En helg då det hänt massor, och ändå inte

Åh, balkongsäsong! Den där tiden på året då solens strålar är sköna för att de är efterlängtade, och de är så efterlängtade att man glömmer bort att känna efter när de inte värmer längre, och man märker först i efterhand att man blivit kall in i märgen på det där sättet som kräver ett varmt bad för att åtgärda. Vi har gjort vår första runda till blombutik, och ännu en gång kommit hem med växter som inte alls passar ihop, och som inte alls stämmer överens med den plan som jag formulerat i huvudet under hela vintern. Den tidiga vårens entusiasm har överväldigat oss alla igen. 

Tyvärr tog den som vanligt slut när ungefär hälften av växterna sedan planterats på balkongen. Å andra sidan lämnade det utrymme att fira våfflans dag riktigt ordentligt, och det är ju sådant vi inte längre  kommer undan. 

Och sedan vinkade jag adjö till familjen och svischades iväg på ännu en ljuvlig 40-årspresent. Älskade Line tog med mig till kallbadhuset, ett av mina absoluta favoritställen med en av mina absoluta favoritmänniskor, och sedan en middag av dionysiska proportioner. Man borde i sanning fylla 40 oftare! 

Söndagmorgonens tennis var välkommen, i egenskap av något jag inte deltar i, beaktat lördagkvällens äventyr. 

I eftermiddags var det dags för Haralds stora final för blockflöjtssäsongen, i alla fall den som vi föräldrar ska ta del av. Hela 300 elever från Malmö Kulturskola varav 170 blockflöjtsspelare uppträdde på Malmö Live, en rätt häftig grej. Nackdelen är förstås att när man lämnar ett förhållandevis litet barn på repetition av en 80-minuterskonsert där han ska uppträda de sista 10 minuterna, så får man sitta igenom hela repetitionen först, innan konserten. Som vanligt blev vi faktiskt positivt överraskade. Kulturskolan är suverän! Man kan förvisso inte kompensera helt för tre tonårstjejer som står stela som pinnar och sjunger en Ozzy Osbourne låt som om den vore en popballad, men killen på elgitarr lyckades delvis. Bergakungens sal är kanske inte det lättaste stycke att få till med tonåriga stråkspelare, men det är fint när man inte skäms att försöka. Och vad gäller den stora finalen, med alla 300 elever på scen, några som dansade, några som sjöng, massor som spelade och 170 stycken av dem som stod på en balkong bakom och med ledning av sina lärare viftade i takt med flöjtarna i luften, så var den bedårande. Mest förstås för att inte en enda av de där flöjtviftande ungarna kunde vifta just i takt. 

Hjalmar hade det förstås lite tufft. Det var länge att sitta stilla, men han klarade det bra med lite pepp, och när jag hade slut på uppmuntrande kommentarer testade jag en ny, desperat, och smått skämtsam replik. Jag erbjöd att dra ut hans superlösa tand. Barnet sa ja, tanden drogs ut, och ungen satt sedan och strålade stolt den sista halvtimmen av konserten. Nu känns det bra att krypa till kojs. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s