Karlskrona

Ja, att hävda storstadspuls i Karlskrona är väl att ta i, men att segla från de tidigare små pyttehamnarna in till Karlskrona, förbi rader av stridsskepp och lite pampiga byggnader, plus Kustbevakningens allra största skepp vilket inrymmer flera mindre fartyg och hissanordningar för att få dem i vattnet, det var ändå rätt spännande. Hamnen var det dock inte, spännande alltså. Men när barnen väl fått vittring på lite stad, och en av dem frågade om det fortfarande var rea-tider, då blev det deras högsta önskan, att få shoppa kläder. Mattias purknade till när han hörde våra planer och muttrade något om Marinmuseet, men lyckligtvis kunde han och Per roa sig på en pub där det visades tennis under tiden. Dit försvann även Niki efter en stund, och kvar var barnen och jag. När även jag tröttnat på butiker men behövde gå på Systembolaget letade vi reda på en bokhandel, och alla barnen klappade i händerna och tjoade inför utsikten att få utforska denna medan jag gjorde ärenden. Då kände jag mig stolt.

Dag två blev det till Mattias förtjusning, Marinmuseet. Faktiskt blev vi allihopa lite förtjusta där inne. Barnen fick gå i skeppspojke-skola, och jag drömde mig bort i glashallen med alla vackra gamla galjonsfigurer. Givetvis klättrades det även på gamla krigsskepp.

Vi planerade att ge oss iväg efter lunch, men vädret blev lite väl dramatiskt igen. Det fullkomligt öste ner, och smattrade sådär så att vi hade svårt att samtala med varandra. Nåväl, det gick att vänta ut.

Aspö

Efter två nätter var vi färdiga med Tjärö, men vi kommer gärna igen! Det kliade dock i kroppen om att komma vidare, se något nytt, känna vinden i seglen. Så vi satte iväg mot Aspö och den lilla hamnen Lökanabben. Barnen levde loppan på den stora båten, och skrattade och vinkade förtjust när de seglade om oss under den vädermässigt mycket varierande seglatsen. Fördelen med att någon man gillar seglar om en är dessutom att de med glädje fotograferar det, och det är ju alltid kul!

Lökanabben ligger precis intill kastellet Drottningskär. Givetvis besökte vi detta. Varje gång jag gör ett sådant besök numera känner jag mig avmätt inför det, men tänker att jag gör det för barnens skull. Men nästan alltid blir jag rätt förtjust själv ändå. Jag blev det definitivt på Drottningskär.

Efter kastellet kände vi oss färdiga med Aspö, trots att vi missade att gå långpromenad i naturreservatet där det tydligen finns urgamla runor av erotisk karaktär. Någonting att se fram emot till nästa gång!

Så kom de då äntligen

Barnen frågade nog varje dag vi var iväg, när de skulle komma. Familjen Brantmark alltså. Jag kände lite likadant.

På Tjärö skulle vi mötas.

För en gång skull kom vi först, med ganska bra marginal. I väntan roade jag mig med att mata svanar. De ratade både sallad och paprika. Riskakor skulle det vara! De kan ha blivit så till sig att de bet lite på båten, och lämnade märken efter sig… Mattias blev inte så glad för det.

Men så kom alltså Brantmarks, och distraherade mig från svanarna.

Barnen försvann snabbt tillsammans i en glädjeyra, vilket passade det vuxna firandet rätt bra, innan vi alla gick på upptäcktsfärd tillsammans.

Till kvällen hade vi bokat en bastubåt, som man rodde ut till i en lånad eka. Fast Harald och Alice föredrog såklart att SUP:a hela vägen från våra båtar, på andra sidan ön.

Barnen införde regler om när och hur det skulle ringas i klockan som fanns ombord. Kärringdopp gav ett endaste, mycket tyst slag. Dyk och ”bomben” gav tre högljudda, och en simtur runt hela flotten gav fem. Mycket muntert.

Efter bastandet visade Hjalmar stolt upp vart han hade gömt sig under en lång stund tidigare under eftermiddagen, för att han känt sig förorättad av hela gruppen, vilket genererade en hel massa skäll för honom, och gjort att han kände sig ännu mera förorättad under en mycket lång och svår stund.

Kvällen slutade dock lyckligt för alla. Vi satt uppe länge, för det fanns inget att brådska till, och natten var stilla och vacker.

Men på morgonen! Då skulle det minsann promeneras! Så det gjorde vi.

Vi inspekterade också grillplatser, av vilka där fanns jag-vet-inte-hur-många bedårande varianter. Barnen hittade dock en favorit och var beredda att sitta och vakta den så att ingen annan tog den, i så många timmar som behövdes. Fast det behövdes inte. Vi fick den ändå.

Något annat som inspekterades var också ny tilläggningsplats, för att få lite variation i tillvaron. Och det fick vi. Bästa platsen i hela viken. På bilden nederst syns den inspekteras i detalj, och just den elstolpe som Mattias råkar vara extra intresserad av är samma elstolpe som vi en stund senare rammade och välte, medan passagerarna på färjan, inklusive Ullis och David, som skulle komma på besök, nyfiket tittade på.

Elstolpen gick att rädda, och bucklan på vår sprojlans nya peke får tjäna som ett kärt minne över en dråplig stund där det enda som egentligen skadades var Mattias ego.

Med Ullis och Davids ankomst var vi plötsligt 12, och se så bra det gick att hastigt utfordra barnen på vår båt, medan vuxenarenan förbereddes på Niki och Pers!

