En hyllning till Bibbi

Bibbi är ju det stående bekymret när vi reser bort. Att lämna henne på pensionat har vi gett upp sedan länge, hon behöver vara någonstans där hon är älskad. När vi var borta nu fick hon vara hos två familjer som älskade henne. Då är man lycklig som matte! Hos Sara var hon de sista tre nätterna, och när vi kom för att hämta henne var hon förvisso glad att se oss, men fullkomligt nöjd med att stanna kvar i Åkarp! Inte en ylning hade hon undsluppit sig, och dörrklockan reagerade hon inte alls på. Sov med barnen gjorde hon, och hon fick till och med följa med på utflykt till skogen, något som vi undviker att ta med henne på eftersom hon oftast står och skäller och drar i kopplet när hon är med. Tydligen inte i andras sällskap…Ingen av de olater som jag dagligen redovisar muntligen för Sara uppvisade Bibb när hon bodde hos dem. Hon var bara fantastisk. Antingen så har hon bott i fel familj hela livet, eller så har den där mognaden som utlovades vid tio års ålder helt enkelt infallit först vid elva och ett halvt. (Sara har en alternativ förklaring i att jag skulle vara drabbad av Munchausen by Proxy, fast för husdjur då, men jag tror på det där med mognaden). Idag har hon varit lätt att älska och svår att motstå i alla fall!

Annonser

Resten av sportlovsveckan

Vi sparade en utflykt till dagen efter att jag var färdig med mina skidlektioner. Min skidlärare tyckte att det var en bra idé eftersom vi hade barn, och eftersom målet med vår utflykt var långt. Framför allt så skulle vägen tillbaka bli längre. Han ansåg absolut att målet var resan värd, men att man även kunde ta taxi fram och tillbaka om man ville.

Givetvis skulle vi skida, och vi såg till att göra en heldagsutflykt av det. 6 liftar efter avfärd hemifrån stod vi där, på andra sidan berget än det vanliga, vid pist 1 och förberedde oss på en mils skidåkning ner till den restaurang som var målet. Andra sidan berget var inte alls lika vänligt som den sida vi kom ifrån. Här var det inte lika nära mellan de gulliga små restaurangerna,  liftarna var äldre och saknade ”bubblor”. Pisterna var brantare, och smalare. Till råga på allt var det iskallt och snöade. Hjalmar gormade och grät redan innan vi satte av nedåt. Satte sig gjorde han för övrigt rätt många gånger. Särskilt där det var som brantast. Hans röst ekade över berget, och svordomarna haglade från 6-åringen, mestadels för att han frös, för att han satt stilla.

Men vi kom fram, två timmar efter avfärd hemifrån, till Foyer des Guides, där solen nästan kikade fram över den stora uteserveringen. Köket skulle öppna om en halvtimme, och Mattias och jag satte oss lättade och tog en kaffe i väntan på detta, medan barnen lekte i snön. Ståndaktigt satt vi kvar efter att ha gjort vår lunchbeställning, när det började snöa, och alla fårskinnspälsar och stolsdynor städades undan från borden intill. Vi njöt vår måltid och vårt vin fastän det snöade, och när vi satte av ner mot kabinbanan bara en liten bit längre ner så var vi vid gott mod. I alla fall i två minuter. Både Hjalmar och jag hade dock helt slut på självförtroende efter förmiddagen, och den backe vi då stötte på blev oss övermäktiga. Vår reaktion blev Mattias övermäktig och han utlade både en svordom och ordet ”familj” i en och samma mening. Men vi kom ner till slut, om än till svordomar och med en total avsaknad av stil.

Sedan började färden tillbaka. En ägglift upp, ett par 70-talsliftar utan väderskydd till, och så en knapplift på en sisådär 800 meter, över branta små kullar, genom djupsnö. Jag hade ryggen till i knappliften, men hörde Mattias irriterade röst ropa på Hjalmar att hålla sig i spåren, och Hjalmars gormande svar om att det var det han gjorde, åtta gånger ungefär. Ett par backar till, en felåkning av mig så att jag fick klättra tillbaka de 100 meter som jag åkt fel, och så var vi äntligen framme vid en ägglift som kunde ta oss tillbaka till kända marker. Mattias befriades från sitt ansvar och skidade givetvis för att möta oss i andra änden, medan barnen (till och med Harald) och jag lättade lät oss vaggas ner till tryggheten. Dagen var långt ifrån slut, men det var ingenting som sedan mätte sig med vårt lunchäventyr.

