Äh vad sjutton

När jag ändå håller på så inser jag att veckan efter faktiskt var anmärkningsvärt trevlig den också. Kvällssegling bara för sakens skull förgyller verkligen en veckodag! Der gör Line också. Och Bibbi. Tillsammans är de faktiskt väldigt humörhöjande. Och apropå höjande så fick vi oss en höjdarutflykt en av de vackraste dagarna i förra veckan, när vi bjöds på rundvisning i Turning Torso. Det spelar ingen roll att vi har varit där förut, eller att jag blir lätt illamående när jag tittar ner från 48 våningen, det är ändå underbart, och vackert och häpnadsväckande att vara där. Fast den mest spännande utflykten i förra veckan var ändå den då vi i söndags paddlade kanot på Rönne Å, och tänka sig, den där stela axeln klarade sig nästan hela vägen! Turen var helt klart värt en natts plåga efteråt. Den var också underbar trots spöregn, eller kanske tack vare det. Olivia som satt i vår kanot, medan Hjalmar åkte med Niki, Per och Alice kommenterade att regnet var riktigt vackert. Hon hade rätt. Det som inte var vackert var leran som uppstod som ett resultat, och faktum att vi faktiskt varit rätt dåligt förberedda. Alla våra ”torra” förvaringslösningar visade sig vara allt annat än. I slutet av dagen var vi ett trött, blött och lerigt, men glatt gäng! Det skrattades gott åt minnet av när vår kanot fastnade i en lite fors och Mattias fick kliva ur för att lösa det hela, och trots att Harald, Olivia och jag satt i blöta trosor vid vägkanten i gott och väl en halvtimme medan bilar hämtades och lämnades, så var det idel gott humör. Stort hjärta på det!

Annonser

Om att återta den goda stämningen

Det var ett sorgligt inlägg jag skrev där, tisdagen innan skolan började, men så är väl livet lite sorgligt då och då. Så här i backspegeln känns det dock orättvist att det inlägget ska få ligga som en smutsig filt över vad som hänt sedan dess. Redan den natten var faktiskt ordningen ändrad. 

Och efter en första dag i skolan firade vi och var glada, i sol och gott sällskap. Och när vi ändå hade vanan inne passade vi på att fira Olivias födelsedag dagen efter det. Och dagen efter DET firade Sara och jag barnens återgång till skolan för oss själva, i tystnaden, i skogen. På lördagen firade vi kräftskiva. Sen var det slutfirat för den veckan. 

När barn är bra att ha

När man är stressad inför nya jobbet och provar kläder i oändligt många kombinationer inför första dagen men slutligen går in på barnens rum och visar upp sig för att få deras åsikt, då känns det gött när ens yngste omedelbart kläcker ur sig ett ”Oh la la!”. Själv var han söt som socker på väg till skolan idag, så där så att jag inte kunde hålla mig från att fota honom. 

Sista dagen på sommarlovet

Ingen är glad. Alla gråter och skriker. Verbala utbyten består av högfrekventa ljud och är laddade med stressade och irriterade tonlägen. Barnen går utan lunch för att den inte smakade dem. Mattias går på ögonbrynen efter alldeles för mycket jobb om nätter och alldeles för lite sömn om dagarna. Bibbi verkar ha en öroninflammation som ingen orkar ta tag i.

Vilken fest!

Årets mest välplanerade och genomtänkta fest är den hos en granne tvärs över gatan. Med inbjudan kommer alltid en välregisserad, kreativ, rolig och hemmagjord inspirationsfilm, och med jämna mellanrum dimper det ner flera i inboxen. Det är svårt att inte le i flera veckor i väntan på den stora dagen. Inträdesbiljetten är en kall flaska per person av en specifik flaska champagne, och värdparet ser till att det finns lika många fler på plats. Under kvällen serveras avancerade snittar och grillas hambugare innan det blir frågesport med qr-koder och frågor i form av kluriga videosnuttar. Ett lösenord är sedan tänkt att redovisas genom att alla lag själva gör en video för att illustrera sitt svar. Kort sagt, en väldigt rolig fest! Jag gick utan Mattias i år, han jobbade. Jag hade gärna haft det annorlunda, men är glad för det festliga vuxenumgänget, och barnen, ja de hade det ju hur kul som helst med sin barnvakt!

