Annat som inte glöms bort…

I början av lovet svarade vi barnen ”kanske” på frågan om vi kunde åka till Tosselilla under sommaren. Det glömdes inte bort, och hoppet är det sista som dör.

Idag, dagen innan skolstart blev det av, och det var i och för sig inte en dålig dag för det. Vädret var lite lagom varmt, och parken var väldigt sparsamt befolkad. Det hann inte bli kö till någonting, och barnen kan trötta och glada gå till sängs förvissade om att de kramat de allra sista dropparna ur sommarlovet.

Annonser

När man skalat bort gräl och groll

Klockan är elva, och jag har nästan hunnit glömma vilken fin morgon jag fick. Mattias hade åkt hemifrån och stängt dörren om mig. Jag sov hårt efter att ha vaknat tidigt med lågt blodsocker och sedan somnat om. Dörren öppnades strax efter åtta och där stod Harald med en stor kopp te och redovisade att han lagt i ”bara lite honung”.

Och sedan bara fortsatte det. Jag bad Hjalmar gå ut med hunden, vilket han gladeligen ställde upp på. Han tvekade dock när jag gav instruktion om hur långt han skulle gå. Han förstod inte vad jag menade, så Harald erbjöd sig att gå med.

I morse var den perfekta dansen. Det var känslomässig samklang, en korus av välvilliga adjektiv. Det var familjeliv i dess vackraste form. Jag skulle ljuga om jag inte sa mig känna mig såväl stolt som lyckligt.

Vissa saker kommer man ihåg

Hjalmar älskade att få splattermåla skor hos Line och Poya för ett par par år sedan. Han har drömt om att få göra det igen sedan han vuxit ur det första skoparet. Som tur är har han en mamma som lätt låter sig övertygas om sådant. Nu ska vi bara städa badrummet innan pappa kommer hem, för där kan det vara lite känsligare, framför allt efter att han så sent som igår konstaterade att det finns mer än tillräckligt många barnskor i den här familjen. Men titta Mattias, så glada de är, och så fint det blev!

Ingen ordning på sovplatser

Det där med sovplatserna i vårt hem alltså… när Mattias inte sover hemma är det huggsexa om vem som ska sova på hans plats. Och Hjalmar som ju skulle ta Haralds plats i ovanslafen i våningssängen när Harald flyttade ut, han bestämde sig för att sova kvar där nere, men byta plats på huvudkudden, och Bibbi, hon lägger sig ju helst på min plats i soffan, men lika gärna i de mest nytillkomna textilhögarna på golvet, eller i barnens sängar. När de kom hem från farmor och farfar kom barnen dessutom på att man ju kan dra ut Haralds säng, och plötsligt var det så de ville sova. Ikväll ser det ut så här:

En propp har lossnat

I snart fem år har vi försökt. Mattias är förstås den som har försökt mest, han har mest tålamod och minst badhallsfobi, men i nästan fem år har vi i alla fall försökt få Hjalmar att lära sig simma. Han har mest varit rädd, och därför vägrat, både i tysthet och inte…

Men NU! Nu har det lossnat! Alldeles nyss gick han och jag till simhallen där han gång på gång gjorde försök att simma hela längden på 25-metersbassängen. Oftast klarade han det med en mycket kort vilopaus halvvägs och han berättade då att han hade den där sköna känslan i bröstet som när man känner sig riktigt duktigt. Han hoppade orädd från kanten i den djupa änden, tjimmade och tjoade, och plockade upp ringar från botten. Flöt gjorde han, och nu vill han lära sig ryggsim. Det var en mycket stolt unge som lämnade över en handskriven lapp om att han klarat guldfisken till kvinnan i kassan på Kockum Fritid, i hopp om att få ett märke. Märket var slut, så lappen följde med hem till nästa gång.

Stolt, lättad och lycklig känner jag mig.

Haralds första ställningstagande

Harald deklarerade under lunchen idag att han vill bli vegetarian. Tja, det var väl passande efter som lunchen var vegetarisk, nästan. Där var kycklingbuljong i zucchinisoppan. Vi bad honom förklara hur han kommit fram till sitt beslut och pressade honom ganska hårt. Till slut kom han nog fram till att han kan äta kött om han är bortbjuden, eftersom det är viktigare att ha trevligt med andra än att hålla på principer, plus att han ju kan göra god insats de gånger han inte äter borta. Efter en stund kom han på att han kan tänka sig att äta fisk och skaldjur så länge de inte är utrotningshotade.

En timme efter lunchen började Harald fundera på spaghetti carbonara utan fläsk. Då gav han upp tanken på att leva vegetariskt.

Men heja dig Harald! Jag ser fram emot flera av dina ställningstaganden!

När barnen är borta

Under fem dagar har vi hetsnjutit ansvarsfrihet. I den mån Mattias jobb har tillåtit det så har vi segat oss igenom förmiddagarna. Vi har strosat ner till bryggan och snickesnackat med grannar och bekanta. Vi har struntat i att äta lunch och inte besökt Maxi en enda gång. Vi har använt diskmaskinen en gång, tvättmaskinen likaså, och vi har inte städat. Vi har njutit av varandras sällskap, även i tysthet. Vi har varit på allsång i parken utan att behöva övertyga något barn om det goda i att ge med sig för kollektivet. Vi har varit på restaurang med goda vänner utan att fundera på barnvakten, eller på vårt dåliga samvete i att över huvudtaget ha anlitat en sådan, för barnen har haft det bra.

Jag är oändligt tacksam för allas vår skull, att barnen har kunnat vara några dagar hos sina farföräldrar. Det är skönt att kunna knuffa dem ur boet med milda och mjuka små knuffar, pyttelite i taget, till en plats där de blir både underhållna och älskade. Barnen har förvisso ringt några gånger. Inledningsvis för att försäkra sig om att jag saknade dem tillräckligt för att gråta.

Ska jag vara helt ärlig så var det först idag, när vi var på väg för att hämta dem, som saknaden slog mig med full kraft. Under doften av Bibbis hetsigt flåsande gammelhunds-andedräkt infann sig i bilen en dofthallucination av barnens hårbottnar, när de doftar sådär härligt av soltorkat barnsvett på en bädd av intorkat havsvatten och ett tunt lager sanddamm.

Nu ligger både barnen och Bibbi tillsammans i den utdragna dubbelsängen i Haralds rum. De har bubblande berättat om stora och små händelser från veckan som gått, och båda har lillgammalt deklarerat att de förvisso haft det alldeles fantastiskt underbart, men att det är skönt att få sova i sin egen säng igen, även om kuddarna är knöliga.

Få saker går upp emot att återförenas med sina älskade efter en kort frånvaro. Jag kan knappt bärga mig till nästa gång. 😉