Om vi hade det bra i Norge?

Jo då. Det Niki, Ullis, Cassie och jag trodde (och var rätt stressade över) skulle bli en tränings- och seglingsresa visade sig vara mera av en fiskeresa. En riktigt rolig sådan! Glömmer vi att säga det personligen till våra makar så säger jag det här: i september varje år så drar vi till Nordnorge för att fiska och dricka öl!Och jösses vad med fisk vi fångade! Båten var lastad med mängder av mat, men efter att ha smakat egenhändigt fiskad fisk var det det enda vi ville ha! Torsk, makrill, lubb och en hälleflundra fick vi! Och nu vet vi skillnaden på hur de fiskas. Fast hälleflundran fångades ändå när vi trodde att vi fiskade efter torsk. Det var otroligt spännande! David, vår kapten och värd hade förberett oss på att hälleflundran är en mycket aggressiv och stark fisk, och att den är svårfångad både för att den simmar omkring ensam på nästan vilket djup som helst, samt att det av den som bestämt sig för att fånga en, krävs ihärdighet och styrka samt kraftigt våld. 

Just det, en del knepiga fångster blev det också. Ullis fångade en sjögurka, Niki drog upp något som vi allavar överens måste vara en avhuggen penis, och Cassie, hon fick upp, ett öga. 

Tydligen är vi den första gruppen ombord som sedan bad om att lära oss rensa fisk, men jösses vad det gick när vi väl kommit igång, inte minst för Ullis som säger sig numera finna det meditativt att ha ihjäl, rensa, filéa och flå fisk! Mellan fisket hade vi mental träning på däck. Bättre klassrum får man leta efter! Den fysiska träningen efteråt skippade jag till fördel för promenad på den mest bedårande lilla ö jag någonsin sett, omgivet av turkosblått vatten. Tre hus stod där på den, inget av dem bebott året om, och så fanns där en kyrka med tillhörande kyrkogård. Vi frågade men fick inget svar om vem som fick begravas där. Den allra mest äventyrliga av oss (givetvis Ullis) paddlade SUP iland!Givetvis badade vi också. Delvis förstås för att vi inte hade vatten nog ombord för att kunna duscha. Men till stor del hängde vi bara ombord.

Sista kvällen stannade vi på ännu en liten ö med brygga, utedass och eldplats, men ingen befolkning. Några av oss hade tur och lyckades se både säl och delfiner på sin morgontur på SUP:arna! Sammnfattningsvis fick vi under fyra dygn en alldeles enastående upplevelse, och en liten del av mig kommer nog alltid att längta tillbaka. 

Annonser

Äh vad sjutton

När jag ändå håller på så inser jag att veckan efter faktiskt var anmärkningsvärt trevlig den också. Kvällssegling bara för sakens skull förgyller verkligen en veckodag! Der gör Line också. Och Bibbi. Tillsammans är de faktiskt väldigt humörhöjande. Och apropå höjande så fick vi oss en höjdarutflykt en av de vackraste dagarna i förra veckan, när vi bjöds på rundvisning i Turning Torso. Det spelar ingen roll att vi har varit där förut, eller att jag blir lätt illamående när jag tittar ner från 48 våningen, det är ändå underbart, och vackert och häpnadsväckande att vara där. Fast den mest spännande utflykten i förra veckan var ändå den då vi i söndags paddlade kanot på Rönne Å, och tänka sig, den där stela axeln klarade sig nästan hela vägen! Turen var helt klart värt en natts plåga efteråt. Den var också underbar trots spöregn, eller kanske tack vare det. Olivia som satt i vår kanot, medan Hjalmar åkte med Niki, Per och Alice kommenterade att regnet var riktigt vackert. Hon hade rätt. Det som inte var vackert var leran som uppstod som ett resultat, och faktum att vi faktiskt varit rätt dåligt förberedda. Alla våra ”torra” förvaringslösningar visade sig vara allt annat än. I slutet av dagen var vi ett trött, blött och lerigt, men glatt gäng! Det skrattades gott åt minnet av när vår kanot fastnade i en lite fors och Mattias fick kliva ur för att lösa det hela, och trots att Harald, Olivia och jag satt i blöta trosor vid vägkanten i gott och väl en halvtimme medan bilar hämtades och lämnades, så var det idel gott humör. Stort hjärta på det!

Om att återta den goda stämningen

Det var ett sorgligt inlägg jag skrev där, tisdagen innan skolan började, men så är väl livet lite sorgligt då och då. Så här i backspegeln känns det dock orättvist att det inlägget ska få ligga som en smutsig filt över vad som hänt sedan dess. Redan den natten var faktiskt ordningen ändrad. 

