Tankar om yrkesval

Ibland tänker jag på den där nedlåtande kommentaren som förr uttalades som en sanning om psykologer, den om att ”psykologer blir de som själva behöver psykhjälp”. Nu för tiden är det ju snarare en statussymbol att värna om sin mentala hälsa, och erkänt att alla kan behöva lite hjälp på traven då och då. 

Jag undrar vad man säger om en sådan som planerar att bli familjeterapeut…

Annonser

Med kära möten som tradition

En gång om året träffar vi familjen Friestedt i deras sommarstuga i Kärradal. I år blev det tidigare än vanligt. Vår återkommande ambition att hålla kräftskiva gick om intet efter att det visade sig att sötvattenskräftor fortfarande inte säljs innan augusti i Varberg. Annat är det minsann på Maxi i Malmö… Vi fick. kompromissa med havskräftor till kvällsmat istället. Jag tror att det hade varit megagott vilken dag som helst, men vår dag på stranden bidrog onekligen med lite krydda till kvällsmaten. Barnen lekte så som bara barn kan. De gick helt upp i att gräva diken och fiska krabbor. De tittade knappt ens upp när papporna gått och hämtar pizzor, och de kallades upp för att äta lunch. 

Vi hade räknat med dåligt väder under söndagen, men prognosen var överdriven. Vi packade in oss i bilarna och tog oss till ett alldeles fantastiskt besöksmål, Borrås Skreva, en trollskog som vi alla förälskade oss i, Hjalmar så till den grad att han vill flytta dit när han blir stor. 

Och sen bar det av mot Varberg, för lunch på Getterön, och mitt allra första besök på Varbergs Fästning. Det känns som att de där studiebesöken som alla andra sydsvenska barn hann med i grundskolan, de börjar jag nu äntligen känna att jag har en chans att komma ikapp med! Besöket var en succé, även om Niclas och Aga varit där minst 15 gånger. En glass i hamnen fick avsluta vår dag, det var vi värda! På vägen hem konstaterade vi att vi haft en sanslös tur med vädret. Det hällregnade på vägen upp, och hällregnade på vägen hem, men där emellan var det som en stor mjuk kram, i goda vänners lag. 

Den där hunden…

Sedan vi kom hem från Köpenhamn i söndags har Bibbis ”mindre charmiga” sidor varit starkare än vanligt. Hon behöver inte ens retning för att yla, hon bara gör det, lidelsefullt, länge, och ohejdbart. Otroligt enerverande. När hon inte ylar gräver hon i mattorna. Idag testade jag en desperat lösning mot ylandet. Min älskade bebisfilt, den som jag virade båda barnen i råkade ligga framme. Jag la den över vuvudet på henne, som om hon vore en papegoja. Det funkade. 

Seglingsanekdot III

Ja jösses vad det blir historier av vår segling! När vi satte av i lördags hade vi strålande solsken, och havet var blankt som en spegel. Vi puttrade iväg med Köpenhamn som mål. Någonstans längs vägen hoppades vi även råka på Sara och Patric. Fast jag får nog erkänna att vi inte letade särskilt noga efter sällskap. Istället stannade vi och badade, och det var magiskt! Vi kände oss ensamma i sundet, och rusiga av tanken. 

Mattias var förstås något beskviken ändå. Han gillar ju själva seglandet, medan jag är mera intresserad av kring-bitarna så som badandet, solandet, och utflykterna. 

Så när det syntes pyttesmå tecken på vind hissade vi segel. Det gick förvisso ganska bra, förutom att vi samtidigt lyckades hissa upp vårt fiskespö som legat på däck.

