Barnen flyttar ut

Det är andra natten på rad som barnen sover på balkongen. Det blir en annorlunda stämning här inne i lägenheten, som om de flyttat ut lite på riktigt. I morse sov de till 7.30 båda två, en meter från mig, med en yttervägg där emellan. Själv vaknade jag vid 6-tiden av att måsarna väsnades.

Annonser

Höjden av trötthet

Hjalmar vill inte gå ur sängen. Han gråter bittert och säger sig ha världens sämsta föräldrar som tvingar honom trots att han är ”jättejättetrött och kommer att ramla ner från stegen och behöva åka till sjukhuset!!”.

När facebook ljuger

Jo, visst fick vi oss en fantastisk liten tur till Ven härom dagen, något annat vore synd att säga.

Det som inte syns på bilderna är barnen som på fredag morgon står vid min sängkant och sorgset frågar om jag fortfarande är sjuk, och om vi i så fall måste stanna hemma från segling? Nej då ungarna! Såklart inte! Mamma är skitpigg! Framför allt jämfört med pappa som kommer direkt från nattpasset. Men segla skulle han, och tidigt skulle vi iväg. Helst klockan åtta.

Vi kom iväg en stund efter 9. Vinden låg helt fel, men destinationen var inte aktuell att ändra. Barnen såg fram emot att träffa Alice och Olivia på Ven, och själv längtade jag efter kvalitetstid med Niki och Per.

Efter en stunds motorgång fick vi ändå upp seglen. Det var kallt, men stämningen var god. Åtminstone tills Hjalmar kissade i brallan mitt i kryssandet. Det förstörde stämningen lite. Framför allt eftersom han blivit påmind en stund tidigare, men också för att där låg lite irritation kvar i luften sedan Hjalmar börjat kasta med sina sandaler så att de höll på att åka i vattnet.

Men vi kom fram till Ven, och där väntade välkomstkommiten! Man skulle kunna ha trott att vi inte setts på flera år. Mycket kärleksfullt och härligt!

Och Ven är ju Ven. Fint och familjärt. Ungarna hoppade av och på och mellan båtarna, sprang på badbryggan och gjorde i allmänhet massor av saker som jag blundade för så att jag skulle slippa föreställa mig vilka olyckor som skulle kunna hända. Och de klarade sig helskinnat, och var lyckliga som aldrig förr.

Själv var jag helt slut, men vi fick ändå en trevlig promenad upp till kyrkan, och en härlig middag tillsammans.

Vi vaknade till en strålande lördag. Jag låg till sängs hela förmiddagen medan de andra utforskade ön. Under den tiden kissade Bibbi ner hela den sängen som jag låg i. Det var väldigt oväntat, och sjukt opassande. Nåväl, efter gemensam korvlunch satte vi av hemåt. Det var bleke hela vägen, så vi fick gå för motor. Det passade mig utmärkt, för då kunde jag ligga till sängs hela vägen. Barnen kom på regelbundna besök nere hos mig, och gnabbades kärleksfullt om vem som skulle få ligga närmst. Sjukdom till trots var det en sådan där stund som jag vill minnas tills jag dör.

En stund var jag uppe på däck. Det var också en magisk stund. Där var ett märkligt och underbart ljus. Solen lyste igenom tunna moln, och bleken bestod. Ljud kändes som att de antingen skulle försvinna helt, eller bära hur långt som helst, det gick liksom inte att avgöra. Nästan ensamma var vi dessutom. Där och då kändes det oerhört privilegierat att få vara ute till havs.

Sen kom vi hem, med alla våra kisshögar. Barnen visade sig ha löss, så det var bara att avlusa. Själv var jag helt slut. Det fick sin förklaring idag, när jag mådde ännu sämre och efter en dag i säng, medan resten av familjen roade sig på kalas i Halmstad, åkte till jour vårdcentralen och visade mig ha hyfsat hög sänka pga halsfluss. Om det vet facebook ingenting, men här tänker jag baske mig tycka lite synd om mig själv!

Smart ass

När jag för femtioelfte gånge säger till Harald att ha en trevlig ton mot sin bror, att inte vara spydig mot denne, ironisk mot denne, eller elak mot denne så svarar han: ”Det är så i den här åldern mamma”.

Han må ha rätt, men det är inte rätt!

Mera fotboll

Har jag sagt att när de inte är på fotbollsträning eller match så spelar de fotboll ändå, de där ungarna? Förra söndagen (medan Mattias jobbade…) så köpte jag målvaktshandskar till dem båda. Givetvis ville de ha dem på sig på vår promenad från stan och hem genom parken. Efter kvällsmaten övertygade de mig att gå bort till skolan och skjuta mål med dem. Det är otroligt hur mycket de växte av att få ett par målvaktshandskar på sig!

Det här med fotbollen….

Tja, vi bad ju om det. Något annat kan jag inte säga, men paniken med att få ihop det hade jag inte riktigt räknat med. Naivt nog.

Nu för tiden spelar Hjalmar fotboll mellan 17-18.30 på tisdagar och torsdagar. Harald spelar samma dagar, 18.30-20.00. Det är inte fysiskt möjligt att hantera båda som ensam förälder. Den ene måste dessutom ha mat före, och den andre efter sin träning. I vår familj, där en förälder reser mycket, och där emellan jobbar konstiga tider är det helt omöjligt. Framför allt om man som ”den andra förälder” ska hinna jobba hela dagar också.

På helgerna spelar de matcher.

Den cup som Hjalmar deltar i går 6 söndagar på rad, mellan klockan 10-13, plus installationstid på en timme innan. Det var det vi planerat in denna helg, när Mattias är borta. Tennisen fick ryka för båda ungarna, och jag fick väl nöja mig med att jobba lite på lördagen, tänkte jag. I torsdags blev Harald kallad till match till på lördagen. Den enda dag på flera månader när Hjalmar skulle få sovmorgon, en sovmorgon han frågat efter varje dag i en vecka.

Det var bara att be om hjälp, igen. Harald fick spela match utan en förälder som hejade, men med skjuts fram och tillbaka i alla fall.

Nu vill klubben att vi ska stå i kiosken, andra tider än när något av barnen spelar. Det kommer inte att hända. Tyvärr får jag väl säga, för det är en fin verksamhet, och den bör stöttas, men i denna familjen är varje obokad minut hårdvaluta vid det här laget.

Men jag måste säga att vi fick en fin stund på cupen idag, killarna och jag. Solen sken och stämningen var på topp. Fotbollen var kanske inte den bästa jag sett (!), men de vann i alla fall en av sina tre matcher, med 8-1. Till och med våra tränare hejade på motsatta laget en liten stund!

När barnen slåss

Nyss provade jag en ny strategi.

Harald slog Hjalmar (gissa om ”Hjalmar slog först!!!!!!”) och jag tilldelade därför Hjalmar 20 kr från Haralds besparingar.

Harald sitter nu på sitt rum och gråter bittert. Han säger sig ha kunnat gå med på 10 kr, men 20 är för mycket.