Hur man vet att man bor i en lagom stor stad?

Jo, det är när kulturutbudet är stort nog att inkludera en tidig balettföreställning om lördagskvällen, medan men man inte är längre hemifrån än att man hinner hem i tid för ett solnedgångsbad med ett av barnen. 

Annonser

Sånt man blir glad, och fundersam av

Ja, visst stiger det en lätt till huvudet, när man kommer hem till detta! Men när jag nu tänker på det är det ju lite sorgligt. De allra flesta barn tycker ju att de har världens bästa mamma, de har inget val, hon är den enda de har. Bäst att gilla läget när man är i en beroendesituation liksom. 

Denna tidiga morsdagpresent, tänker jag ta som inspiration att verkligen göra mig förtjänt av epitetet till nästa år. De förtjänar att ha världens bästa mamma, mina kärleksfulla, omtänksamma, underbara ungar. När de är vuxna får vi se om jag lyckats. 

Marianns dag på Ven

Igår fick Mariann sin födelsedagspresent, en dag på Ven med familjen. Vi hade nog alla väntat oss en lite varmare dag baserat på såväl prognoser som på hur vädret kändes hemma. Det blev till att trampa för att hålla värmen helt enkelt! Fördelen med att sitta bak på en tandemcykel är att man kan släppa styret och fota i farten. Vi fick oss en underbar dag!

Kvinnosaksfrågan förklarad

Vaggvisor är ju som sagt inte så dumma… Ro ro barnet slutar med orden ”mamma kommer nog snart igen”, på vilket barnen protesterade och undrade varför det inte skulle kunna vara pappa som kom?

Då berättade jag om hur det var förr. 

”På 1600-talet, eller?”

”Nej min älskling, faktiskt inte för alls så länge sedan, och i många familjer är det så fortfarande”

Jag berättade att kvinnor förutsattes sköta hem och barn, att kvinnogöra var hårt och slitsamt, men ansågs inte vara så viktigt, då det inte genererar några pengar. 

”Men, mamma, det finns ju andra saker än pengar som är viktiga! Någon måste stanna hemma och ta hand om barnen om det inte finns dagis!”

Ja verkligen, det har nog alla alltid varit överens om, men problemet har varit att männen gått ut i arbete, tjänat in pengar som ger makt och frihet att bestämma en massa saker om hur man vill ha det, men de har inte nödvändigtvis delat med sig av sina pengar till kvinnorna. Kvinnorna var helt beroende av vad männen bestämde sig för att göra med pengarna de tjänade. 

”VA??!! Så skulle jag ALDRIG göra!!”

Jag berättade också om hur andra världskriget ställde till det, eftersom alla männen var ute i krig och kvinnorna därför började släppas in på arbetsmarknaden eftersom det inte fanns någon annan att tillgå, och att det ansågs frigörande för kvinnorna, men att det i viss mån var en fälla, eftersom kvinnogörat ändå fanns kvar när de kom hem om dagarna. Barnen sken som små ljus när jag berättade. Jag har lovat att vi ska prata mera om saken en annan dag. 😀

Harald ropade tillbaka mig när jag lämnat rummet, han hade något viltigt att berätta, som inte kunde vänta till imorgon: ”mamma, rädsla är farligt, det kan få folk att göra dumma saker, som att ha ihjäl någon annan”.

Det blir bra man av den pojken. 

Efterlängtad premiär

Nu har det hänt. Harald har kommit med i fotbollsföreningen! Inte genom att sitta tyst och vänta på att den där kön ska ge med sig, utan vi har även denna gången engagerar andra samt varit otroligt påstridiga och tjatiga. Hittills har vi inte välkomnats av någon officiell företrädare, om vi säger så…

Igår var det dags. Det var stort, och Harald var väldigt förväntansfull. Väl framme var halva gruppen samlad och Harald sprang självsäkert ut på plan. Där välkomnades han glatt av kamrater från skolan som ropade ”tjenare Haren!”, och sprang runt för att sprida ryktet om hans närvaro. Sofus sprang för att leta reda på Haralds älsklingskompis Sebbe som stod vid sidolinjen och spelade iphonespel, och som när han hörde nyheten sken upp, genast lämnade sin telefon och sprang för att krama Harald. Det är stort. 

Jag såg till att presentera såväl Harald som mig själv noga för att försöka förstå om vi hade att göra med vän eller fiende i fråga om Haralds medlemskap. Det visade sig att mannen var hård som få mot sitt lag, men ömt omhändertagande om Harald. Han förstod hur mycket längtan som rymts i den lilla kroppen, och var nog rätt nöjd med att ha åtminstone en kille som inte tvekade att lyda order eller uppmärksamt och högljutt skrika Jaaaaaaa! på frågan om man hade förstått. 

För den som letar efter oss kommer vi alltså  under de närmst nästkommande åren med största sannolikhet att återfinnas på Mariedals idrottsplats, antingen för att någon unge har träning, någon unge spelar match eller för att föreningslivet kommer att kräva att någon i familjen står i kiosken och säljer snask några gånger per år. 

Militärisk familjelördag

Mattias är ju subtil i sina känsloyttringar, men idag undslapp han sig en lätt svordom, över barnen. 

Med målet att låta barnen klättra på pansarvagnar åkte vi idag och firade Regementets dag på Revingehed. Och pansarvagnar fick de minsann klättra på, och en massa andra militärfordon, och en brandbil, och polisbil. 

Polisbilen hade vi alla sett fram emot, mest för att den bemannades av Sara. Väl där visade sig barnens intresse vara måttligt:Det samma gällde flyguppvisningen, och det är detta som utgör grund för Mattias frustration. Hjalmar vägrade först ens erkänna att han såg flygplanet komma susande och göra loop efter loop. När han tröttnade på att låtsas att han inte såg började han istället ägna sig åt vad som verkligen intresserade honom för stunden, en bärfis som kröp omkring på hans jacka. Mattias anser det hela vara ”Tragiskt!”.