Väl inne i Köpenhamn var det både blåsigt, men framför allt trångt, och hade vi inte haft lite stöttning av Patric hade vi inte vågat oss på att klämma oss in vid kajen mellan de stora skitdyra båtarna, men där hamnade vi, precis vid Amalienborg, mitt emot Operaen. Vår båt syns knappt på bilden nedan, men den är där!Det var inte utan att vi kände oss lite malliga när vi knallade bort till Sara och Patrics båt för en välkomstdrink. Våra vägar skiljdes för en stund. Vi tog med oss barnen och Bibbi mot Papirøen. Kajarna och broarna var knöfulla med folk, och glada jazztoner. Jag älskade Papirøen, som jag faktiskt inte lyckats ta mig till förrän nu.  Älskade myllret av folk, solstolarna längs kajen som det var huggsexa om, musiken som pumpade, och alla vackra coola människor som gungade i takt. Jag vill åka tillbaka tills jag ätit från alla fina restaurangbås! En stilla stros förbi en Netto, och sedan sölig promenad med all tid i världen att stanna vid lekplatser och trädäck, och sedan var dagen slut, för barnen. Vi vuxna fick besök och satt uppe och skrattade i ett par timmar till, med Sara och Patric.  Natten blev synnerligen storstadsaktig. När den värsta trafiken och vinden lagt sig, så att vi slutade gunga någorlunda, och fendrarna slutat gnissla mot kajen, kom partyprissarna tillbaka till båtarna intill. Och badarna, som brölande gjorde bomben intill båten, i samma vatten där man släpper ut toalettvatten fritt (heja Danmark!).  Men några timmars sömn blev det. En snabb frukost för tidig avfärd fick det bli på söndagen, väderleksprognosen lovade rusk, utöver att Hjalmar hade ett födelsedagskalas att gå på klockan 13.  Hemresan gick dubbelt så snabbt som ditresan, och det var inte utan att jag började fundera på vår dödlighet längs vägen. Blåste gjorde det, och regnade gjorde det. Vi studsade över vågor, och flög fram i kraftig lutning. Till och med Bibbi, som låg tryckt emot en fönsterkarm vid en fönsterlucka i sittbrunnen som någon glömt att stänga, och som hon därför riskerade att ramla ner i för varje studs båten gjorde, spjärnade emot för glatta livet. Men hem kom vi, och en snygg tilläggning blev det, och Hjalmar hann till sitt kalas. 

Sen vilade vi. 

Magiska stunder en bit hemifrån

För länge sedan uttryckte en man i familjens närhet en frågeställning som jag ofta återkommer till. Han sa ”I wonder what the millionaires are doing now?” Han sa det när han hade det som bäst, i goda vänners lag. Jag tänkte på det onsdags, när vi hälsade på Ewa, Anders, Fia och Ika i deras sommarstuga. Nu är förvisso den där sommarstugan i all sin enkelhet, allt annat än ordinär. Mestadels för att den ligger så vackert, ett tiotal meter från havet, på en stenstrand utan tomtavgränsningar, där barnen bygger stenslott och samlar drivved som om det vore deras självklara rättighet. Åtminstone de tre som inte är besatta av studsmattan på baksidan av huset. Hjalmar studsade vart enda sekund han hade möjlighet, och grät bittert när det var någon annans tur. På kvällen sa han att han kände studset i benen även när han gick på marken. Vi andra sög i oss så mycket vi bara kunde av miljön, och varandra. Framåt halv tio-tiden var barnen så trötta av all sin lek att de bad om att få gå och lägga sig. Skönt sa Bibbi, som ägnat hela vistelsen åt att yla, gny och slita i sitt koppel, men som utmattad krullade ihop sig mellan barnen. 

När jag tittar på bilderna från eftermiddagen förstår jag att de var trötta, de där ungarna, och då har ändå inte deras studsmatteäventyr dokumenterats.Vuxenupplevelserna var det inget fel på de heller. Älskar att handla grönsaker genom självbetjäning, och besöka Kajs osannolika fiskrökeriet, på en bondgård mitt bland sädesfälten, och att sitta länge vid matbordet och låta disken stå medan man dricker vin till livliga diskussioner och fortsätter in på natten tills det mesta är suddigt, utom känslorna som är varma och starka. 

Jag älskar också när de där starka och varma känslorna är kvar i bröstet när man vaknar morgonen efter, och solen skiner, och man får söla sig tillsammans.