Det fick bli en till promenad efter lunch, till alla barnens stora förtret. You win some, you lose some, så barnen fick stanna på lekplatsen, medan sex vuxna fick sig en behaglig strostur genom vacker natur, tills telefonen ringde. Då var Hjalmar skadad. Vi var nästan tillbaka vid det laget, och jag skyndade på stegen lite, men när vi väl kom fram visade det sig att Hjalmar fått ett par skrapsår, och att barnen med gemensamma krafter hade både plåstrat om och tröstat honom. Vuxennärvaro var helt överflödig, och barnens uppmärksamhet var nu helt och högljutt inställd på den dubbla regnbågen som plötsligt syntes över viken.

Eftermiddagen gick. Några såg på fotboll, en annan tog sig en tupplur, och det blev dags att grilla vid den där coola stenen som man kunde krypa in och gömma sig under. Medan herrarna tände eld, Bibbi snodde mat, och barnen ömsom kurade under stenen och ömsom dansade runt brasan stod jag på båten och putsade lite, tog mig en kaffe i godan ro. Det var inte förrän jag fick ett sms om att jag saknades som jag började reflektera över varför det var så tyst, och förstod att alla andra gått i land. Få saker får mig att känna mig så glad, älskad och välkommen som barn som tjoar ens namn, applåder, och en flaska champagne som man väntat med att öppna tills vi alla var samlade. Om någon undrar alltså.

Om någon undrar så var Tjärö en allt igenom ljuvlig upplevelse. Inte minst för att det även här stod färska blommor utanför toaletten:Det plus att hela stället är magiskt vackert, extremt välskött, och att allt blir underbart i kära vänners lag.

Det blev inte bättre…

…i alla fall inte på ett tag. Vädret alltså. Men det var inget dåligt ställe att vara inblåsta på. Vi lärde oss att ta bussen till Kreativum, bl a, där vi ägnade åtskilliga timmar åt att roa oss på ett allt annat än Disney-likt sätt, i den mest fantastiska bemärkelsen. Barnen protesterade å det grövsta när vi gick där ifrån efter fyra timma. Även om det erbjöds en uppsjö av kreativa och vetenskapliga experiment och upplevelser så fastnade barnen (och Mattias) för den virtuella skärmen där man fick agera målvakt medan skott efter skott sköts mot en. Alla hamnade de på prispallen! Där fanns också kluriga knepigheter att försöka räkna ut, något som jag lyckades fota Mattias medan han misslyckades med. Lyckligtvis finns inga fotobevis på mina nederlag.

Mattias fick förvisso upprättelse när vi kom ut i utomhusavdelningen där det stod ett gammalt stridsflygplan som han med glädje och inlevelse kunde berätta i detalj kring för barnen.

Barnen fick även testa ett VR-spel där de åkte ner i ett avlopp. Givetvis satt de på en toalettstol medan de spelade.

Torsdagen förflöt sedan utan anmärkningsvärda händelser. Mattias och barnen gick till badet, igen, medan jag plöjde bokhandeln inne i stan, igen. Potentiella Karlshamnsupplevelser som dock väckte nyfikenhet var Brädspelskafét och Öronspa-et.

En fördel med att ha varit inblåsta och smått uttråkade i så många dagar var att båten blev minutiöst städad. Spisen rengjordes med våtservetter och tandpetare, fläckar i taket som vi irriterat oss på länge togs bort, och matlagningen fick ta lite mera tid än vanligt, och blev därefter.

Inblåsta

När vi seglade in i Vägga (ha!) letade Mattias entusiastiskt vidare efter fler gästplatser när vi passerat Gästhamn-skylten. Emedan jag uttryckte mig skeptisk till att den perfekta lilla platsen, med den bedårande utsikten faktiskt var en gästplats insisterade Mattias. Väl på plats visade det sig att jag haft rätt, men också att gubben som ägde platsen hade sålt sin båt, så vi kunde ligga här ändå. Och det gör vi nu för tredje natten i rad, för jäklar vad det blåser!

Vi kunde dock ha haft det mycket sämre. Här är vackert, och en naturskön 2 km promenad genom skog, med havsutsikt leder in till Karlshamn. Jag skulle gissa att det dessutom ligger åtminstone 5 supermysiga grillplatser längs vägen, och minst dubbelt så många utplacerade bänkar vid lämpliga gluggar i växtligheten. Vid slutet av promenaden står en gripande staty av Karl-Oskar och Kristina från Utvandrarna, där han blickar ut över havet, och hon står tydligt vid hans sida, men vänder huvudet inåt landet, mot stan. Halvvägs dit ligger ett friluftsbad med utsikt över havet, med en uppvärmd 50-metersbassäng, en lång snirklig rör-rutschkana, en separat pool för trampolinhoppning, och varma bubbelbad innanför panoramafönstren inomhus. Makalöst fint. Där finns även paddelbanor. Barnen är så till sig över badet att de hoppas att vi ska fortsätta vara inblåsta hela sommaren.

Precis i hamnen ligger Vägga Rökeri, med tillhörande restaurang, och ”båtaffärer” med en massa bra muttrar, skruvar etc.

Det enda vi saknar är egentligen tvättmöjligheter.

Idag har vi tagit oss tiden att laga krabbelurer till frukost, promenerat in till stan, tagit en färja ut till kastellet på en liten ö precis utanför, där vi var helt ensamma i en dryg timme innan färjan hämtade upp oss igen, och sedan vräkt i oss thai-buffe väl tillbaka på land.

Sen gick vi till badet.