Den där hunden…

Sedan vi kom hem från Köpenhamn i söndags har Bibbis ”mindre charmiga” sidor varit starkare än vanligt. Hon behöver inte ens retning för att yla, hon bara gör det, lidelsefullt, länge, och ohejdbart. Otroligt enerverande. När hon inte ylar gräver hon i mattorna. Idag testade jag en desperat lösning mot ylandet. Min älskade bebisfilt, den som jag virade båda barnen i råkade ligga framme. Jag la den över vuvudet på henne, som om hon vore en papegoja. Det funkade. 

Seglingsanekdot III

Ja jösses vad det blir historier av vår segling! När vi satte av i lördags hade vi strålande solsken, och havet var blankt som en spegel. Vi puttrade iväg med Köpenhamn som mål. Någonstans längs vägen hoppades vi även råka på Sara och Patric. Fast jag får nog erkänna att vi inte letade särskilt noga efter sällskap. Istället stannade vi och badade, och det var magiskt! Vi kände oss ensamma i sundet, och rusiga av tanken. 

Mattias var förstås något beskviken ändå. Han gillar ju själva seglandet, medan jag är mera intresserad av kring-bitarna så som badandet, solandet, och utflykterna. 

Så när det syntes pyttesmå tecken på vind hissade vi segel. Det gick förvisso ganska bra, förutom att vi samtidigt lyckades hissa upp vårt fiskespö som legat på däck.

Väl inne i Köpenhamn var det både blåsigt, men framför allt trångt, och hade vi inte haft lite stöttning av Patric hade vi inte vågat oss på att klämma oss in vid kajen mellan de stora skitdyra båtarna, men där hamnade vi, precis vid Amalienborg, mitt emot Operaen. Vår båt syns knappt på bilden nedan, men den är där!Det var inte utan att vi kände oss lite malliga när vi knallade bort till Sara och Patrics båt för en välkomstdrink. Våra vägar skiljdes för en stund. Vi tog med oss barnen och Bibbi mot Papirøen. Kajarna och broarna var knöfulla med folk, och glada jazztoner. Jag älskade Papirøen, som jag faktiskt inte lyckats ta mig till förrän nu.  Älskade myllret av folk, solstolarna längs kajen som det var huggsexa om, musiken som pumpade, och alla vackra coola människor som gungade i takt. Jag vill åka tillbaka tills jag ätit från alla fina restaurangbås! En stilla stros förbi en Netto, och sedan sölig promenad med all tid i världen att stanna vid lekplatser och trädäck, och sedan var dagen slut, för barnen. Vi vuxna fick besök och satt uppe och skrattade i ett par timmar till, med Sara och Patric.  Natten blev synnerligen storstadsaktig. När den värsta trafiken och vinden lagt sig, så att vi slutade gunga någorlunda, och fendrarna slutat gnissla mot kajen, kom partyprissarna tillbaka till båtarna intill. Och badarna, som brölande gjorde bomben intill båten, i samma vatten där man släpper ut toalettvatten fritt (heja Danmark!).  Men några timmars sömn blev det. En snabb frukost för tidig avfärd fick det bli på söndagen, väderleksprognosen lovade rusk, utöver att Hjalmar hade ett födelsedagskalas att gå på klockan 13.  Hemresan gick dubbelt så snabbt som ditresan, och det var inte utan att jag började fundera på vår dödlighet längs vägen. Blåste gjorde det, och regnade gjorde det. Vi studsade över vågor, och flög fram i kraftig lutning. Till och med Bibbi, som låg tryckt emot en fönsterkarm vid en fönsterlucka i sittbrunnen som någon glömt att stänga, och som hon därför riskerade att ramla ner i för varje studs båten gjorde, spjärnade emot för glatta livet. Men hem kom vi, och en snygg tilläggning blev det, och Hjalmar hann till sitt kalas. 

Sen vilade vi. 

Magiska stunder en bit hemifrån

För länge sedan uttryckte en man i familjens närhet en frågeställning som jag ofta återkommer till. Han sa ”I wonder what the millionaires are doing now?” Han sa det när han hade det som bäst, i goda vänners lag. Jag tänkte på det onsdags, när vi hälsade på Ewa, Anders, Fia och Ika i deras sommarstuga. Nu är förvisso den där sommarstugan i all sin enkelhet, allt annat än ordinär. Mestadels för att den ligger så vackert, ett tiotal meter från havet, på en stenstrand utan tomtavgränsningar, där barnen bygger stenslott och samlar drivved som om det vore deras självklara rättighet. Åtminstone de tre som inte är besatta av studsmattan på baksidan av huset. Hjalmar studsade vart enda sekund han hade möjlighet, och grät bittert när det var någon annans tur. På kvällen sa han att han kände studset i benen även när han gick på marken. Vi andra sög i oss så mycket vi bara kunde av miljön, och varandra. Framåt halv tio-tiden var barnen så trötta av all sin lek att de bad om att få gå och lägga sig. Skönt sa Bibbi, som ägnat hela vistelsen åt att yla, gny och slita i sitt koppel, men som utmattad krullade ihop sig mellan barnen. 