På fredagen lärde Mattias oss att åka skidor i såväl dimma som puder. Han lärde oss också att ta oss högre upp på berget, för ovan molnen skiner solen. Jag såg att det kittlade i hans kropp, och att han fick diciplinera sig för att inte lämna pisten och familjen helt bakom sig. Liten utanför pisten åkte vi dock allihop. Det var otroligt härligt, tills jag ramlade. När jag låg där efter fallet, och det kändes som att jag hade kolsyra i hela huvudet, och axeln värkte, och höften gjorde ont, och kinden var skrapad, och jag andades in snö för varje andetag hann jag tänka tanken att jag nog inte skulle klara att gräva mig upp ur en lavin då jag inte ens i lätt puder kunde konstatera om jag låg med ansiktet uppåt himlen eller ner mot marken. Men det gick att resa sig, och hem kom vi, och den där Mattias fick en stund för sig själv i lössnön. Slutet gott allting gott.

Fast det riktiga slutet på vår sportlovsvecka var ännu bättre.

Intill en av liftarna ligger ett fik. Fiket drivs av en man och hans fru samt deras vuxna dotter. En man som troligen är far till mannen eller frun går omkring och påtar och petar på saker. De har en anställd kock, en smal liten italienare som går omkring och ser lite arg ut, klädd i färgglada byxor och med en kockmössa på sned. Detta fik serverar den godaste varma chokladen, den smakar tjockt och äkta. Här stannar vi minst en gång om dagen. Här satt Hjalmar och jag förra året  och väntade, medan Mattias och Harald var iväg på äventyr. Då mötte vi en irländsk familj som inte förstått att de köpt en hel liter vin istället för en halv, eftersom det var så billigt, och därför behövde hjälp att dricka upp. Jag hjälpte dem, våra barn lekte med varandra och vi fick en fantastiskt trevlig timme eller så. I lördags åt vi en macka på detta lilla fik och ägarinnan frågade mig om det var vår sista dag. Jo, sa jag, men det är vårt tredje år på rad. Ja, det visste hon förstås, hon kände igen oss och sa att vi skulle ha rabatt på vår nota. Sedan frågade hon om hon fick ge barnen var sitt Kinder-ägg, och ägaren kom ut och lyfte Hjalmar i luften och knackade Harald kärvänligt på hjälmen. Vi har blivit stammisar. Nu finns det inte en chans att vi åker någon annanstans!

Skidor för fulla muggar

Det är kväll, dag 4 på vår skidsemester. Mattias har somnat med barnen. Det har nog aldrig hänt förut. Han somnar förvisso på soffan mest varje kväll, men han brukar vakna till när det är dags för kvällspromenad med Bibbi. Vi får se hur det blir idag, kanske får jag sängen för mig själv.

I fyra dagar har vi skidat i solsken, jag är både rödnäst och öm i kroppen. Efter tre dagar med privat skidlärare (som jag delade med Poya) är jag både en snabbare och mera självsäker skidåkare. Han var en fantastisk, om än stereotyp karaktär, den där skidläraren. Paolo pratade fort och gärna. Han svarade inte alltid på just den frågan som man ställde, men givetvis var det frågan snarare än svaret som var illa ställd. Och nu vet jag vad blomman snödroppe heter på italienska. Han körde dessutom skiten ur oss båda. Andfådda, svettiga, efter att ha koncentrerat oss tills våra huvuden kändes tomma anlände vi till våra vilostunder i liftarna under de två timmar långa passen. Idag ville han ha med oss ut i svarta backar, men vi tackade nej. Det kan gott vänta till nästa år.

Mattias och barnen verkar ha roat sig alldeles utmärkt utan mig, men åh vilken lycka att upptäcka dem där i slutet på backen efter lektionen idag, där de diskret väntade på att Paolo skulle säga några avslutande ord till oss. Barnen är besvikna att jag inte fick en medalj. Lite besviken är jag också över det.

