Den där hunden…

Sedan vi kom hem från Köpenhamn i söndags har Bibbis ”mindre charmiga” sidor varit starkare än vanligt. Hon behöver inte ens retning för att yla, hon bara gör det, lidelsefullt, länge, och ohejdbart. Otroligt enerverande. När hon inte ylar gräver hon i mattorna. Idag testade jag en desperat lösning mot ylandet. Min älskade bebisfilt, den som jag virade båda barnen i råkade ligga framme. Jag la den över vuvudet på henne, som om hon vore en papegoja. Det funkade. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s