När jag tittar på bilderna från eftermiddagen förstår jag att de var trötta, de där ungarna, och då har ändå inte deras studsmatteäventyr dokumenterats.Vuxenupplevelserna var det inget fel på de heller. Älskar att handla grönsaker genom självbetjäning, och besöka Kajs osannolika fiskrökeriet, på en bondgård mitt bland sädesfälten, och att sitta länge vid matbordet och låta disken stå medan man dricker vin till livliga diskussioner och fortsätter in på natten tills det mesta är suddigt, utom känslorna som är varma och starka. 

Jag älskar också när de där starka och varma känslorna är kvar i bröstet när man vaknar morgonen efter, och solen skiner, och man får söla sig tillsammans. 

Suum cuique

Medan Hjalmar och jag ligger hemma i dubbelsängen med Bibbi och ser på Netflix tog Mattias och Harald nyss med sig var sin bok ner till båten för att lägga sig. Imorgon tar Hjalmar och jag med oss nybakade croissants, fruktsallad och morgontidningen ner till hamnen. 

Sommardag med extra allt

I förmiddags var vi gnälliga på varandra. Jag kände starkt behov av att hitta på någonting på bilavstånd. Mest för att jag vet att jag ska vara ensam med barnen utan bil i flera veckor medan Mattias är på jobbet, och jag därför vill spara utflykterna i närområdet till dess. Hjalmar sparkade och grät när han inte fick gehör för sin önskan om att gå på Tekniska muséet, och Harald verkade ha bestämt sig för att han nog kunde tjata sig till ännu ett besök på vatten-hinderbanan från igår, den som förvisso är fantastisk, men som Hjalmar inte kan vara med på eftersom han vägrar lära sig simma. Mitt förslag om att åka till Haväng suckades åt av Mattias som hellre ville till Ale Stenar, vilket Harald tyckte verkade bra, medan jag kände mig överkörd eftersom Mattias inte hade haft något förslag innan jag kom med mitt, och hans därför bara kunde tolkas som ett sätt att trilskas med mig. Jag vann. Och vi hittade faktiskt ett sätt att balansera makten hyfsat genom att mitt förslag omarbetades och utvidgades. Med Haväng som satt mål kom Mattias på att vi kunde hälsa på familjen Nihlberg i Kivik efteråt, samt att vi på vägen dit kunde äta lunch på Sveriges äldsta kaffestuga i Alunbruket. Mattias behöll även kontrollen över GPS:en och styrde därför in oss på ytterligare ett delmål längs vägen, men en kommentar om att ”vi kanske inte ens kommer till Haväng idag!”. Jo, det skulle vi nog göra tänkte jag. Men Öveds Kloster var väl värt att stanna vid, såväl för promenaden i parken, för de vackra byggnaderna, och för att jag kom där ifrån med ett par nya örhängen. 

Och kaffestugan vid Alunbruket, vilket ställe alltså! Fullkomligt bedårande var det lilla korsvirkeshuset i den prunkande trädgården, mitt i Verkeåns naturreservat. Och servicen var toppen, och den lilla mat-menyn var just liten men trevlig. Möjligen saknades ett vettigt barnalternativ för lunch, varför barnen fick ”kaktallrik” till lunch, men å andra sidan valde deras far en valnötskaka med flädersmak åt sig själv. 

Och Haväng sedan då! Haväng får mig att känna mig religiös. Där är så vackert att det suger till i magen, och doften av varm hed och blommande nyponbuskar berusar. Enda nackdelen är att hundar inte får komma med ner på stranden, och vi hade naturligtvis med oss vår. Nåväl, det gick ju att lösa genom att en av oss vuxna inte badade i det 14 grader kalla vattnet som räcker en till knäna och man därför måste anstränga sig för att doppa sig i, till förmån för att sitta på en kulle och se på med hunden i knät. 

Sprängfyllda av energi och berättelser från dagen dundrade vi sedan in hos Malin och Jonas i Kivik. Möjligen störde vi deras semesterlunk något med vår entusiasm. Nåväl, en skön stund tillsammans fick vi trots allt! 

När tempot är njutningen

Rubriken stämmer möjligen inte helt in på vår förmiddag då tempot kändes något tvingat eftersom vi faktiskt behövde städa, det var verkligen dags, och det att vi skulle ha besök och därför inte kunde bege oss hemifrån gjorde det svårt att undvika. Vi behövde också se till att faktiskt laga mat till många människor, och ha den redo till ett visst klockslag, något vi inte gjort på länge. Men SEN, efter lunch, då njöt vi av tempot, och av att göra någonting tillsammans, med Mattias föräldrar och barnens kusiner. Spännande nog så blev det en gemensam rytm mellan barnen som sprang längs stranden och oss vuxna som gick på grässtigarna ovanför på vår väg mot T-bryggan och Malmö Stads sommarsatsning på Urban Beach. Det tempot kändes styrt av min inre metronom. Möjligen förtrollades jag även av det vackra ljuset och barnens glädje av varandra, sånt smittar ju.