen, och han la sig därför i en snöhög och grät. Mattias gav honom en uppgiven suck och lockade med sig Harald bort till liften igen, och jag kände att jag faktiskt inte vill uppmärksamma den typ av beteende, så jag knallade in på restaurangen utan honom, i hopp om att han skulle följa efter. Drt gjorde han inte. 

Istället hade en av gubbarna som jobbar i knappliften precis intill uppmärksammat det gråtande barnet utan mamma och lyft upp honom på en bänl intill liften. Så när jag lommade dit för att hämta mitt barn möttes jag av en svada på italienska och nickade skamset till svar. Hjalmar var from som ett lamm vid det laget och knallade fogligt med bort till restaurangen.

Två av gångerna Hjalmar grät denna vecka är lätta att förlåta. Det första tillfället var kvällen innan vi åkte hem. Han var ledsen över att lämna skidbacken sa han. Andra gången var morgonen därpå då han vaknade och grät, för att vi skulle lämna skidbacken. 

Vinterlördag

Jag hade rätt i mitt förra inlägg. Harald har romantiserat vintern för två år sedan. Han talar om hur vi åkte pulka varje dag, och om att jag brukade dra barnen till skola och dagis i pulka. Det hände en gång tror jag. 

Men idag åkte vi pulka i alla fall, och inte bara det, vi eldade i skogen också, och Mattias fick användning för sin yxa. Vi käkade korv och kakor, och barnen tävlade om vem som fick mest skinn på sin varma choklad. Jag gick iväg på egen promenad medan Mattis beundrade sin eld, och ungarna hackade loss is ur sjön. Min väg korsades av två hjortar som stannade upp i en sekund och såg på mig, innan de skuttade vidare.  Allt som allt tror jag att vi alla fick en magisk upplevelse, delvis på var sitt håll, men ändå tillsammans. ​​

Dagar man minns

Jag undrar jag, hur barnen kommer att minnas sina Skånevintrar när de blir större. Jag tror att de kommer att minnas dem som att de åkte pulka långt mer än vad de faktiskt gjorde, för så minns jag det. Jag tänker på min barndom i Brantevik och ser en bild av den överfrusna hamnen. Det var spännande och vackert. Till och med de vuxna talade om att det var något alldeles särskilt, och därför blev det det jag minns. De där andra blåsiga och grå slaskdagarna som måste ha varit minns jag inte alls. 

Harald kommer i alla fall att minnas att han åkte snowracer som barn. En sådan där snowracer som vi inte tyckte var rimlig att införskaffa för att vi bor i Skåne och alltså eventuellt skulle slänga bort pengar på totalt i onödan, en sådan fick vi i somras av en familj som skulle flytta härifrån. De hade i sin tur fått den som presentreklam, och Harald har kastat längtansfulla blickar på den sedan vi ställde ner den i källaren i augusti. När Harald hämtades på skolan igår, när den första snön hade lagt sig, grät han bittert när han förstod att han inte skulle hinna ut i snön innan han skulle infinna sig på sin detektivkurs. Men idag hann vi med, och lyckan var total.