Dags att prova någonting nytt

Fem år har det nog tagit, från tanke till verklighet, för Mattias att köpa båt. Han verkar har njutit av resan, av att få ägna sina kvällar åt att riktigt nörda ner sig på diverse båtsiter. Och det har varit honom väl förunnat, om än svårt att dela för en människa som njuter mera av upplevelser än drömmar. Men nu ska vi alla fyra njuta tillsammans, av upplevelser, med Elvira. 

Medan Mattias och Per och jag begav oss iväg för att hämta hem henne, tog Niki hand om våra barn. När vi lämnade henne på deras båt, medan de tre simkunniga av våra fyra barn plaskade och skrek i vattnet med en SUP stod hon i färd med att trassla på sig sin ”gipsstövel” och vinkade iväg oss intygandes att allt var under kontroll. Och det var det konstigt nog. Vi skulle ringa henne när vi var 15 minuter bort, så skulle hon rada upp barnen i hamninloppet för att överraska våra pojkar, som märkligt nog inte förstått vad som var i göringen. 

Man skulle kunna säga att vi hade vädergudarna emot oss på vår 5 kilometers jungfruresa, men det hade varit orättvist, för vädret var egentligen alldeles strålande, och helt vindstilla. Vi fick förvisso upp seglen en kort stund, men gick sedan på motor. Jag ställde mig i fören när vi närmade oss, och vinkade. Långt borta såg jag fyra ungar vinka tillbaka. Niki hade frågat vem de vinkade på. De sa sig inte ha en aning, men Harald tyckte att kvinnan ombord såg ut lite som hans mamma. När det väl gick upp för honom att det var vi, och vi var nära nog att kunna bekräfta hans undrande rop om båten exploderade hela hans lilla kropp av glädje och han sprang i full fart för att möta oss. Det gjorde även de andra tre barnen. Alice varvade löpsteg med hjulning. Hjalmar ramlade ner för en trappa, Olivia tröstade honom. Allt som allt var de fyra ungarna sina tydliga jag i den stunden. Niki haltade efter på sina kryckor. 

De hann fram till båtplatsen. Jag kastade den ena förtöjningstampen till Harald, och den andra till Olivia. De var stolta som tuppar. Och sedan var vi framme, vid en ny fas i vårt liv, som båtmänniskor. Anspänningen har varit stor, förväntningarna är höga. Livet känns bra. 

The big ”Club 26” street party

Äntligen var vi hemma och kunde delta på den årligen återkommande gatufesten utanför Salongsgatan 26! Den hiskeliga förkylning som drabbat de vuxna i familjen utgjorde förvisso något av ett handikapp, men en av oss lyckades hålla låda till sent ändå! 😀 Konceptet med gatufesten är genialt. Grillarna samlas på torget, stolar och bord släpas ut, och alla tar med sig det man vill äta och dricka. Officiellt bjuds bara folk som bor ”inom det gula markteglet”, men man är generös med undantagen. Alla dörrar hålls öppna, och ungarna springer fritt mellan och runt husen. Det räcker dock att ställa sig mitt på torget med en hög glassar för att de ska vara samlade inom två minuter, som om de kan lukta sig till glass på hundra meters håll. Båda våra barn var så smutsiga när de kom hem vid 10- respektive 12- tiden att det inte gick att blunda för och fick därför tvagas. Älskar sånt. 

Den perfekta presenten

I år kändes det extra viktigt att ge dagisfröknarna en bra present vid terminsslutet. Jag började fundera på vad jag skulle köpa redan i februari, och till slut tyckte jag mig ha hittat den perfekta gåva, vasen Ekollon från Svenskt Tenn. Symboliken kändes så träffande, en vas i vilket ett litet ekollon får vila och växa till sig tills det blivit en späd planta, stor nog att planteras och växa sig stark någonstans ute i världen. 

Jag började skriva korten, och tänkte att jag ville skriva ”tack för att ni tagit hand om VÅRA ollon!”, men det kändes inte helt rätt. Jag tror att presenten i sig blev det dock. 

Sista dagisavslutningen

Vi ser alltid fram emot dagisavslutningen, den där vi samlas vid musikkullarna och har picnic allihop. Det är en fröjd att få se alla barn springa omkring på åsarna, medan vi vuxna sitter nedanför med ett glas vin och samtalar. Det var inte lite vemodigt att veta att årets är den sista. Två av de fröknar som vi nu säger adjö till har känt Hjalmar hela hans liv, och varit med och format honom till den han är idag. Hjalmar har minsann legat vaken om kvällarna och gråtit för att han ska skiljas från dem, och jag med. 

Några av de fina små barnen samlade sig och sina fröknar för en spontankör av We are the champions. Inte ett öga var torrt!


Vi blev sist kvar, tillsammans med en familj som också har ett äldre barn som gått på samma dagis, och som vi alltså mött i vår vardag i närmare åtta år, och Hjalmars härlige fotbollstränare, som också har barn på dagiset. Ingen ville bryta kvällens magi genom att gå hem. Till slut blev det kylan som fick avgöra.