Hur en stämning ändras väldigt fort

Vilken morgon vi fick i morse! 

Hunden Simba hade sovit över hos eftersom hans husse och matte skulle sova borta. Jag hade hämtat Simba hemma hos honom efter festen som jag var på igår (Mattias är på jobbet precis hela helgen, inklusive lördag natt). Hunden var inte supernöjd med arrangemanget, han vankade oroligt i natt, gick in och kollade barnen några gånger. Vid ett tillfälle vaknade Bibbi och började skälla, och Simba var inte sen med att stämma in med sin basstämma. 

Men det var ändå mysigt när Harald kom upp i morse och la sig i min säng, och glatt klappade Simba som la sitt huvud bredvid honom på sängen och viftade på svansen. Harald pladdrade på om gårdagskvällen och allt var precis som man önskade sig. Vi gick ut på promenad med hundarna vid sjutiden och livet kändes härligt och bra. 

Så gick Harald och köpte bullar och Nutella. När han kom tillbaka kändes det tydligt i luften att idag skulle bli en enastående dag.

Harald ställde sig att skära bullar och ger plötsligt ifrån sig ett gallskrik. När jag vänder mig om och ser på honom har han blodsprut över hela vita tröjan, på köksluckorna, i taket, på bordet och stolarna, och på golvet ligger många stora droppar. Paniken. Analysen säger mig att jag kanske behöver förbereda för ett besök på akuten och att det första jag måste göra då är att lämna av Simba hemma hos sig. Så jag sköljer Haralds finger som spruta blod, virar papper hårt om, och lämnar honom medan jag springer iväg med hunden och ringer sjukvårdsupplysningen samtidigt. När jag pratat färdigt med dem ringde jag runt i området för att se om jag kunde hitta någon här som kunde göra en bedömning,  och kanske även passa Hjalmar. Nackdelen med modern telefoni är att folk stänger av sina mobiler på söndagmorgnar, det går inte längre att ringa kompisar i nödfall. Fast Per svarade, och kom hit, och hjälpte mig titta på såret. Vi bestämde oss för att lugna ner situationen och avvakta. En timme senare kom grannen ner och inspekterade, och nu har vi bedömt att vi nog klarar oss på tejp och alvedon. Haralds reaktion när han lugnat ner sig var att just reflektera över hur dagen hade verkat så lovande. Nu blev det en annan sortst dag än planerat. Vi sitter hemma och barnen har fri tillgång till skärmar. De är lyckliga. 

När man uppskattar andra föräldrar

Igår uppskattade vi Sara och Patric, som med en varm famn tog sig an våra barn så att vi kunde gå på konsert på Ales Stenar. Hos dem fick våra barn ägna sig åt sina respektive passioner, studsa studsmatta och bada i bassäng samt den gemensamma passionen för lösgodis. Allt i gott sällskap. 

Idag uppskattade jag Mattias som den andre föräldern, när han åkte iväg på fotbollscup med Harald. På 9 timmar spelades 11 matcher. Såväl Mattias som Harald var helt slut när de kom hem. 

Idag uppskattade jag också Hjalmars fotbollstränare som annan förälder. Han är föräldern vars barn med all säkerhet föddes tuffare och mera motoriskt kompetenta än de allra flesta, men som också har större tilltro till deras förmågor än de flesta vågar ha. Jag gillar vad det gör för mina smått ängsliga barn och deras smått ängsliga mamma när vi umgås med dem. ​I deras sällskap blir vi mera vågade och mera kompetenta. Ett par timmar uppehöll vi oss vid Musikkullarna, och barnen var så där barnsliga som bara barn kan vara, och förlorade sig så där i leken som bara barn kan göra, och smutsade ner sig något alldeles förskräckligt när de lekte i resterna av en eldstad, rullade i gräs, grävde i en gammal håla, samlade skräp som kastades i soptunna, men framför allt åkte med diverse fordon över gallren till högtalarna som är nergrävda i kullarna. I hemlighet var jag glad att Hjalmar inte vågade sig på att göra det stående på sparkcykel, så som hans kompis och dennes (nästan) treåriga lillasyster gjorde.