När man maxar njutningen igen

Vissa dagar är härligare än andra, och ibland har man turen att få två sådana dagar på rad. Barnen hade studiedag idag, och jag med kan vi väl säga (imorgon ska jag kompensera!), och Mattias försöker ju alltid kompensera för ledighet som blir till arbete.

Idag satte Hjalmar agendan, fast han visste inte om det. Hans dröm om att få träffa en lemur bestämde riktning. Så vi åkte till Tropikariet i Helsingborg. Där har vi inte varit sedan Harald var tre och Hjalmar var bebis, och stället var nerlusat med bedårande små silkesapor som hoppade fritt och satte sig på min bebis och bet mitt stora barn i fingret när han försökte klappa den. Det var mycket charmigt.

Idag höll djuren sig på sina platser. I alla fall tills jag råkade snubbla och stötte till det trädhus där de flesta höll till. Då sprang de åt alla håll ett tag. Faktiskt väldigt roligt. Lemurerna var förvisso en höjdare, men roligast av alla var doktorsfiskarna, de som käkar dött skinn från en om man råkar stoppa ner en kroppsdel till dem. Där ifrån fick vi släpa barnen som nu önskar sig fiskpedikyrer i julklapp. En lustig fågel och några lejontamarinder lyckades vi också fånga på bild.

Vi skyndade vidare för picnic och höstpromenad i Skäralid. Väl där, medan vi slog oss ner vid ett bord intill lilla sjön deklarerar Hjalmar att ”det HÄR, det är lyx!”. Helt rätt Hjalmar, väl sagt.

Apropå Hjalmar så kunde jag inte hålla mig från skratt när jag insåg att han smugglat med sig, och aktivt lekte med sin rubikskub under hela promenaden. Åtminstone de stunder då han inte bar omkring den i sin egen-påhittade bärkonstruktion:

Vi körde hem för att lämna Hjalmar på fotbollsträning, och invänta Isa som skulle hålla barnen sällskap under några timmar ikväll när Mattias och jag gick på teatern.

Allt som allt har vi med andra ord maxat dagen, och somnar nu slutkörda men lyckliga. Och imorgon är det fredag, och Mattias jobbar inte i helgen. Hurra!

(Den sista bilden är från Mattias och min promenad hem efter teatern)

Annonser

Vissa dagar är härligare än andra

I morse såg vi till att skämma bort oss ordentligt, vi vuxna. Harald fick följa Hjalmar till skolan (och erbjöd sig dessutom glatt även att hämta honom) så att Mattias och jag kunde gå och lyssna på morgonkonsert på Malmö Live. Från konserten gick vi sedan i höstsolen bort till favoritkafét inne på Gamla Väster, det som är inklämt i en liten hörna med några träd framför, som frekventeras av de lokala rockstjärnorna och de förvuxna tonåringarna i 40-årsålder som ärvt sina pengar och kompenserar genom att göra en grej av att se folkligt stripiga ut i håret och genom att se till att de svindyra skorna ser sådär lagom ovårdade ut.

Efter cappuccino och croissant gick vi vidare till stadshuset och skrev på vårt efterlängtade kontrakt för båtplats. Efter 11 års köande har vi nu en helt egen plats 200 meter hemifrån. Man kan bli rusig av mindre.

Vi promenerade hem genom parken och stannade på vart enda parkbänk som badade i sol, och när vi kom hem bytte vi till shorts och satte oss på balkongen.

En stund senare begav jag mig iväg mot ett seminarium om vägen in i heroinmissbruk, och vägen ur. Tillbaka till verkligheten som socialarbetare.

Tisdag

Det är tisdag, och min kropp känner lättnad i att ge med sig inför sorgen. Det hjälper förstås att solen skiner, det är 20 grader varmt och helt vindstill. Bättre back-drop kan man inte ha. Inte ens när det man sörjer är familjedrömmen, den som så envetet vägrade dö, trots att den var på kollisionskurs med verkligheten i så många år.

När man får kvitto

Vi hade en period när det talades mycket om lyx i vår familj, vad som är lyx (numera pratar vi bara om livsvillkoren för världens längsta man). Hjalmar fastnade ofta vid att han ville bo lyxigare, större och med pool, men framför allt med betjänter. Jag gjorde min socionomplikt och relativiserade det hela för honom, lugnt och stillsamt, många gånger.

Nu har vi inte talat om lyx på flera månader, men i förrgår när jag stoppade om honom i sängen så sa han att ”mamma, DETTA är lyx!” Då kände jag mig väldigt stolt, över mig själv och över honom.

Sol, shorts, kaffe och konsert

Utifall att det aldrig händer igen måste det ändå dokumenteras att det idag var 21 grader varmt och strålande solsken. Iklädda shorts och med kaffe i hand drog vi ut på hundpromenaden på fältet så länge vi bara kunde. Harald försökte som alltid få Bibbi att bada. Hans högsta dröm är att ha en badande hund. Och en som kommer tillbaka när man ropar. Det sistnämnda har vi faktiskt numera. 12-åriga Bibbi är en fröjd!

Pojkarna och jag använde eftermiddagen åt att gå på konsert medan Mattias dammsög.