En helg då det hänt massor, och ändå inte

Åh, balkongsäsong! Den där tiden på året då solens strålar är sköna för att de är efterlängtade, och de är så efterlängtade att man glömmer bort att känna efter när de inte värmer längre, och man märker först i efterhand att man blivit kall in i märgen på det där sättet som kräver ett varmt bad för att åtgärda. Vi har gjort vår första runda till blombutik, och ännu en gång kommit hem med växter som inte alls passar ihop, och som inte alls stämmer överens med den plan som jag formulerat i huvudet under hela vintern. Den tidiga vårens entusiasm har överväldigat oss alla igen. 

Tyvärr tog den som vanligt slut när ungefär hälften av växterna sedan planterats på balkongen. Å andra sidan lämnade det utrymme att fira våfflans dag riktigt ordentligt, och det är ju sådant vi inte längre  kommer undan. 

Och sedan vinkade jag adjö till familjen och svischades iväg på ännu en ljuvlig 40-årspresent. Älskade Line tog med mig till kallbadhuset, ett av mina absoluta favoritställen med en av mina absoluta favoritmänniskor, och sedan en middag av dionysiska proportioner. Man borde i sanning fylla 40 oftare! 

Söndagmorgonens tennis var välkommen, i egenskap av något jag inte deltar i, beaktat lördagkvällens äventyr. 

I eftermiddags var det dags för Haralds stora final för blockflöjtssäsongen, i alla fall den som vi föräldrar ska ta del av. Hela 300 elever från Malmö Kulturskola varav 170 blockflöjtsspelare uppträdde på Malmö Live, en rätt häftig grej. Nackdelen är förstås att när man lämnar ett förhållandevis litet barn på repetition av en 80-minuterskonsert där han ska uppträda de sista 10 minuterna, så får man sitta igenom hela repetitionen först, innan konserten. Som vanligt blev vi faktiskt positivt överraskade. Kulturskolan är suverän! Man kan förvisso inte kompensera helt för tre tonårstjejer som står stela som pinnar och sjunger en Ozzy Osbourne låt som om den vore en popballad, men killen på elgitarr lyckades delvis. Bergakungens sal är kanske inte det lättaste stycke att få till med tonåriga stråkspelare, men det är fint när man inte skäms att försöka. Och vad gäller den stora finalen, med alla 300 elever på scen, några som dansade, några som sjöng, massor som spelade och 170 stycken av dem som stod på en balkong bakom och med ledning av sina lärare viftade i takt med flöjtarna i luften, så var den bedårande. Mest förstås för att inte en enda av de där flöjtviftande ungarna kunde vifta just i takt. 

Hjalmar hade det förstås lite tufft. Det var länge att sitta stilla, men han klarade det bra med lite pepp, och när jag hade slut på uppmuntrande kommentarer testade jag en ny, desperat, och smått skämtsam replik. Jag erbjöd att dra ut hans superlösa tand. Barnet sa ja, tanden drogs ut, och ungen satt sedan och strålade stolt den sista halvtimmen av konserten. Nu känns det bra att krypa till kojs. 

Om när en mamma med oromantisk syn på att sova med sina barn sover med sina barn

Ikväll sover Mattias borta. Det är Hjalmars tur att sova på sin pappas plats. Jag tänker på hur olika de är, de där två pojkarna, hur Hjalmar använder hela sin kropp och anstränger sig att komma på större och starkare ord för att uttrycka sin kärlek till mig vid läggdags och sedan somnar som en stock. Någon gång har jag vaknat av att han nästa strypt mig när han i sömnen lagt en arm om min hals och kramat hårt. Vem vill väl inte vakna så? 

Men Harald är ytterst återhållsam och närmar sig mig på sin höjd med ryggen åt mig när vi ska säga godnatt, oavsett om vi ligger i min säng efter att ha läst saga eller om han hunnit krypa till kojs hos sig själv och jag står och fingrar på honom från stegen. Men när Harald sover hos mig, då vaknar jag ofta mitt i natten, av att en benig liten hand söker sig till min under täcket. I sömnen söker han sin trygget, och när jag tar hans hand i min och ligger där och njuter av intimiteten i gesten så känner jag i hans hand, hur angelägenheten dör ut, och vi kan somna om tillsammans, inte bara sida vid sida. Det är banne mig livskvalitet. 

Statistisk uppdatering

Då denna blogg sedan dess begynnelse tjänar till att föra statistik över när balkongsäsongen startar varje år kommer här ett inlägg om det. 

I år var det sent, statistiskt sett. 

Det var tur att Hjalmar och jag behövde vara hemma igår och kunde passa på medan det var väder att återställa balkongen efter vintervilan, och premiäräta ute. Medan jag ägnade tre timmar åt ute-jobbet dammsög Hjalmar dynor. Tror att det också tog tre timmar, inklusive fikapauser. 

Idag har jag läst på balkongen. Det var delvis väldigt kallt, men helt klart värt det. Det tyckte Bibbi också. 

Om när timing är allt

Nä, det finns inget bra tillfälle att bli magsjuk på, men det finns mer eller mindre bra tillfällen. Man skulle kunna argumentera att det är dålig timing att kräka på natten, och ännu sämre att lyckas kräka ner sin säng två gånger samma natt, särskilt när man andra gången gör det hållande en sådan där sjukhus-kräkpåse som ens mamma köpt för dyra pengar, men man mest kräker utanpå, istället för i den. Men faktum är att det ändå var rätt bra timing eftersom det var natten mellan söndag och måndag efter en helg i Stockholm som inte gick av för hackor. 

Till Stockholm var vi bjudna av goda vänner från Malmö som flyttat upp. Vi var inte bara bjudna att hälsa på dem, utan även på eftermiddagsteater på Dramaten, men tillhörande barnpassning inklusive museibesök. Ett genialiskt koncept. Medan vi vuxna njöt äkta vuxenliv, med fullskaligt intellektuell och känslomässig utmaning i Ibsens Hedda Gabler, och påföljande lyxlunch i storstadsvimmel samt drinkar i skön miljö med livliga diskussioner, hade alla våra barn en tipp-topp upplevelse på Armémuseet påföjt av lördagsgodis framför hyrfilm tillsammans med sin barnvakt. Den kvällen var vi alla rusigt lyckliga och hade massor av saker att berätta om för varandra över kvällsmaten! 

Efter en långfrukost på söndagen lyckades vi klämma in ännu ett musem. Barnen var supertaggade på Vasamuseet och fick sig en alldeles utmärkt rundvisning där de bland annat fick smaka på torkat kött, och lukta på 400 år gammalt smör som funnits ombord på skeppet. Ibland är glädjen nära till hands. 

Pokemonjakt och en tur till en lekplats hann vi också med. 

När man ser på det så här i efterhand, nedtecknat dessutom, ter det sig som att helgen kretsade kring barnaktiviteter. Tur att vi vuxna nöjer oss med det lilla. 

Ur barns mun

Det ringde nyss på telefon. Flickorna Brantmark ville komma över och leka. Något förvånande, med tanke på att alla barnen gjort klart och tydligt att det är roligare att leka hos Brantmarks än här, men trevligt! 

Väl här ställer sig Alice, 6 år och ser sådär lite busigt klurig ut. Hon säger:

– Vi ska äta ärtsoppa hemma! Det är därför vi kom hit!

Man måste älska ‘t!