När facebook ljuger

Jo, visst fick vi oss en fantastisk liten tur till Ven härom dagen, något annat vore synd att säga.

Det som inte syns på bilderna är barnen som på fredag morgon står vid min sängkant och sorgset frågar om jag fortfarande är sjuk, och om vi i så fall måste stanna hemma från segling? Nej då ungarna! Såklart inte! Mamma är skitpigg! Framför allt jämfört med pappa som kommer direkt från nattpasset. Men segla skulle han, och tidigt skulle vi iväg. Helst klockan åtta.

Vi kom iväg en stund efter 9. Vinden låg helt fel, men destinationen var inte aktuell att ändra. Barnen såg fram emot att träffa Alice och Olivia på Ven, och själv längtade jag efter kvalitetstid med Niki och Per.

Efter en stunds motorgång fick vi ändå upp seglen. Det var kallt, men stämningen var god. Åtminstone tills Hjalmar kissade i brallan mitt i kryssandet. Det förstörde stämningen lite. Framför allt eftersom han blivit påmind en stund tidigare, men också för att där låg lite irritation kvar i luften sedan Hjalmar börjat kasta med sina sandaler så att de höll på att åka i vattnet.

Men vi kom fram till Ven, och där väntade välkomstkommiten! Man skulle kunna ha trott att vi inte setts på flera år. Mycket kärleksfullt och härligt!

Och Ven är ju Ven. Fint och familjärt. Ungarna hoppade av och på och mellan båtarna, sprang på badbryggan och gjorde i allmänhet massor av saker som jag blundade för så att jag skulle slippa föreställa mig vilka olyckor som skulle kunna hända. Och de klarade sig helskinnat, och var lyckliga som aldrig förr.

Själv var jag helt slut, men vi fick ändå en trevlig promenad upp till kyrkan, och en härlig middag tillsammans.

Vi vaknade till en strålande lördag. Jag låg till sängs hela förmiddagen medan de andra utforskade ön. Under den tiden kissade Bibbi ner hela den sängen som jag låg i. Det var väldigt oväntat, och sjukt opassande. Nåväl, efter gemensam korvlunch satte vi av hemåt. Det var bleke hela vägen, så vi fick gå för motor. Det passade mig utmärkt, för då kunde jag ligga till sängs hela vägen. Barnen kom på regelbundna besök nere hos mig, och gnabbades kärleksfullt om vem som skulle få ligga närmst. Sjukdom till trots var det en sådan där stund som jag vill minnas tills jag dör.

En stund var jag uppe på däck. Det var också en magisk stund. Där var ett märkligt och underbart ljus. Solen lyste igenom tunna moln, och bleken bestod. Ljud kändes som att de antingen skulle försvinna helt, eller bära hur långt som helst, det gick liksom inte att avgöra. Nästan ensamma var vi dessutom. Där och då kändes det oerhört privilegierat att få vara ute till havs.

Sen kom vi hem, med alla våra kisshögar. Barnen visade sig ha löss, så det var bara att avlusa. Själv var jag helt slut. Det fick sin förklaring idag, när jag mådde ännu sämre och efter en dag i säng, medan resten av familjen roade sig på kalas i Halmstad, åkte till jour vårdcentralen och visade mig ha hyfsat hög sänka pga halsfluss. Om det vet facebook ingenting, men här tänker jag baske mig tycka lite synd om mig själv!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s