Men annars så! Annars finns det inget att klaga på. Framför allt inte sällskapet. Så otroligt härligt att kunna sammanstråla med älskade Line och Poya, och Ville och Vidar i backen! Och så med Stina och Peter och deras tre barn förstås, barn som knappt fanns i en tankevärld när senast vi träffades, men som nu bidragit till allas vår njutning, men framför allt Harald och Hjalmars, då de i Bruno och Klemens hittat perfekta partners i pisten. I de fall där de hållit sig i pisten förstås…

Just det där med att Harald ska hålla sig till saker har vi haft lite bekymmer med. Den annars så försiktige Harald tar på sig skidorna så som superhjältar tar på sig sina mantlar. Med dem på tror han sig vara odödlig, även om de ibland flyger av och det ser ut att bli plocke-pinn av ungen. Igår åkte vi i en hyfsat samlad trupp, 4 vuxna och 5 barn, men när vi stannade för att räkna i barnen saknades Harald. Efter en stunds spanande fick vi syn på en rödklädd liten skidåkare, 300 meter ut i terrängen. Harald hade åkt till vänster i en avgrening och inte upptäckt det omedelbart. Han insåg själv att det var ett hyfsat stort problem, i två av de längsta pisterna i området, som leder till två olika byar, så han bestämde sig självmant för att åka mellan pisterna. Jag fick väldigt blandade känslor vid åsynen. Idag har han kört skiten ur sin far, i en 12 kilometerspist. Svårt att tro när man ser den där spinkiga lilla kroppen, men fint ändå.

Sånt som ger en skön känsla i bröstet

Kärlek är:

– att tidigt på morgonen vakna av ett sms från en vän som berättar att du är älskad,

– att äta lunch med sin man en strålande vardag, med en svindlande utsikt över staden och havet.

– att ta sig sitt allahjärtansdagdopp i havet med sin man och en god vän

– när ens 10-åring vill gå ett ärende efter skolan och tar med sig sin plånbok, och kommer hem och lämnar över den finaste chokladask han ansåg sig ha råd med.

– att ta sig en dans med barnen efter tandborstningen

– när ens 6-åring vill byta ut sin efterlängtade egna lässtund i sängen, mot gos med mamma och storebror (pappa är inte hemma), och alla säger snälla saker till varandra, och kramar varandra.

– när ens barn hörs ropa, en stund efter läggdags att: ”jag älskar dig mamma!”.

Win-win-frukost

Hjalmar är ingen morgonmänniska. Han är till och med en sämre morgonmänniska än vad jag är. Han är en så dålig morgonmänniska att han oftast gråter och skriker och skäller på folk det första han gör.

Men idag var han strålande glad när han kom in och väckte mig med en stor kram och beskedet att han gjort en macka och te åt mig, och att dessa väntade på köksbordet. ❤️

Kärlekshelg

Denna helg har vi fått vad vi behövt. Göra-ingenting-tid. Både lördag och söndag. I alla fall jag, för i vår familj betyder ju göra-ingenting-helg ändå både fotboll och tennis för barnen, och igår hade vi gäster en stund på kvällen, och idag behövdes det både införskaffas kalas-presenter och sedan gås på sagda kalas. Jag har inte tagit ansvar för något av det, utom maten, och för Harald som ångrade att han sov över hos sin kompis Sebastian och ringde hem vid halvtolv-tiden i natt och bad att hämtas hem och sedan behövde gullas med en liten stund. Två låga blodsocker och en rekyl senare, plus två rejäla knytnävsslag i axeln från min sovande man senare behövde jag faktiskt idag. Idag har jag inte varit utanför dörren, och har till och med tagit en tupplur under eftermiddagen, innan Sara och Patric ringde för att annonsera att de skulle komma förbi på kaffe, så då gick jag upp och lagade muffins. Men allt som, mycket tid hemma och korta avstickare för dem det gällt, så otroligt skönt!

Såhär fina var ungarna på kalaset som hölls på en studsmattelokal i stan. Där studsade de av hjärtans lust. Där emellan älskade de varandra, och var stolta över varandra. Visst syns det på bilderna?