Och efter en första dag i skolan firade vi och var glada, i sol och gott sällskap. Och när vi ändå hade vanan inne passade vi på att fira Olivias födelsedag dagen efter det. Och dagen efter DET firade Sara och jag barnens återgång till skolan för oss själva, i tystnaden, i skogen. På lördagen firade vi kräftskiva. Sen var det slutfirat för den veckan. 

När barn är bra att ha

När man är stressad inför nya jobbet och provar kläder i oändligt många kombinationer inför första dagen men slutligen går in på barnens rum och visar upp sig för att få deras åsikt, då känns det gött när ens yngste omedelbart kläcker ur sig ett ”Oh la la!”. Själv var han söt som socker på väg till skolan idag, så där så att jag inte kunde hålla mig från att fota honom. 

Sista dagen på sommarlovet

Ingen är glad. Alla gråter och skriker. Verbala utbyten består av högfrekventa ljud och är laddade med stressade och irriterade tonlägen. Barnen går utan lunch för att den inte smakade dem. Mattias går på ögonbrynen efter alldeles för mycket jobb om nätter och alldeles för lite sömn om dagarna. Bibbi verkar ha en öroninflammation som ingen orkar ta tag i.

Vilken fest!

Årets mest välplanerade och genomtänkta fest är den hos en granne tvärs över gatan. Med inbjudan kommer alltid en välregisserad, kreativ, rolig och hemmagjord inspirationsfilm, och med jämna mellanrum dimper det ner flera i inboxen. Det är svårt att inte le i flera veckor i väntan på den stora dagen. Inträdesbiljetten är en kall flaska per person av en specifik flaska champagne, och värdparet ser till att det finns lika många fler på plats. Under kvällen serveras avancerade snittar och grillas hambugare innan det blir frågesport med qr-koder och frågor i form av kluriga videosnuttar. Ett lösenord är sedan tänkt att redovisas genom att alla lag själva gör en video för att illustrera sitt svar. Kort sagt, en väldigt rolig fest! Jag gick utan Mattias i år, han jobbade. Jag hade gärna haft det annorlunda, men är glad för det festliga vuxenumgänget, och barnen, ja de hade det ju hur kul som helst med sin barnvakt!

Hur en stämning ändras väldigt fort

Vilken morgon vi fick i morse! 

Hunden Simba hade sovit över hos eftersom hans husse och matte skulle sova borta. Jag hade hämtat Simba hemma hos honom efter festen som jag var på igår (Mattias är på jobbet precis hela helgen, inklusive lördag natt). Hunden var inte supernöjd med arrangemanget, han vankade oroligt i natt, gick in och kollade barnen några gånger. Vid ett tillfälle vaknade Bibbi och började skälla, och Simba var inte sen med att stämma in med sin basstämma. 

Men det var ändå mysigt när Harald kom upp i morse och la sig i min säng, och glatt klappade Simba som la sitt huvud bredvid honom på sängen och viftade på svansen. Harald pladdrade på om gårdagskvällen och allt var precis som man önskade sig. Vi gick ut på promenad med hundarna vid sjutiden och livet kändes härligt och bra. 

Så gick Harald och köpte bullar och Nutella. När han kom tillbaka kändes det tydligt i luften att idag skulle bli en enastående dag.

Harald ställde sig att skära bullar och ger plötsligt ifrån sig ett gallskrik. När jag vänder mig om och ser på honom har han blodsprut över hela vita tröjan, på köksluckorna, i taket, på bordet och stolarna, och på golvet ligger många stora droppar. Paniken. Analysen säger mig att jag kanske behöver förbereda för ett besök på akuten och att det första jag måste göra då är att lämna av Simba hemma hos sig. Så jag sköljer Haralds finger som spruta blod, virar papper hårt om, och lämnar honom medan jag springer iväg med hunden och ringer sjukvårdsupplysningen samtidigt. När jag pratat färdigt med dem ringde jag runt i området för att se om jag kunde hitta någon här som kunde göra en bedömning,  och kanske även passa Hjalmar. Nackdelen med modern telefoni är att folk stänger av sina mobiler på söndagmorgnar, det går inte längre att ringa kompisar i nödfall. Fast Per svarade, och kom hit, och hjälpte mig titta på såret. Vi bestämde oss för att lugna ner situationen och avvakta. En timme senare kom grannen ner och inspekterade, och nu har vi bedömt att vi nog klarar oss på tejp och alvedon. Haralds reaktion när han lugnat ner sig var att just reflektera över hur dagen hade verkat så lovande. Nu blev det en annan sortst dag än planerat. Vi sitter hemma och barnen har fri tillgång till skärmar. De är lyckliga.